måndag 5 september 2011

134. en plats där vi kan vara

Har haft en ganska fin dag. Har upplevt träningsvärkens tuffa stunder i trapporna upp och ner till fjärde våningen, ätit lunch med fina vänner på Jensens, träffat bästa Bea och avklarat både teorilektion och sedan övningskörning ihop med min far.

Hur som, så uppstod en liten situation idag. Var det pinsamt, undrar ni. Nej, det var det inte, svarar jag då, det är bara att det låter som om det ska vara det när man säger att en situation uppstod. Vad som egentligen hände var att jag frågade en av tidigare nämnda vänner vad det var hon hade skrivit på sin blogg i helgen, efter som jag inte mindes. "Jag kommer inte ihåg", svarade hon. "Du vet, man skriver och sen poff, så är det borta!". Det där sista lade hon till, och slog ut med händerna som för att visa hur man kastar ut någonting i tomma intet.
    Är det verkligen så? Att det vi skriver bara svävar ut i the blogosphere bara för att glömmas bort? Att våra bloggar bara är något som folk skummar igenom för att sedan förkasta, förpassa så långt bak i minnet att det faller in i glömskan?

I så fall vill jag inte vara med längre. Rätta mig om jag har fel, hojta till om jag lever i en illusion - men jag hoppas att någon gång få skriva något som berör någon. Något som kan få någon att stanna upp, tänka. Något som kan få etsa sig fast lite i någons medvetande. Något som betyder.

4 kommentarer:

  1. Dina texter berör mig mycket. Brukar öppna mina samtal med: jag läste på en blogg om just det! Typ som det du skrev om bussen, klassrummen.. ja allt! Jag är helt klart beroende av din blogg :)

    SvaraRadera
  2. Helt sant, du skriver grymt tjejen!

    SvaraRadera
  3. du får inte sluta skriva blogg igen, då känner jag mig tom. igen.

    jag är ditt största fan & jag tycker om att läsa allt du skriver. för att du är smart!

    puss & kram komodovaran.

    SvaraRadera
  4. Jag läser din blogg så ofta jag kan, trött på alla andra bloggar som bara innehåller fina bilder, citat och vad man gjort i skolan. Dessutom skriver du väldigt bra så får nästan ångest för att jag inte har den förmågan...
    Sluta aldrig skriva Jenny!

    SvaraRadera