353. Förväntan

Jag minns hur tyngden på dagens post skulle vara och hur långsamt timmarna gick i skolan efter elva-halv tolv. Hur långsamt tiden gick fram till elva, eller halv tolv, om jag var ledig. Krispigheten i ett pappersark, värdet i några hundra sidor, upprymdheten över skatten. Lite nervös men aldrig orolig. Dagarna då en förhandsbokad Harry Potterbok skulle komma, anlände och sträcklästes var årets bästa vecka. 

Jag saknar den förväntan som existerade när åren var yngre och livet fortfarande präglades av en ouppmärksammad naivitet. Besvikelserna var färre och enklare glömda, lyckan kom för mindre och vi hade ännu inte mognat in i realismen. 

     Det var mina älskade Harry Potterböcker som skänkt så löjligt mycket glädje, förhoppningar och trygghet. Det var dagen innan man skulle åka till Liseberg, nedräkningen till sommarlov och något så spännande som kvällsdopp i fortfarande ljummen sjö efter klockan tjugoett. Första festen. Marknad efter skolan så att fröken fick ha elevernas plånböcker i skrivbordslådan så att de inte skulle komma bort under dagen. 

     Jag hatar att inte längre kunna se fram emot fredagsmys och känna att veckans höjdpunkt är Gladiatorerna på tv. Det handlar inte om barndomssentimentalitet eller att kunna spola tillbaka tiden. Snarare om att spola fram känslor från förr för jag hatar att jag är 19 år och känner mig gammal med en tillstymmelse till bitterhet. Att jag inte alls tror att jag alltid kommer bli besviken, men ändå inte ser fram emot saker längre och istället möter det mesta med en likgiltighet. 

Jag älskar att vara vuxen och känna att jag kan göra precis vad jag vill, men jag önskar att mina drömmar kändes klarare och att livet emellanåt skulle kunna kännas sådär barnsligt enkelt igen.