354.

Jag tänker på alla gånger jag försökt skriva inlägget om vad träningen och gymmet är för mig och hur mycket enklare det då vore att skriva det här. Ge det rättvisa, ge er underlag för att förstå. 

Jag har försökt uttrycka hur mitt fotfäste är gymmet när hela livet stormar och hur några träningspass i veckan varit en självklar vardag nonstop sedan jag var typ åtta. Hur framtiden känns tryggare för vart jag än befinner mig kommer jag ha min träning som mitt hem och hur jag varje dag kan ägna mig åt det bästa jag vet. 

    Sedan kom ett par dåliga dagar, som vi alla har ibland. Sådana som andra säger "man får må lite dåligt ibland" om, men tar sedan inte alls lika lätt på det när de själva är där. En härligt jobbig röra med för mycket tankar och on top of that en tappad träningslust. En bitter känsla av att det inte är roligt längre. Ett par dåliga dagar som blev till veckor och en första månad. Min ständigt lurande identitetskris extended version. 

Autopiloten styr inte längre till gymmet och jag faller offer för hån jag själv tänkt en gång i tiden. Om folk som inte tränar för att bli bäst, som inte ger allt, som inte strävar efter utvecklingen utan är nöjda med nuet. Osammanhängande och dant men jag stannar här - lite vilsen i det mesta, lagom omotiverad och fundersam.