Lördag 2/7
Klockan hann bli halv ett innan det var dags för mig att vakna upp ur min dvala. Tog en sväng ner till Borlänge med Lina och Rebecka, spanade lite på Par i Hjärter, tatueringsstudion där Mimikry spelat in en video.
Mimikry blev också bandet som var först ut sista dagen.
Mimikry var bandet jag huvudsakligen åkte till Borlänge för.
Mimikry gjorde bästa spelningen på hela festivalen.
Mimikry är bland det absolut bästa jag sett.
Mimikry fick mig att gråta.
Here it goes: köade in till området ihop med Angelica, när det öppnade begav vi oss direkt till Venus, scenen där Mimikry skulle spela. Jag hamnade näst längst fram, men tjejen framför var kort så det var lugnt (faktiskt). Kände redan innan att det fanns tårar på lager till "En flicka som är stark" och "Nian" om de skulle spela den, förvarnade Angelica om detta. Gissa om jag då blev chockad när de första tårarna poppade upp redan under andra låten efter en alldeles fantastisk start, grät till och från hela spelningen igenom och när "En flicka som är stark" - en av mina favoriter - spelades en bit in blev jag nästan orolig för mig själv. Glädjetårar, sorgsna tårar och tagna tårar blandades med min och resten av publikens massiva sång och det var då det hände. Hjalle (sångaren, retards) kastade sig ut i publiken rakt framför mig, och nu kommer stunden då jag kände mig som en töntig fjortisstalker, om än en oerhört lycklig sådan. Dags för ett sånt moment som alla överdriver men det var faktiskt så här - han ser rakt på mig och lägger handen på mitt huvud och håller den där under hela tiden som han hänger ut i publiken. Micken riktas rakt mot mig och vi sjunger refrängen ihop, plus folket runt mig som sjunger in från sidan. Med min högra arm om honom och den vänstra handen vid micken sjunger (läs: skriker) jag samtidigt som jag gråter så mycket att jag knappt kan andas, är efteråt helt tagen och deklarerar till Angelica att "om de spelar Nian på de här tror jag tamejfan att jag svimmar!". Att allt folk runt omkring mig såg på den-gråtande-tönten-längst-fram-i-rutig-skjorta orkade jag inte bry mig om, för fyfan va lycklig jag var! En hand på Hjalles axel när han sedan var en bit bort, en high-five och en high fiveslashta tag i handen senare var spelningen över. Glädje blandat med sorg sköljde då över mig, och kunde konstatera att det var bland det absolut bästa jag sett, ihop med typ System of a Down och KoRn. Bra set-list varvat med sköna mellansnack, en fantastisk publikkontakt och en stor ödmjukhet på scen var ett vinnande koncept, så att säga (intern grej, användandet av det där uttrycket f.ö.).
Skulle vilja träffa basisten Mia, hon verkar vara himla fin. Fick tyvärr inte möjlighet med detta, men när jag lätt nonchalant släntrar från The Haunteds spelning (berättar mer snart) några timmar senare, blev jag inte nådigt chockad när jag ser Hjalle stå helt ensam mitt framför mig. "Hej, jag vill ha en kram" säger jag. Töntig som jag är (för fan Jenny, du är snart 18 år!). "Klart att du får!", svarar han och ger mig en kram. Glad tjej förklarar att hon stod längst fram och säger att de stått för bästa spelningen på hela festivalen, och hinner också säga "fan va kul" angående att hon träffade honom bara sådär typ tre gånger. Kan också ha nämnt att jag grät. Kanske. FANVACOOLTJEJ. Hur som, vem kom inte förbi då också, om inte Mimikrygitarristen Åsberg? Hej sa jag, men vi skiljdes precis åt och jag snubblade då in i ett tält där jag tyckte det lät som bra musik. Ser att det är Heavy, Mimikrys trummis som sitter vid - mycket riktigt - trummorna. Vilka ställer sig inte framför mig då, om inte Hjalle och Åstrand? Tänkte att jag inte ska vara sååå patetisk stalker att jag pratar med dem igen, så lät detta bero. De gick sedan tidigare från spelningen medan jag såg klart, och när jag efteråt kom ut från tältet gick jag nästan rakt in i Heavy som stod där med några jag sett vid sidan av scenen under Mimikrys spelning. Kul som fan.
Crash Nomada var nästa lyckliga band som fick ha mig som åskådare. Riktigt skön energi på scen som gjorde att jag fick en glädjekick att leva på i typ ett år. Går det att lagra sådana på burk?
Mando Diaos akustiska spelning hann jag inte se så mycket av tyvärr. Detta på grund av en så fånig sak som att jag stod i kö i 40 minuter för att ta ut pengar. Vilket jag sedan inte kunde göra, för automaterna gick sönder. Hur som, det lilla jag hörde var riktigt fint. Såg även dem 2008, och för mig är de verkligen ett band jag bara vill se live, inte lyssna på hemma.
Secret Wars är inte ett band, utan en konstbattle. Vart Malmö vs. Oslo, varsin vit vägg och svarta pennor + lite svart målarfärg och 80 minuter var vad de hade, sen fick publiken rösta fram en vinnare. Tycker det är så coolt med typ streetart, och det är såna här kompletterande saker till musiken som verkligen fulländar festivalupplevelsen.
Bad Religion gav mig ungefär samma känsla som Social D. Det vill säga "fan va gamla de blivit". Gamla och ganska tråkiga, men ändå kul att ha sett dem och de spelade alla "mina" låtar, så set-listen kan jag inte klaga på. Scenframträdandet däremot, och den minst sagt intetsägande klädseln och approachen på Greg, var inte mycket att hurra för.
Bob Dylan, din arroganta jävel. Känslan dras ner redan innan, då de går runt med skyltar som förbjuder fotografering och folk börjar muttra "hur divig får man bli?", men samtidigt ligger förväntan och spänning i luften. Mr Dylan går på scen, och har under de första låtarna det massiva publikhavet kring sitt lillfinger. Här hade en mening räckt för att påverka samtliga ungdomar (det vill säga den målgrupp som är mest konforma) i publiken för resten av deras liv, det behövde inte ens vara några väl valda ord. Ett kort "take care of each other" hade räckt, och vi alla hade anammat detta utan att blinka. Ett "you're good as you are", eller "you're beatiful" hade kunnat höja alla osäkra tonåringars självförtroende för en lång tid framåt. Jag menar tänk att få höra att självaste Bob Dylan tycker att jag är bra som jag är. Bob Dylan har sån jävla makt och möjlighet att påverka, och jag blir så ledsen när sådana människor inte utnyttjar det.
Bob Dylan tiger. Han säger inte "Hello Sweden, it's nice to be here", han säger inte "Hello Peace&Love!". Bob Dylan säger inte ens "Hello". Han går istället in på scen och avverkar låt efter låt, och jag som inte köat i timmar och därmed hamnade långt bak vet knappt om jag kan säga att jag har sett Bob Dylan. Jag har hört hans raspiga, lite knarriga röst, men inte ens sett honom på storbildsskärmarna, eftersom dessa endast visade hela scenen på långt håll. En efter en lämnar området, jag hör flera säga "varför ska jag stanna och se det här?" och folk som undrar om han ens bryr sig om att publiken är där. Efter 25 minuter tröttnar även jag och rör mig mot Venusscenen istället, och fick berättat efteråt att Dylan slutligen tackat kort och presenterat bandet, och dessutom hunnit med att slakta de få av de största låtarna som han spelade.
The Haunted fick istället fylla ut Bob Dylans tid för min del. Nästan så att jag är glad att Dylan inte höll måttet riktigt, för jag ville verkligen se Haunted, och fan va bra de var! Peter Dolving gjorde dessutom fantastiska hopp mellan stenhårda framträdanden i låtarna, till djupa och viktiga mellansnack. Mellan de sjuka låtarna med riktigt bra drag stod han därför för påverkan, egoboost och små moralpredikningar till publiken i Bob Dylans ställe. Han sa att han hade hört om våldtäkterna på festivalen, och ville därmed påpeka en av de mest grundläggande sakerna i världen - "din kropp, är din kropp. Hör ni det? DIN kropp - det är DIN kropp!". Jubel från publiken. Ett lika bejublat uttalande gör han senare i och med "när vi har varit ute och rest världen runt har vi insett att det finns tamejfan mer snälla än dumma människor. Det finns så mycket snälla människor överallt, det är bara det att de onda, de hörs mer!". Fan va bra kille, krossade många fördomar om metalband som känslolösa satanister.
Toxic Lab Rats var bandet jag nämnde tidigare när jag sa att jag hörde musik som lät bra från en av scenerna inne i ett tält, där Heavy satt bakom trummorna och Hjalle och Åstrand stod framför mig. Och de lät inte bara bra vid första lyssning, utan de var riktigt bra! Aldrig hört talas om dem förut, men tyckte de var sköna. Chris Rat var dessutom rolig och spontan, brydde sig inte så mycket när mikrofonstativ välte, mikrofonsladden lossnade mitt under en låt och pratade dessutom väldigt diffust om hur det skulle bli med deras nästa skiva. Bra ös, kort och gott.
Miss Li fick en ny chans efter den värdelösa spelning jag såg henne göra 2008. Jävlar vilket uppsving! Om jag varit en artist i den genren, eller kvinnlig artist i vilken genre som helst, hade jag lätt valt att addera henne på listan av en av de artister som inspirerade mig med liveframträdanden. Glad, ödmjuk, fullkomligt strålande och rolig att se på, och när "Oh boy" kom strömmade folk till dansandes och studsandes från alla håll, till och med jag som stod mot en stolpe och försökte se lite cool ut hade lust att släppa loss fullkomligt. De 20 minuterna med Miss Li på scen var ungefär vad jag skulle definiera som spelglädje.
Hellzapoppin (a sideshow revue), tredje gången gillt, om man kan säga så när en show redan hänfört mig två gånger tidigare. Då under Metaltown för två veckor sedan, två gånger på samma dag, och denna gången var deras freakshow ännu sjukare. En fakir som äter glas, ligger på svärd med ett betongblock på magen som en annan slog på med slägga, långa stickor som pressades genom såväl underarm som överarm och genom tungan, hakan och ut vid strupen, för att inte tala om att svälja ett långt snöre och sedan skära upp magen med en stilett och dra ut tråden med en tång. Eller vad sägs om mänsklig piltavla? Behöver jag ens säga hur bra det här är, med tanke på att jag valt att se showen så pass många gånger?
Håkan Hellström har alltid varit ett av mina hatobjekt. Kan dock, något motvilligt, erkänna att hans senaste album faktiskt är helt okej. Bestämde mig för att ge honom en chans och försöka förstå hysterin, gick sådär. Visst, han är underhållande att se på, men det fångade mig inte. Fullkomlig urladdning efter Mimikry, festivaltrötthet och feber var ingen vinnande kombination till Håkan. Gav upp efter en halvtimma och kände att jag faktiskt var ganska nöjd, och drog mig därmed tillbaka till campingen för en sista natt i mitt och Linas tält på Camp Gräddhyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar