måndag 4 juli 2011

111. Peace&Love - onsdag


Känner redan nu att om jag skulle återge hela Peace&Love i ett inlägg skulle det bli längre än Transsibiriska järnvägen. Vill ni bara ha det allra bästa kan ni hoppa direkt till lördagen - bästa spelningen, möte med medlemmar i bästa bandet och inte minst - jag kommer blotta mig själv och återge ett av mina lyckligaste och samtidigt mesigaste ögonblick. Gott folk, det är där jag sänker mig under min värdighet, vilket jag lovade att berätta om igår. 


Onsdag 29/6
Tidigare har jag kunnat stoltsera med att jag aldrig haft problem med SJ. Det kan ha berott på min goda karma, tur eller att jag alltid - omedvetet - hamnat på samma tåg som en superkändis eller någon annan viktig kund som de måste transportera felfritt. Det närmsta jag kommit något slags problem tidigare har varit den gången då jag hade mobilbiljett som skulle visas ihop med mitt leg, och kvinnan som kollade biljetten kände inte igen mig på kortet. Någon minuts konversation senare och det var löst. HUR SOM, i onsdags gick jag upp nästan i tid, det vill säga lite efter 6. Tog mig till Borås, buss därifrån till Alingsås och det var där framme som helvetet började. Inte nog med att stationen där var kaos och helt ologiskt planerad, vårt tåg meddelades direkt som en halvtimma försenat. En halvtimma ökade med jämna mellanrum med först fem, sen tio, femton och tjugo minuter. Sen tyckte de inte det var dags att informera oss längre. När tåget sedan - 80 minuter senare - rullade in på spåret var det egentligen ingen som visste om det var vårt, eftersom det hunnit gå andra tåg från spåret däremellan. I sista sekund inser vi att det är vårt tåg, och samtliga får rusa på tåget. Jag har en del packning och i all hast tappar jag min mobiltelefon. Kul. Ensam, utan mobil, på ett tåg på väg till Katrineholm där jag kommer att missa mitt anslutande tåg till Sala och sedan det därifrån till Borlänge sitter jag smått bedrövad och tänker. Gillar läget och inser att jag inte kan göra så mycket, och får dessutom sitta i första klass tillsammans med alla kostymnissar, även om jag hade bokat budgetbiljett. Hur som, framme i Katrineholm hade SJ hyrt in en buss åt alla som skulle till Borlänge, vi tackade för det och färdades vidare uppåt i landet. Varmt och jävligt och ingen hade en aning om hur lång tid det skulle ta eller hur långt det var kvar. Fick för övrigt en jättetrevlig tjej som hette Ida till resesällskap. Under resans gång insåg vi att vägskyltar till Borlänge var en stor bristvara, det var först efter tre timmars resa som vi såg den första - då utan milantal. När det var 18 kilometer kvar såg vi en skylt där det stod... Just det, "Borlänge 18". Tack tack, tänkte vi. Anlände till los festival, fixade armband och stod i en sjujävla kö in, och efter ett visst kaos på grund av avsaknad av mobiltelefon osv. hittade jag till slut Lina och vårt campcrew. Utmattad langade jag in grejerna i tältet, drog på shortsen och kollade på klockan. Var tre timmar försenad och hade missat både Pugh och Nationalteatern, och var alldeles för seg för att orka ta rushen till festivalområdet en kvart bort för att hinna se de sista låtarna med Jimmy Eat World. Sad but true. 
     Kings of Leon fick äran att bli festivalens första spelning för mig, och tyvärr den enda jag såg den dagen. Inte mitt favoritband direkt, men tyckte att de gjorde ett bra framträdande rent musikaliskt och det var riktigt gött med folk där, tyvärr var de riktigt tråkigt på scen. Stod rakt upp och ner och bara spelade, kändes inte särskilt kvalificerade till att fylla ut den stora scenen. Tillbaka på campingen hängde jag med lite nytt folk jag träffat ett tag, men gick och la mig tidigt eftersom jag tror jag hade feber. Kan ha varit allmän trötthet, who knows.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar