"Jenny, du vet väl varför det är så pass bra betalt på lagerjobb?" säger min kompis. Jag tittar tvekande på henne, undrar vad haken är, vad har jag missat? "Det är för att ingen vill jobba där!".
Samma skepsis som tidigare nämnda vän uttryckte är den jag sett speglas i motparters ögon när jag under samtal berättat att nu, just nu, så är en av mina största förhoppningar att jag ska kunna få jobb på ett lager. Vilket jag också fick!
Till alla er tvivlare där ute kan jag tala om att det för tillfället känns som att jag är living the fucking dream. Min vardag lyder nu häng med kollegor som uttalar "o" som "eou" på halvgnällig halländska, cykla 7 km enkel resa i ständig motvind till jobbet och att iförd arbetsskor med stålhätta ränna runt i lagergångar som ibland är så trånga att jag tackar uteblivna barndomstrauman för att jag inte dras med klaustrofobi. Senaste veckan har jag dessutom jobbat tidigt skift, så strax efter kvart över fem har jag med pannlampa på plöjt genom mörker i skälvande minutrar mellan Falkenbergsnatt och stundande morgon. Väl framme tänker jag att aldrig förr har kalla lagerlysrör gett sken av att vara så mjukt inbjudande.
Med andra ord så har jag bytt jobb. Arbetet inom äldreomsorgen har jag trivts sjukt bra med, men det har också skapat en mental trötthet. Sedan direkt efter studenten har jag jobbat mer eller mindre konstant med att hjälpa och fokusera på andra människor, men nu är det min tur. Arbetsmiljön har gått från rullatorer och nybakta kakor till lagerhyllor och lappar fulla med artikelnummer - och jag älskar det. Jag jobbar tvåskift och promenerar arbetsdagarna i ända, har gott om tid för fokus på mig själv och träning och dessutom fasta raster som passar mina mattider. Viva la lagerjobb!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar