Jag minns när jag gick i Högstadiet och det dagligen var någon av mina bekanta som startade en blogg. Någon frågade dem om syftet, i stort sett samtliga svarade något i stil med att "det är mest för min egen skull, men det är klart det är kul om någon läser".
Idag är det lite annorlunda. De som vill blogga, de bloggar redan. De som inte gör det kommer förmodligen inte börja heller. Vad som fortfarande kvarstår är att majoriteten fortfarande svarar att de bloggar för sin egen skull, för att få skriva av sig.
Ärligt talat. Vill jag skriva för mig själv kan jag göra det i min dagbok, ett random anteckningsblock eller som en notis på mobilen. Bloggar jag vill jag göra det till en publik, jag vill göra det för er skull. Jag vill att alla mina poster ska ha ett underhållsvärde - oavsett om det är humor, något som berör, upprör eller inspirerar. Jag vill att mina inlägg ska skapa en reaktion hos er, om det så bara är ett par sekunder ni ägnar åt att tänka efter istället för att bara skumma igenom mina inlägg på rutin och känna att ni bryr er mer om ifall det regnar i regnskogen än det ni faktiskt läser här.
Sen har vi det där med innehållet i bloggen. Jag driver ingen modeblogg om nya kollektioner och jag har inte nischat in mig på att recensera böcker. Faktum kvarstår att det är en personlig blogg som rör mitt liv, och det är de där djupaste inläggen om mig själv som jag alltid har så svårt att runda av. De som får mig att inse att hur mycket jag än vill dela med mig av insikter om mig själv som kan motivera er till att rannsaka er själva, så kan jag inte sätta punkt där. Ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag hur lite jag kan.
Lite där har vi fastnat i mitt dilemma. Detta ska föreställa inlägget som återupplivar kadavret till blogg som ska finnas här för er, men ändå kan jag inte låta bli att dela med mig av mig själv, samtidigt som jag undrar hur mycket ni egentligen bryr er om det. Hur som, välkomna tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar