Igår morse slängde jag min lilla ryggsäck över axeln och satte mig på tåget ner till Falkenberg. Longboarden förde mig sedan ut ur stan, förbi Skrea och bort mot Grimsholmen där jag checkade in i Rosa Palatset, Jonssons retreat, vår stuga. Sommarens godaste jordgubbar förtärdes, ett par timmar flög förbi i en solsäng och dagsljuset var ihärdigt långt in i kvällen.
Klockan hade redan hunnit bli tre minuter över nio när jag vaknade idag. Kaffebryggaren var redan laddad och när koffeinet väckt liv i kroppen fick löparskorna möta den ringlande grusvägen längs havet och rötterna på skogsstigen. Maxpulsen nåddes i ett par avslutande backintervaller och när andhämtningen var som tyngst var temperaturen som högst och det svalkande havet ropade som mest.
Sanden var varm och stranden hade redan lockat ett par barnfamiljer som slagit läger. Det byggdes sandslott och kastades bollar men bland vågorna var det tomt. Jag blev förvånad över hur kallt vattnet var och mina lår kändes som en mil långa när jag vadade och vadade men tyckte aldrig att det blev djupare. När skvalpet slog till strax under naveln kändes det som om hela min insida krampade av köld. Mitt dyk klöv ytan och äntligen blev jag välkomnad av tystnaden och lugnet. Jag tänkte på en bok av Viveca Lärn som min lågstadiefröken läste för oss. Om pojken som doppade huvudet i vattnet för "du måste hålla huvet kallt, Eddie".
Årets första dopp i svenskt vatten är avklarat och det var en premiär ungefär två månader senare än vanligt. Hade jag varit några år yngre hade jag sagt att det var varmt och att jag kunnat bada hur länge som helst. Det var inte varmt, det var kallt och inte ens särskilt skönt, men jag trivs fortfarande lika bra i vatten som jag alltid gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar