När jag var några år gammal skulle jag bestämt bli brandman, och killen i grannhuset skulle sy gardiner. När vi inte arbetade skulle vi uppfostra våra tio barn. Det tog inte många år innan samtliga av våra planer ändrades - han vill inte längre sy gardiner, vi ämnar inte att spendera livet tillsammans med varken varandra eller tio barn och jag skiftade drömyrke från brandman till polis. Tankar på de båda jobben har hängt kvar tills dess och egentligen hade jag tänkt vänta tills i höst med att söka Polishögskolan, men ungefär i samma veva och lika mycket på impuls så ansökte jag i våras.
När det var en och en halv vecka kvar i Indien fick jag meddelande från polisrekryteringen. De ville att jag skulle komma och göra de fysiska proven och lika fort som jag blev glad så slog det över i stress: datumet för testerna var 18 dagar framåt, den 23e maj. Öroninflammationen och förkylningen hade ännu inte gett med sig helt och jag blev förbannad för att jag var i Indien, inte kunde träna så som jag gör hemma och för att jag inte kände mig i form för något som jag velat göra så länge. Dagen efter vaknade jag med en ny beslutsamhet och adderade två träningspass om dagen till den vanliga löprutinen. På schemat stod nu kondition, funktionell träning och grenspecifika övningar - typ släpa Lina fram och tillbaka i yogasalen, hoppa över en pinne och nöta kullerbyttor.
Att säga att det var frid och fröjd är att ta i, det var varmt, jobbigt och jag saknade en uppmätt sträcka på två kilometer, eftersom det var så långt jag skulle springa på testerna. Det var skönt att ha en målmedvetenhet och det gick bra fram tills mitt knä började strula lite så att jag fick trappa ner och istället vila mig i form. Då var det skönt att jag hade en peppande Lina till coach!
I förrgår tog jag bilen ner till Falkenberg via terrorn på Gekås. Hängde med Mimmi på gymmet medan jag själv vilade och kände lite på nerverna. Sov i vår stuga, gav mig ut på vägarna igen på morgonkvisten och satte sikte på Skåne. Fram mot elva rullade jag in i Kristianstad och på idrottsplatsen träffade jag en annan tjej som skulle testas, andra gången för hennes del.
Klockan ett drog det igång, någon gång runt halv fem var det över. Jag tror vi var knappt sextio personer där. Sextio av 7163 sökande, sextio av 2100 som kallats till fystesterna och sextio stycken som inledde dagen som främlingar men avslutade den som bekanta. Det var häftigt vilken gemenskap och teamkänsla vi hann arbeta upp även om vi på sätt och vis var rivaler. Det var ett par timmar av ständiga hejarrop, mycket nervositet och utdelningar av ryggdunkar.
Jag klarade samtliga tester och från Kristianstad åkte jag med en ny erfarenhet, ett stort leende, lättnad och en viss stolthet. Det är inte den fysiska prestationen som är svårast, det är det psykiska. Att tänka klart även när det finns så mycket vilja som bubblar, att prestera i en pressad situation och att inte låta nerverna ta över. Att leverera även om man inte är bäst och inte minst bekräfta för sig själv vad man är kapabel till. Nu är det bara att vänta och se hur långt det räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar