onsdag 16 januari 2013

319. även Akilles hade ett par pectoralis

I ett par veckor nu har den stirrat ilsket på mig. Hörnan med bänken, skivstången och viktplattorna. Jag och bänkpress kommer inte riktigt överens.

Jag vet egentligen inte vad som är det största problemet - att jag inte tycker om bänkpress eller att det är en övning som jag vill kunna lyfta tungt i vilket gör att jag får känna på det andra problemet än mer. Tränar jag bröst brukar några set bänk avverkas emellanåt, men det är inte mycket mer än så. Jag lägger mig där under stången, greppar och för den ner mot bröstet, pressar sedan upp den igen. Upprepar. Stirrar bistert på stången. Bänkpress är en värdelös jävla övning.
    Vanligtvis brukar jag inte bry mig så mycket om vilka vikter jag lyfter, utan istället lägga vikten vid hur det känns när jag gör det och vilken kontakt jag får i musklerna. Dock var det en insikt som klickade till när jag i december satte 100 kilo i marklyft - i vissa basövningar bryr jag mig visst om vikterna. I de övningarna som man egentligen bara kan göra på ett sätt och det inte är någon maskin eller kablar eller olika vinklar som kan ge olika variabler till tyngderna. Jag insåg att när det kommer till marklyft, knäböj och bänkpress så har vikterna betydelse för mig. Det ställde till problem, för jag tränar inte bänk och det är en värdelös jävla övning.
    Idag ville jag inte lämna min säng. Än mindre gå till gymmet, vilket kändes ovant för det är sällan jag har problem med att ta mig dit. In i det sista väntade jag och var inte på plats förrän kvart över elva, omotiverad och lite slö i kroppen. Placerade mig nonchalant på bänken, fattade skivstången och kände hur hjärtat sjönk när musklerna kändes sega som kola redan på uppvärmningsvikten. En kvart senare orkade jag inte ens kämpa för att hålla mitt fåniga flin tillbaka och kände hur glädjen lekte i hela kroppen.

För två veckor sen inledde jag projekt bänkpress och kämpade då med 40 kilo. Idag satte jag nytt personbästa på 50 kilo, vilket är en vikt som blivit lite av en fixering för mig, samtidigt som jag nästan skäms lite för den. Men man kan inte vara bra på allt och nu är jag i alla fall på rätt väg, eller som jag sa till en vän tidigare idag: det är ett litet steg för andra byggare, men ett stort för mig! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar