En av mina största paradoxer är ett mycket känslomässigt jag kombinerat med en minst lika stor tänkare. Den känslosvallande Jenny glider många förbi för tänkaren är stark, saklig och rationell. Hjärtat känner, känslorna skriker men hjärnan bestämmer.
Oftast är det så. Inte många gånger har jag stått vid den bipolära ambivalensens rand men nu är jag där. De båda delarna sliter i mig, jag tänker och tänker men det är förgäves. Jag undrar vart den där beslutsgrundande livsberedskapen är, väger för och emot hundra gånger, spolar fram, backar tillbaka, analyserar och spaltar upp. Det är lönlöst och otäckt men någonstans rätt - vissa gånger räcker tänkaren inte till.
Det finns tillfällen då man behöver luta sig tillbaka och låta det hända. Det är inte lätt att släppa kontrollen men ibland är det som om man inte har något val, för hur mycket man än tänker och vänder och vrider så har hjärtat redan sagt sitt, och då spelar inte hjärnan någon roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar