Först och främst, vill jag tala om att jag är medveten om att jag använder uttrycket "först och främst" osunt mycket när jag skriver. På tal om det, kan jag meddela att jag egentligen skriver det fler gånger än ni tror, eftersom jag ofta går tillbaka och tar bort den frasen när jag skrivit klart en text. Vidare kan jag tala om att följande bild visar en tidning som först och främst (förlåt, det låter inte ens särskilt bra i det sammanhanget, men var tvungen) riktar sig till kvinnor som i alla fall passerat 35. Men...
Det är en tunn gräns mellan inspirerande och självständig, och präktig. Kattis Ahlström har jag alltid funnit inspirerande. Eller ja, under de år jag varit mogen nog att inse sådana kvalitéer hos människor. Hur som, har alltid tyckt att hon verkar så genuint glad, lycklig och tillfreds med sig själv när jag sett henne som programledare och liknande i diverse tv-shower, hon verkar vara en sån där fantastiskt trevlig människa. I de två numren av tidningen jag läste fanns det diverse reportage med kändisar som fick mig att fundera på just den här skillnaden mellan inspirerande och präktig.
Rallykvinnan Tina Thörner och (som det står uttryckt i tidningen:) kostrådgivaren Anna Skipper var intervjuade i varsitt reportage. Innan jag fortsätter, ska jag dock påpeka att min bedömning inte är baserad på riktigt samma grunder, eftersom jag faktiskt varit på en föreläsning med Tina, men ändå. Båda beskriver sig själva som ganska dominanta, självständiga och att de är drivna, tar tag i saker, genomför dem. Skillnaden är att Tina gör det på ett sådär skönt sätt. Äkta. Hon gör det mesta på sitt eget vis och vet hur hon vill ha det, men verkar liksom göra det mesta med en klackspark, även om hon är mån om att det ska bli rätt. Annas liknande kvalitéer känns dock mer krystade. Som hon vill vara på samma vis, men mer tvingar sig att vara det. Det känns som om Anna vill vara inspirerande och anpassar sig själv därefter, medan Tina är sig själv och därmed blir inspirerande. Inte helt utan att döma från de få avsnitt jag sett av "Du är vad du äter", fastställer jag att Anna Skipper blivit mer präktig än inspirerande, trots att hon säger sig framställas fel i programmet.
En annan som medverkar i ett reportage i tidningen är Caroline af Ugglas, en tjej som jag förr hade väldigt svårt för. Hennes medverkan i Melodifestivalen med sin låt Snälla, snälla, snälla fick mig först att vilja sätta i både öronproppar och ta på mig ögonbindel. När hon sedan återkom i Andra chansen och till och med Finalen ändrades min uppfattning successivt. Jag tyckte fortfarande att det lät förjävligt, men hon var ju faktiskt ganska skön. Att jag efter melodifestivalen till och med lärt mig uppskatta låten är en annan femma, poängen är att hon som människa växt otroligt i mina ögon. Finns få jag kan komma på som är så genuina som fröken af Ugglas, och just ordet genuin verkar jag förknippa med inspirerande. Trots att hon ofta är alldeles för mycket och har en minst sagt särskild klädstil, är hon ju i alla fall väldigt egen. Sig själv, och som sagt - inspirerande.
Tänker inte endast nämna personer som medverkat i tidningen, men en sista därifrån som jag vill ta upp är Patrik Sjöberg. Höjdhopparen som nu är mer i skriket än när han slog svenskt rekord (okej, nej, jag vet inte om det stämmer eftersom jag inte ens var född då, men ni förstår i alla fall hur mycket han är i skriket nu), på grund av att han gått ut med att han utsattes för övergrepp av sin tränare under flera år. Tänker dock inte fokusera på just detta, utan mer på att Patrik numera går balansgång på linjen mellan inspirerande och präktig. Jag har alltid gillat honom. Under hans medverkan i Mästarnas Mästare tyckte jag att han var härligt provocerande och verkade liksom inte bry sig om alla normer som finns. Missförstå mig inte nu, för droger och liknande är inget jag anser coolt eller uppmuntrar, men att han inte varit precis som alla andra perfekta idrottsstjärnor tycker jag är ganska häftigt, till exempel bara det faktum att han har så pass många och synliga tatueringar. Radikala och provokativa åsikter har kantat honom, men nu är det som om han i och med bomben om hans tränare Viljo släppts, valt att ta tillfället i akt och släta över allt han gjort och fått kritik för. I artikeln säger han att "mitt leverne kanske kan förklaras av detta", att friidrottsfolket kanske förstår hans frispel på idrottsplatsen lite mer nu och att ilskan mot Viljo orsakat att han varit överaggressiv och att andra bråk orsakats av detta och det faktum att han gett vissa journalister "onormal mycket skit". Han säger att "nu vill jag inte skylla alla dumheter som jag gjort på honom, men", vilket jag alltid tolkar som jag "jag vill egentligen göra det men säger jag så här så blir det mer okej". Precis som man alltför ofta hör "jag vill inte vara taskig, men...", för att ha en ursäkt till att säga det vi egentligen menar (men som inte är accepterat att säga). Dessa uttalanden gör att Sjöberg plöstligt går från en inspirerande person som gjort det mesta på sitt vis, gått sin egen väg och stått för sina handlingar, till någon som verkat drabbas av ånger och sett sin chans att få lite försoning med de som är mot honom. Kan hända att jag låter känslokall och hjärtlös, men menar inte att övergreppen inte drabbat honom hårt, bara hur han valt att tackla det sedan det blev officiellt i media. Dock finns det två saker som räddar honom från att falla över på den präktiga och slätstrukna sidan. Ett: han verkar ha mognat och kommit till vissa värdefulla insikter. Två: hans tre sista svar i artikeln. På frågan om vad som gör honom lycklig säger han att "det hade varit politiskt korrekt att säga att det materiella inte betyder något, men som kille tycker jag det är roligt att köra en fräck bil", och angående döden säger han att om det är en uppdelning efteråt hamnar han hellre bland roliga människor i Dantes inferno än i bibelstund och halleluja med Carola. På sista frågan, om hans begravning, säger han att han vill att det ska vara världens fest med open bar, men att han förstår att det skulle vara svårt för hans familj.
Om jag nu ska lämna folk från Kattis&Co så nämner jag gärna bloggerskan Ana Gina. Kikade in på hennes blogg vid några tillfällen när hennes blogg klättrade på listorna och försökte verkligen förstå varför och se det roliga i hennes videoklipp. För det första vill jag ifrågasätta inte bara hennes, utan många storbloggares, brist på insikt när det gäller att använda grammatiskt korrekt språk. En oerhört simpel sak som direkt ger en större seriositet, vilket jag måste erkänna Blondinbella lyckats riktigt bra med. Vidare borde Ana Gina skaffa sig en större självinsikt rent allmänt, när man både i hennes text och tal märker hur rolig hon själv tycker att hon är. Vill man ha de klyschigaste skämten vet man vart man ska leta. Att hon sedan vill driva med alla fördomar och förutfattade meningar om invandrare eller folk med utländsk bakgrund, brukar snarare resultera i ett just dessa förlöjligas ytterligare än respekteras. I långa "debatterande" blogginlägg dras samma argument om och om igen, och fungerar endast på de redan frälsta. Att hon nu har sin egna "humor"-show på svt har inte direkt haft en positiv verkan på hennes något inkorrekta självbild, och hos mig har det bara skapat förrvirring. Ana Gina skulle jag placera i facket bland präktiga. Fröken Blondinbella, som jag tidigare nämnde, hade jag för ett år sedan placerat i samma fack utan att blinka. Sedan dess har jag dock fått lyssna till en av hennes föreläsningar och samtidigt sett en positiv utveckling på bloggen. Jag måste säga att med ett gäng företag, en bok och ett tidningsmagasin på meritlistan har hon genomfört en hel del inspirerande handlingar. Hennes framtoning som person och medvetenhet om det har dock inte stannat vid självsäkerhet utan gått vidare till... Just det, präktig.
Inlägget börjar lida mot sitt slut, men innan dess vill jag ta upp Carolina Gynning. Blev för några dagar sedan påmind att hon deltagit i Big Brother. Måste säga att hon gjort en fantastisk resa därifrån, och utvikningsbilderna före den tiden. Visst, hon är väl fortfarande lite av en diva. På rätt sätt, dock. Stämpeln korkad blondin har försvunnit, precis som silikonimplantaten, och hon har vuxit. Programledare, skådespelerska, bloggare, konstnär och inte minst - vanlig människa. Skulle verkligen vilja träffa henne, hon verkar fantastiskt trevlig. Tycker att hon är minst sagt inspirerande när hon visat hur mycket man kan förändras och bli den man vill vara, och hur man kan växa ur roller och fack man blivit placerade i. Lite som jag hoppas att Miley Cyrus faktiskt ska kunna bli bara Miley Cyrus utan att alla ser Hannah Montana. Det hade vart coolt.
Sist, men absolut inte minst, tycker jag faktiskt att jag själv är inspirerande. Kanske inte för er, men för mig. Ibland gör jag saker som förvånar mig själv, eller gör mig ganska stolt, eller bara inspirerar mig till att göra något liknande igen... Eller något helt annat som jag kommer på!
sv: Hej jenny:) vad kul att du också är aktiv av dig :) jo det ska jag försöka fixa, ska försöka få med killen till gymmet så han kan fota så kan jag tipsa på olika övningar med fria vikter bla:)
SvaraRadera