Mådde sämre under sista månaderna 2013 och början på 2014 och blev sedan sjukskriven våren 2014. Skrev detta någon gång i höstas men kom aldrig så långt som att publicera. Vet inte längre om jag håller med om att allt ordnar sig, men det blir vad det blir och det får helt enkelt bli bra.
Enligt almanackan inföll april 2014 ganska exakt mellan sista mars och första maj men jag söker bland minnen och hjärnan säger att den fanns inte. Noteringarna i kalendern säger mig ingenting, de enstaka uppdateringarna på Instagram är bara foton utan association. En månad i en mörk period som ter sig mer som ett svart hål än några veckor, en sjukdom som raderade allt när jag mådde som sämst och inte längre ville leva.
Enligt almanackan inföll april 2014 ganska exakt mellan sista mars och första maj men jag söker bland minnen och hjärnan säger att den fanns inte. Noteringarna i kalendern säger mig ingenting, de enstaka uppdateringarna på Instagram är bara foton utan association. En månad i en mörk period som ter sig mer som ett svart hål än några veckor, en sjukdom som raderade allt när jag mådde som sämst och inte längre ville leva.
Det är senare nu. Det känns som om det skulle passa att skriva något i stil med att "det var en onsdag" men veckodagen kommer jag inte ihåg och det spelar heller ingen roll. Det var vad som i min depressionsvärld fortfarande kallades för morgon fastän jag idag skulle säga förmiddag och jag var ute på en ångestdämpande promenad. Plötsligt kände jag gruset jag gick på genom mina skor - som små bulor mot mina fotsulor - och vid vägkantens dike började blommor poppa upp. En smörblomma, klöver i olika kulör, svajande hundkex. Hur länge har de varit där? När blev det sommar, vem har målat dit alla färger?
Det är svårt att förklara hur omgivningen kan förvandlas till svartvit utan att du själv ens märker. Det var som om ett par känslomässiga glasögon i gråskala vilat på min nästipp så länge att jag glömt att världen egentligen är fylld med färg. Jag log när jag såg blommorna och kände gruset, andades djupt, smakade på försommarbrisen och förundrades över solstrålarnas värme mot huden. Det kändes som om jag befann mig i en surrealistisk drömvärld och först kunde jag inte ens förstå att det var det här som var verkligheten.
Jag log, jag vågade njuta, musklerna stretade när jag slappnade av som om de glömt av hur man gör. För mig är det mitt starkaste minne av tillfrisknad. De minuterna fick mig att hoppas och det var där på grusvägen som jag uppriktigt kunde säga till mig själv att jag är på rätt väg, det kommer bli bra, du mår bättre.
Återigen, det är svårt att förklara och jag vet inte ens om min vilja att göra det är tillräckligt stark för att jag ska försöka. Jag förstår inte hur mycket som kan rymmas i en människa - alla tankar, känslor, försvarsmekanismer. Hur mycket som ligger på stand-by och väntar på att lösas ut, hur mycket som ligger på stand-by men kanske aldrig kommer komma ut. Hur mycket som hänger ihop, hur vissa reaktioner kan få så oväntade efterföljder att vi inte ens förstår att det ena berodde på det andra.
Det är inte längre bara svårt att förklara, det är också svårt att runda av. Kroppen har redan skyddat mig och fått mig att glömma så mycket fastän hjärtat fortfarande kan känna. Det är bara så härligt att må så bra som jag gör idag och jag är så oerhört tacksam över allt stöd jag fått, att Tommy orkat med att bo ihop med mig, att jag fått träffa en terapeut som jag funkat så bra med och ungefär tretusen andra saker som jag inte ens tänker börja rada upp. Det går inte ta till sig när allting känns kass, men nu vet jag att de hade rätt - allt ordnar sig, det blir bra.
Det är svårt att förklara hur omgivningen kan förvandlas till svartvit utan att du själv ens märker. Det var som om ett par känslomässiga glasögon i gråskala vilat på min nästipp så länge att jag glömt att världen egentligen är fylld med färg. Jag log när jag såg blommorna och kände gruset, andades djupt, smakade på försommarbrisen och förundrades över solstrålarnas värme mot huden. Det kändes som om jag befann mig i en surrealistisk drömvärld och först kunde jag inte ens förstå att det var det här som var verkligheten.
Jag log, jag vågade njuta, musklerna stretade när jag slappnade av som om de glömt av hur man gör. För mig är det mitt starkaste minne av tillfrisknad. De minuterna fick mig att hoppas och det var där på grusvägen som jag uppriktigt kunde säga till mig själv att jag är på rätt väg, det kommer bli bra, du mår bättre.
Återigen, det är svårt att förklara och jag vet inte ens om min vilja att göra det är tillräckligt stark för att jag ska försöka. Jag förstår inte hur mycket som kan rymmas i en människa - alla tankar, känslor, försvarsmekanismer. Hur mycket som ligger på stand-by och väntar på att lösas ut, hur mycket som ligger på stand-by men kanske aldrig kommer komma ut. Hur mycket som hänger ihop, hur vissa reaktioner kan få så oväntade efterföljder att vi inte ens förstår att det ena berodde på det andra.
Det är inte längre bara svårt att förklara, det är också svårt att runda av. Kroppen har redan skyddat mig och fått mig att glömma så mycket fastän hjärtat fortfarande kan känna. Det är bara så härligt att må så bra som jag gör idag och jag är så oerhört tacksam över allt stöd jag fått, att Tommy orkat med att bo ihop med mig, att jag fått träffa en terapeut som jag funkat så bra med och ungefär tretusen andra saker som jag inte ens tänker börja rada upp. Det går inte ta till sig när allting känns kass, men nu vet jag att de hade rätt - allt ordnar sig, det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar