344. Örsås och Indien är ju nästan samma sak

Rutiner, familj och svenskars sommarkänslor. Snart har jag varit hemma en vecka och det är faktiskt riktigt skönt - lite mot min vilja får jag nog erkänna att jag är en av dem som nöjt sjunker ner i favoritstolen och suckar "borta bra, men hemma bäst". Det är däremot helt okej för min del att jag vill göra någonting innan jag får komma hem igen: uppleva lite äventyr, samla erfarenheter och söka kickarna.

Jag är så glad att en spontan del av mitt jag tog beslutet att köpa en flygbiljett till New Delhi, och jag är så glad att Lina en vecka innan avfärd var spontanare än så och slängde iväg ett "är det försent att följa med?". Att hon just då var bosatt i London, saknade indiskt visum och hade ett pass som behövde förnyas orsakade en viss stress med tanke på tio arbetsdagars handläggningstid och en viss påskhelg full med röda dagar mellan oss och avresedatum, men bra blev det ändå. Riktigt bra. 

      I snart tio år har vi känt varandra. Fantastiska och omtumlande tio år, skulle man nog kunna säga. Oftast väldigt nära vänner, dessemellan ungefär lika stabil vänskap som Linas relation med gässen i Örsås. Hon är livrädd att de ska bita av hennes fingrar. Långa promenader, sena filmkvällar och nästan obegränsade timmar framför The Sims har passerat, somrar har gått, mellanstadietiden tog slut, musiktävlingarna blev förflutet, varsin klass blev verklighet och matte var fortfarande misär. Någonstans i högstadiet skrevs bucketlists och det var något om en osannolik tågluff innan gymnasiet som givetvis aldrig blev av. Istället hamnade vi visst i Indien någonstans efter gymnasiet, före resten av livet. 

     Bättre vän och resesällskap får man leta efter. Med "det löser sig", omtänksamhet och vårt älskade "såatteh.." som ledord så är det nästan svårt att få ett annat resultat än bra. Det blir så okomplicerat när man vet hur den andra funkar och det är så kul att kunna jämföra nya upplevelser med saker som förr. Att ligga i ett kvavt rum i Kochi och se på Harry Potter halva natten blev som en av de där filmkvällarna, den jättelika fiskebåten var ju nästan som gummibåten och turnén på vespa blev ett "kommer du ihåg när vi körde den stora fyrhjulingen? På åkern?". 

Flera gånger kom jag på mig själv med att betrakta Lina och undra hur vi blev så här, betrakta omgivningen och undra hur vi hamnade där. Jag har fortfarande ingen aning men jag älskar vart vi är, allt vi fått vara med om och hur fin vän jag har med alla sina egenheter och det röda bläcket, någon som delar upplevelserna och inte bara är med och en tjej som vuxit sig så stark och självständig sen den första trevande dagen i fjärde klass.