205. it's the closest I've ever been

Känns som om ett snorande barn i blå hängslebyxor kastat en hink med grus i mina ögon och jag är så trött att kroppen knappt lyder, men likt förbaskat sitter jag här och knåpar ihop ett inlägg till er. Hörde jag någon säga "dedikerad"?

Vaknade vid halv sju imorse och kände mig... pigg. Är minst lika chockad som ni. Trots att jag vaknar rätt tidigt på helgerna, är det ju alltid ett helvete att ta sig upp när man väl måste. Hur som helst blev jag väckt av min Sleep Cycle-app som ska väcka mig när jag sover som lättast - och det verkar fungera! Gick därför upp och snörade på mig träningsskorna och sprang en runda innan jag körde ett pass på gymmet. Bra start på dagen! Med tanke på att jag sedan genomfört ett vattengympapass som Sara så magnifikt ledde, förstår jag att jag är lite trött.
   Väl i skolan konstaterade fröken Werneröd att vi har endast 14 skoldagar kvar på Teknis innan studenten. Tror inte att de som inte varit i den sitsen själva kan förstå vilken fantastisk känsla det är. Dock har ju det hela vissa konsekvenser - typ att man i stort sett dagligen gör saker för sista gången. På gott och ont. Vi drog därför slutsatsen att idag mycket väl kan ha varit sista gången vi förtärde Hemrullat à Teknis (läs: Berits) cafeteria. Det är definitivt ont.