tisdag 18 september 2012

298. träning för själen låter kliché

Molande värk som i takt med andetagen lättar och strömmar ur lederna tillsammans med luften vi andas ut. Sträckta kroppar, vridna muskler, syregenomflöde och en medveten avslappning som gör att det känns som om min själ svävar lite ovanför min kropp.

Som en spegling av livet och dess resor där saker och ting ska göras i rätt ordning är yogan. Gör man fel gör det ont, gör man rätt blir man stärkt, bättre, utvecklas. Hela proceduren är en process där inte ens en fullvärdig asana - pose - är målet, du är liksom i ständig rörelse på utvecklingskurva där du hela tiden strävar efter att stå lite längre, lite rakare, lite snyggare. Med konstant resa är det inte det att man aldrig får stanna och vara nöjd, men kanske är det just här som det är bra att vi lärt oss att vara nöjda, men inte belåtna.
   Idag satt jag på min yogamatta innan en klass med min favoritinstruktör och försökte ignorera värken i latsmusklerna. Hela ryggen kändes ganska stel, eller som jag sa till en kollega häromdagen - "det känns som om jag har ett betongblock mellan skulderbladen". Jordnära toner strömmade ur högtalarna och lite mer än en timma senare kände jag mig väldigt nöjd. Otrolig kontakt idag, lite för distraherad vid avslappningen men väl så fokuserad resten av tiden. Lämnade salen med mjukare rygg, smidigare kropp och som alltid efter yoga - känslan av att vara Superwoman. Jag klarar allt!

Sitter nu och gör mig redo för att avsluta dagen. Stänga ner systemet för idag och öppna ett nytt dokument imorgon. Gör detta genom bästa postyogaritualen och en ack så fin rutin varje höstkväll: dricker te.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar