lördag 12 mars 2011

19. Det finns inga ord

Det senaste dygnet har hela Boråstrakten skakats av en ofattbar sorg som är lika svår att sätta ord på som att förstå. Igår kväll var jag på fest på älskade Teknis, umgicks med vänner och skrattade. Samtidigt inträffade en bilolycka med 6 inblandade på en väg en bit bort.

Några timmar senare satt jag på bussen hem, varpå en helt okänd tjej berättar för den som ville lyssna att hon var livrädd för att åka buss och att det är helt ofattbart hur många det är som dör i trafiken. Killen som lyssnade svarade något för att vara artig och vände sig sedan bort, konfunderad. När jag vaknade imorse fick jag veta det som tjejen redan visste, att en bilolycka inträffat och tre unga tjejer har omkommit, en tjej och en kvinna är allvarligt skadade och en man är lindrigt skadad.
Jag sa till min mamma att det var hemskt, och att jag med största sannolikhet känner någon som är vän med någon av de som varit inblandade. Jag hade tyvärr rätt, och det visade sig senare att jag personligen är bekant med en av de tre tjejerna som inte längre är i livet. Vi känner inte varandra väl, men vi har träffats ute någon gång, hälsar på varandra i korridorerna och har våra skåp precis bredvid varandra. Det hela blev plötsligt väldigt påtagligt, chockartat och omskakande. Jag grät.
Även vi som inte är närmst de inblandade blir involverade i det sorgesvall som denna tragedi för med sig. En sådan här händelse berör oss alla, och vi alla binds samman i en gemensam sorg. Facebook överbelamras med sorgetexter och folk som ger varandra sitt stöd, alla är plötsligt väldigt måna om att visa att de värdesätter varandra. Vi har alla fått ett bryskt uppvaknande och insett att vi är inte odödliga. Vi är unga och vi har livet framför oss, och det finns ingen som räknar med att det kan ta slut på några sekunder.
Jag vill se att det finns en mening med saker och ting, att inget är förgäves. I en situation som den här är det oerhört svårt. Jag vill inte att det ska finnas någon mening i det, men om det inte gör det kommer jag aldrig kunna förstå hur händelser likt den här kan ske. Den enda tröst jag kan finna just nu är att vi som är kvar binds samman på ett sätt som inte kan ske i någon annan situation, och vi alla blir lite extra omtänksamma. Frågan är, spelar det någon roll? Hur länge varar det innan folk återgår till den vanliga jargongen? Hur kan vi med att ens göra det, när livet förändrats så radikalt för familjer och vänner som aldrig kommer få tillbaka det som var?

Mina tankar går till familjer och andra anhöriga, till er som lämnat oss och till din bästa vän. Jag tänker på alla ungdomar och andra som berörts och hur grymt livet kan vara. Jag tänker att det finns inga ord jag kan skriva som spelar någon roll, för inga ord kan förklara det som skett eller göra någonting åt det. Det som räknas nu är att vi samlas, sörjer, hjälper, kämpar och fortsätter. För deras skull.

1 kommentar: