Julen är lite annorlunda i år. Som vanligt firar jag den inte för Jesus födelse, och jag är inte längre ett av alla barn som förväntansfullt längtar efter att få vräka upp omslagspapper i en hysterisk paketorgie. Istället har en inte särskilt banbrytande tanke verkligen tagit boning i mitt huvud - julen är till för att umgås.
I år har jag ingen slutspurt i skolan innan ett jullov och det är första julen någonsin som jag inte bor hemma, och jag har inte varit med och sett julstjärnor, tomtar och adventsljusstakar leta sig ned från vinden. Jag har istället fått komma hem till min familj och upptäcka att julgardinerna är på sin plats, och nästa gång jag återvänder så är det ett pepparkakshus som pryder pianot. Det får mig att längta efter att vara lite ledig och komma hem till Svenljunga igen och göra det som jag insett att julen verkligen handlar om - träffa familj, släkt och vänner.
Känslan i min kropp nu är varm och mysig och nästan fåning, det är en aning som säger till mig att vi ska sitta och skriva julrim ihop, mina föräldrar, min syster och jag. Vi ska umgås istället för att gå i skytteltrafik genom ytterdörren och det där med att julen ska handla om att ge istället för att få bara bubblar inom mig. Jag vill dela med mig av miljoner snälla ord som någon inbyggd spärr hindrar mig från att säga och jag vill gå runt likt ett nav av strålande omtänksamhet.
På jobbet gör vi high fives och sjunger till Last Christmas mitt i slutspurten på julruschen och jag känner mig som en av tomtens alla nissar när jag packar leksaker som ska ut som julklappar till barn i hela Norden. I julhandeln går jag runt och myser bland hyperventilerande mammor och runt mig har jag en imaginär bubbla som bara skriker att deras stress och oro kan inte rå på mig. Hos mig är det redan en vit jul med knäck och kola.
I år har jag ingen slutspurt i skolan innan ett jullov och det är första julen någonsin som jag inte bor hemma, och jag har inte varit med och sett julstjärnor, tomtar och adventsljusstakar leta sig ned från vinden. Jag har istället fått komma hem till min familj och upptäcka att julgardinerna är på sin plats, och nästa gång jag återvänder så är det ett pepparkakshus som pryder pianot. Det får mig att längta efter att vara lite ledig och komma hem till Svenljunga igen och göra det som jag insett att julen verkligen handlar om - träffa familj, släkt och vänner.
Känslan i min kropp nu är varm och mysig och nästan fåning, det är en aning som säger till mig att vi ska sitta och skriva julrim ihop, mina föräldrar, min syster och jag. Vi ska umgås istället för att gå i skytteltrafik genom ytterdörren och det där med att julen ska handla om att ge istället för att få bara bubblar inom mig. Jag vill dela med mig av miljoner snälla ord som någon inbyggd spärr hindrar mig från att säga och jag vill gå runt likt ett nav av strålande omtänksamhet.
På jobbet gör vi high fives och sjunger till Last Christmas mitt i slutspurten på julruschen och jag känner mig som en av tomtens alla nissar när jag packar leksaker som ska ut som julklappar till barn i hela Norden. I julhandeln går jag runt och myser bland hyperventilerande mammor och runt mig har jag en imaginär bubbla som bara skriker att deras stress och oro kan inte rå på mig. Hos mig är det redan en vit jul med knäck och kola.
Julen är inte bara munter och härlig. Om troende under högtiden tänker på en bortgången Jesus så låter jag mina tankar gå till andra. Det är just det där med att alla samlas som gör det så påtagligt att alla ändå inte är där. Det finns några som fattas oss och det har de senaste åren gjort att vinterkylan lyckats rota sig in i min mage och tagit fäste som en isig klump. I år är julen lite annorlunda, och i år vill jag fortsätta att hålla sorgen utanför bubblan för att istället kura ihop mig kring varma, glädjande minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar