fredag 15 november 2013

361. Missnöjet som vi inte ser

Upplyftande tanke: hur stor del av våra liv som vi känner oss missnöjda. Hur många som går vecka ut och vecka in på en arbetsplats de inte trivs på, hur många som lever i förhållanden där kärleken tagit slut och hur många som existerar i skuggan av det de en gång var. 

Newsflash: det är så mycket som finns under ytan. Hur många timmar, dagar och år vi än spenderar ihop med människor i vår omgivning så finns det alltid tid där vi inte är med, ögonblick vi inte upplever, känslor vi inte får se och ta del av. Bilfärden hem från jobbet, stunderna innanför en låst dörr i badrummet och ensamma eftermiddagspromenader. Sekunderna med nedböjt huvud över skosnören som ska knytas, de sista tankarna innan sömnen sluter sig över oss. 
    Det kan vara skrämmande vilka fasader vi lyckas bygga upp och vilka välutvecklade leenden vi klarar av att blända av. Än mer skrämmande är vår ignorans inför varandras sköldar, vi struntar i att försöka nästla oss in och ta del av djupet. Eller är det av respekt? Jag talar om murar som döljer någons bleknande drömmar om att starta eget företag, någons skräck för att bli ensam kvar och en annans längtan efter ett barn som aldrig blivit till. Den diffusa ångesten som bosatt sig i så många bröstkorgar, hisnande resplaner som runnit ut i sanden, minnen som svider. Världsliga problem, enorma problem, ekonomiska problem, visioner, tragedier. 

Ständigt förföljda av det där jävla tänk om, tänk om, tänk om. Fångade av reflektioner, tagna av verklighetsflykten, fast i tankar om något annat. Det är när missnöjet tränger sig på som vi måste minnas att drömmar inte är en börda utan möjligheter till något annat och att lycka inte är någon destination utan en känsla som bör avnjutas direkt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar