lördag 13 april 2013

337. Lake City bevisar turisttriangeln

Indiens Venedig samt en och annan referens till en viss Bond och Octopussy. Staden som agerat filminspelningsplats och romantisk tillflyktsort gjorde varken att vi blev filmstjärnor eller förälskade - men Udaipur bjöd åtminstone på en hel del skratt. Och turister.

Eftermiddagen då vår skakiga buss anlände till Udaipur tar priset för konstigast möten hittills på resan. Utmattade dumpade vi våra väskor vid våra sovsalssängar, efter att ha tagit en tuktuk som vi inte ens orkat pruta på. Planlöst strosade vi förbi ett tempel och upp längs en gata parallell till vårt boende och blev hänvisade till en smal gränd då något annat tempel som vi inte ens såg tydligen var stängt.
Plötsligt vinkade en man in oss i sin lilla ateljé med orden "just look, no buy". Han berättade att han var konstnär och reste runt som lärare, lät oss sitta på små pallar och visade sina verk medan han lärde oss lite om konsten som Udaipur är känd för. En lång stund senare traskade vi vidare, noll rupies fattigare och en bekantskap rikare. Han var en ganska underlig man.
Tillbaka på huvudgatan var försäljarna på oss. Trötta och tafatta "noooo" blev våra avvisningar innan vi släpade oss vidare. När jag stannade till och kikade på en jacka kom försäljaren och började prata, jag kopplade bort och fortsatte inspektera jackan tills jag slutligen förklarade irriterat att "we're too tired for shopping today, been travelling all day". Förvånat svarade han att "I just asked if you wanted some chai...". Chaite blev det, och en pratstund senare gick vi vidare.
Nästa affär vi hamnade i ägdes av chai-killens bror, som var trevlig men något påstridigare. Vi ursäktade oss till sist med att eftersom vi bara bodde tvärsöver gatan kunde vi komma tillbaka dagen efter. Glatt utbrast han att vi var grannar så jag svarade att han inte skulle festa för sent och hålla oss vakna, för vi behövde verkligen sova. "Party? You want to party? Me, my brother and some friends are going out tonight!".
Så stod vi där utanför hans shop, vimmelkantiga av trötthet och med en adress till en fest vi var välkomna till. Astrologikillen tog tillfället i akt och smög fram till oss för att fråga om vi ville se ett bröllop på ön i sjön vi bodde vid. Av oklar anledning sa vi ja och följde med honom ner till kajkanten för att titta på alla lampor ute i vattnet. Lina lärde honom några svenska uttryck och som tack spådde han henne med hjälp av stenar och astrologi. Mycket skum kille.
Trots att vi var trötta så fick vi ett sent "äh vafan!"-ryck och åkte till den där festen. Slitna och lite äckliga kom vi fram till ett lyxhotell där vi spelade lite pool och skrattade åt alla dåliga remixer på amerikanska låtar. När indierna och deras brittiska vänner tjöt "Let's bring the boooooze!" smet vi därifrån med ursäkt att vi skulle besöka damrummet. Tror nästan att jag somnade skrattandes den kvällen.
De två följande dagarna promenerade vi runt i staden, drack halvdant filterkaffe och njöt av utsikten från serveringarna på vårt hostel. Jag har intervalltränat i hostelets trappor med två koreaner som publik och på en takservering åt jag och Lina halvbra soppa medan vi tittade på fyrverkerier. Udaipur var ett lagom skönt avbrott då staden är mer turistanpassad än de tidigare vi besökt - med andra ord är det renare och folket är inte riktigt lika på. Bra med omväxling, men turistigt blir snabbt tråkigt.

Idag anlände vi med nattåg till Mumbai, eller Bombay, som min pappa och typ alla andra pappor förmodligen säger. Våra första timmar här var mycket omtumlande, men den historien sparar jag till en annan dag. Nu ligger vi under fläkten i vårt lilla rum och tittar på dålig indisk tv, frid och fröjd, med andra ord.







1 kommentar:

  1. Hej Jenny! Härligt att läsa om er fantasiska resa, du är otroligt duktig på att berätta! Vi, dina kära godfathers är glada att du har Lina med dig, inte för att du inte klarat dig själv men....Vi fortsätter följa äventyret! Kramar Maritha o Lennart

    SvaraRadera