Som jag och min gode komodo talade om tidigare känns det som om skolarbete står framför mig likt Gandalf och ropar "YOU SHALL NOT BLOOOOOOG!". Alltid är det något, om jag ska vara ärlig. Men här är jag ändå, inte helt utan slit.
Inte bara för att jag åker till USA om 22 dagar, men jag har klurat lite på det där med att vi säger "nu ska jag vara lite osvensk" om vi vill säga något positivt om oss själva. Tänk om vi låtit bli att göra det och istället bara gett oss själva cred inför folk, då hade det ju med tiden blivit mer svenskt än osvenskt.
Det jag tänker på mest är vad jag tycker om det. Jag ser absolut inget fel med att ge sig själv beröm när man varit duktig, eller faktiskt kunna säga till andra "..och det gjorde jag riktigt bra!". Komplexiteten är dock att för att bruka detta bör du ha tillräckligt med självinsikt för att veta när det ska brukas, och också vara medveten om hur ofta du gör det.
Inte bara frekvensen bör tänkas på - utan också framförandet. Hur exakt går du till väga när du egoboostar dig själv offentligt? Är det ett sakligt konstaterande, ett nu-har-jag-röjt-skepsisen i form av att du lägger in ett "faktiskt" i ditt uttalande, eller är du typen som vrålar, gör segergester och sedan sitter i tio minuter efteråt och utstöter nöjda läten, gör miner och vägrar släppa den där framgången du hade? Om du är den sistnämnde anser jag att du tagit ett steg för långt från att vara sådär hederligt svensk.
Pepp i all ära, och vem känner inte för att göra ett utrop då och då? Problemet är bara att inte gå för långt, ta steget förbi sin värdighet och kliva in i en zon som förvandlar dig till irritationsmoment. Problemet är att tänja på svenska samhällets inskränkta gränser utan att passera en annan. Jag talar om gränsen du överskrider när du glömmer bort att vara ödmjuk. Svensk eller inte, jag tror att ödmjukhet är nyckeln - oavsett din nationalitet.
Damn it! :/ tror jag är de sist nämnda.
SvaraRadera