57. kidnap the sandy claws

Jag har (ganska exakt precis just nu) gått in på mitt sista dygn här i Finland och har under den gångna resan och veckan gjort en del observationer. Likt en astronom är utrustad med sitt svindyra teleskop har mina trogna instrument varit svarta spionglasögon i form av ett par fejkade RayBan wayfarers jag köpte för 2 euro i Italien och en styck systemkamera från Nikon. Andra resurser som utnyttjats har varit min sidekick Angelica den trogne, min mage och mitt fantastiska minne och de där små geniknölarna som kallas för höger och vänster hjärnhalva.

Jag vet att ni är fulla av frågor. Vad är det hon talar om? Vart i Italien köpte hon solbrillorna? Sitter hon på toaletten när hon skriver detta? Tids nog ska ni få veta, kära vänner. Men inte allt. Endast det väsentliga. Kanske lite till.
Först och främst har jag upptäckt att även denna resa - likt alla andra av liknande slag, samt semestrar, utflykter med skolan och diverse organiserade resor som inkluderar antingen buss eller vandrarhem - på något vis har en oskriven regel som tillåter ohämmat och hejdlöst frosseri. Spelar roll om du åt lunch precis innan du satte dig på bussen och att motorerna inte ens startat, den där påsen med godis och pringlesröret ska ändå öppnas och ätas direkt. Ju snabbare förtäringen sker, desto bättre. Det är sedan okej att vid nästa stopp stanna och köpa lite mer "nödproviant", trots att den första omgången skulle räckt för hela dagen och mer därtill. "Äh vafan... Det är för mycket, men vi kostar på oss det här!" hörs överallt och lite fnissande vänner emellan. Ingen tycker att det är för mycket och alla låtsas skämmas som om det är mer okej om man säger att man är medveten om att det är för mycket och det är mer okej om man är två. Jag hoppas att ni alla hört på min ironiska ton hur skeptisk jag är till detta beteende.
    För att spinna vidare på det där med saker man förtär (var på väg att säga mat, men klassar inte tidigare nämnda livsmedel som mat), har jag upptäckt tre saker. Först och främst - varje morgon här i Finland har jag känt en tomhet och en osäkerhet, jag har varit vilsen och fullkomligt villrådig på grund av en enda sak. Denna sak råkar vara min havre- och quinoagröt. Den blev snabbt en favorit, snabbt en standard, snabbt en självklarhet, snabbt tillagad och snabbt det enda jag åt till frukost. Varje dag. Nu har jag fått klara mig utan det, och det känns minst sagt konstigt. Har inte haft en aning om vad jag ska välja att äta på morgonen, och det hela har fått mig att inse att jag behöver den där gröten på morgonen för att få en bra start.
    Vidare kan jag upplysa er om sak nummer två bland de där sakerna man förtär. Ägg. Har genom åren haft en berg-och-dalbana när det gäller de där vita sakerna. Kan nu ge en slutlig kommentar. Utan gröten har det blivit ett och annat ägg till frukost och det jag nu kan konstatera är en enda sak. Ägg äger. På tal om äger kommer jag osökt in på den tredje saken man förtär - kaffe. Även om det smakar sämre äger det mer här i Finland. Det är en förutsättning för fortsatt överlevnad.
    En tredje observation jag gjort är att det är få förunnat att våga stå upp och protestera. Jag och min sidekick, guru och nära vän Angelica har - till skillnad från många andra - hojtat till och utbrustit diverse upprörda meningar när ingen tycks ha koll på något och alla tycks gissa angående allt. Att detta gjort att folk klassat oss som de negativa, de sura och till och med de jobbiga är smällar man får ta. När dessa sedan fått se alla våra sidor har vi istället förvandlats till de konstiga och de störda, men ändock fortfarande de jobbiga. När jag tillsammans med två svenskar och många finnar och ester/estländare/vadsägerman idag satt i bussen hem från en workshop frågade vi vilken av bussarna vi skulle med efter lunch. Svaret den tillfrågade koreanen blev "I donno, we havän't däcidähd jet!". Lite sura viskningar hördes runtom i bussen men ingen sa något så jag suckade lite uppgivet över deras totala brist på initiativ och utbrast "You're the man! Take the step! Make a decision!". Så ska de tas gott folk. Att han sedan inte tog något beslut utan sa att de återkommer (vilket de inte gjorde) är en helt annan femma.

Avslutningsvis vill jag säga att jag upptäckt att det kan vara skönt att leva utan fungerande mobil. Ibland lyckas jag ta emot ett sms, men att skicka, ringa eller ta emot samtal fungerar inte. Det är avslappnande och abstinensen varar endast i två dagar. Hela vistelsen har varit avstressande, telefonen kan vara bidragande men framför allt beror det på att jag är här, och jag kan inte göra något åt saken. Jag har planerade aktiviteter jag måste vara med på, jag kan inte avstå för att jag har något plugg att göra, jag måste göra det ändå. Att jag när jag kommer hem kommer ha lite extra som väntar på mig i plugghögen är ett senare problem, för jag har faktiskt valt att för en gångs skull leva i nuet. Kör bara kör, you know!