måndag 7 mars 2011

14. Relief

Likt jag burit en hel bil på mina axlar som jag nu blivit av med har jag fyllts med lättnad. Ni kanske tycker att det är banalt och onödig energi, men detta har varit ett stort bekymmer för mig. Likt kriget i Mellanöstern.

Det jag talar om är givetvis mina planer på tatueringar. Ja, jag skrev det i plural direkt. Vågat, tänker ni. Ända sedan jag var liten, och nu menar jag riktigt liten, har det funnits två saker jag vill med livet. Det ena är att lära mig skata (ni obildade själar hade stavat det "skejta") och det andra är att tatuera mig. Mycket, många, häftigt och alldeles perfekt. Som ni säkert förstår har jag också hunnit samla på mig en hiskeligt massa idéer. Problemet att varje idé följer med massor av varianter och placeringar på kroppen, och hur ska man bestämma sig för vilken variant och vilken placering, jag kan ju inte ha fjorton olika motiv på lilltån så att säga.
Det blev tal om tatueringar och min mamma frågade vad jag skulle tatuera om jag skulle göra en tatuering. Tjaa, sa jag, jag vill ju ha många tatueringar, men jag ska också vara så klok (och mogen, tänkte jag) att jag erkänner för mig själv att nää, det där med tatueringar är inte min grej, om jag skulle känna så efter första. Därför skulle jag nog börja med en liten bakom örat, men jag vet faktiskt inte vad. Anledningen till detta är att jag inte är typen som planerar små diskreta tatueringar, utan hellre ger mig på en sleeve från första början.
Min mor protesterade då och sa att om jag gjorde en idag, vad skulle jag göra då? Jag har ju ändå gått och funderat i 5 år! Jag flydde till duschen vid denna fråga, och hörde mammas röst efter mig - jag tycker i alla fall du ska göra något med musik, en textrad eller något!
Väl stående i duschen fortsatte jag tänka. Fan, måste ju ta ett ordentligt beslut. Det börjar bli pinsamt att inte veta säkert när jag har en sån tatueringspassion. Och ingen tatuering. Jag satte mig på duschgolvet, det är smidigaste sättet att raka benen på. Avslappnande, dessutom. Precis som imman försvann där nere vid golvet (varm luft stiger ju som bekant), lättade dimman för mina tankar. Alla mina idéer och problemet med att min kropp är för liten försvann och sakta började de olika idéerna förenas och komplettera varandra i en alldeles fantastisk mix.
Ute ur duschen sökte jag mig till datorn, klickade in mig på ett tatueringsforum för att se om någon hade en liknande idé och kom in på en heeelt annan tatuering. Det var som om hela världen stannade upp för en sekund och den sista pusselbiten föll på plats. Nu vet jag, jag har bestämt mig. Det blir perfekt. Tanke och mening bakom, format i snyggt omslag. Perfekt, mina vänner!

Med denna insikt kan jag gladeligen berätta att min inre strid angående tatueringar inte varade längre än kriget i Mellanöstern, även om det onekligen såg riktigt mörkt ut ett tag..
(mina grundliga tatueringsplaner går egentligen helt emot min bloggs fina motto "kör bara kör", men vafasen.. första tatueringen, det finns gränser i livet liksom)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar