onsdag 31 augusti 2011

131. could be back or gone forever

Häromdagen sa jag till en vän att folk som står och väntar på bussen måste se fantastiskt intetsägande ut om man ser på dem utifrån. Framför allt på morgonen. Tomma blickar, trötta kroppar. En väntan som inte är det minsta laddad av förväntan, endast väntan.

Vi har kommit in i rutinerna igen. De nya ettorna fattade galoppen förvånansvärt fort, kvickare än förra årets ettor. Som nu är tvåor. De har förstått att när du tar bussen in till stan före klockan 9 så är det inte okej att prata. Det är som en hederskodex - en outtalad regel. De korta artighetsfraserna är acceptabla, men de ska då hållas så korta att de knappt kan räknas som särskilt artiga. Du har en minut - absolut max - innan du måste luta dig tillbaka i tystnad. Att passera 30 sekundersstrecket är liksom bara tillåtet om det hänt något verkligt spektakulärt sedan sist du såg din medpassagerare.
     Det där med intetsägande passar vid närmare eftertanke förmodligen ännu bättre på dem som inte längre väntar, utan faktiskt är på bussen. Bussen som vi tar varje dag, vecka ut och vecka in. Till skolan, till jobbet. Än tommare blickar - några ut genom fönstret helt utan att fokusera, några stirrandes rakt fram i intet. Då och då vrider någon på huvudet, som i slow motion. Eller för tummen en liten bit snett neråt över mobilskärmen för att byta låt. Hela proceduren med våra dagliga bussresor inger en bisarr känsla av apati - vi är där utan att närvara, tittar utan att se, lever utan att känna.

Vi har kommit in i lunken igen. Det är så här det fortsätter fram till den dag som säger ledighet.
Ett sommarlov lurar hjärnan och man tror att man glömt, men tio veckor var bara en kort paus. Jag upprepar - vi har kommit in i lunken igen, och det är skrämmande hur fort man kommer in i rutinen att dagligen stiga på en buss som skriker av vemod. Utan att ens blinka.