tisdag 3 april 2012

224. den som skrivit manus ska jag tvinga skriva om

Barack Obama ringde och ville veta vad jag tyckte om San Fransisco, så jag hänvisade honom till min blogg. Har hört att han är riktigt vass på svenska. 

Till skillnad från i lördags sken solen igår, och det var en perfekt dag för en roadtrip till San Fransisco - eller San Fran som jag alltid tänker i mitt huvud. Har hört det i någon film en gång och där säger de Sään Frään, så det är så jag tänker det. Skulle jag säga det högt hade jag nog fått nördstämpeln och pikar som "jaså? Är det så det heter nu va?". 
    Nåväl. Resan dit gick fint, eller som jag numera börjat säga om allt: relativt smärtfritt. Vi rullade in i staden och efter att ha bråkat med parkeringsautomaten ett tag begav sig lördagens gäng mot Fishermans Wharf och därefter Pier 39. Mainstreamade turistpoäng ramlade in likt mynten när man vunnit Jackpoten på en enarmad bandit, och under hela dagen kände jag mig löjligt douchig. Men glad. 
    Vi åt färsk mat levererad direkt från havet och spatserade längs vattnet, svängde in på ett träbelagt block där det kryllade av folk och souvenirshoppar av olika kvalitet trängdes om utrymmet. Längs vägen fyllde vi på tanken med frozen yogurt och Edonas glädjemätare gick i taket när hon fick utöka sin Oreo'skonsumtion. När vi satt där på bänken och förtärde yogurten från himlen (eller Kalifornien, är inte säker på vilket) hängde en känsla av "livet på en pinne" i luften, och Edona uttryckte det hela med ett "det enda som saknas är jordgubbar!".
    Ute på piren kunde man skåda sjölejon fläka ut sig på flottar i vattnet, stanken var överväldigande och det var lite svårt att fatta att man var mitt i San Fransisco och inte på en djurpark. När vi sedan var tillbaka på den större huvudgatan kändes det mer som om vi plötsligt transporteras till en gata i Egypten eller något annat typiskt turistställe. Typ Medelhavsländerna. Fullt med gatuförsäljare, fula tshirtar som någon tryckt "I <3 SF" på hemma i vardagsrummet och cykeltaxis huller om buller. 
    När huvudvärken sedan blev allt för påtaglig för både mig och Gamal bestämde vi oss för att bege oss hemåt, även om några var sugna på shopping. Vi cruisade dock genom staden mellan skyskrapor och tusentals bilar, upp för alla kullar och förbi såväl china town som strippklubbar och italienska restauranger. På vägen tillbaka införskaffade Gamal lite förnödenheter. Det vill säga en kundvagn fylld med en viss slags bröd som han alltid köpte från det stället. Var lite gårdsbutik över det hela, och när jag satt på trottoarkanten utanför affären och blickade ut över det lilla förfallna samhället vi befann oss i infann sig "livet på en pinne"-känslan återigen. 

San Fransisco var inte som jag väntat mig, eller som bilden jag fick av det när vi reste igenom det med bussen. Den var mer exotiskt, mer förfallet och fräschare. Och konstigare, och modernare och mer förlegat. Det var allt, med andra ord. Längtar efter att åka tillbaka dit och inte minst utforska det under dagarna där med klassen, men vistelsen fick mig också att börja tänka. När vi åkte mellan pampiga kontorsbyggnader och hörde stadens alarm blandas med partymusiken som pulserade ur bilens högtalare kände jag mig påtagligt liten. Vill inte riktigt erkänna det för mig själv, men det jag tänkte var att "här är lilla jag, ute i stora världen.". Att jag snart tar studenten och ska göra något med mitt liv, välja mina egna äventyr och hoppas på att inte känna mig allt för vilse längs vägen.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar