tisdag 12 maj 2015

369. Ångest

"Du vet hur det kan vara", sa jag och han svarade att det gör han inte alls för han har aldrig haft ångest. Jag trodde att det var ett skämt, sedan mindes jag att vardag för någon kan vara främmande för en annan och det var dagen jag blev påmind om att alla inte lever med ångest. 

Först vill jag göra klart att när vi nu talar om ångest så är det inget i stil med dagen efter-ångest, söndagsångest, ångest inför prov, ångest för att du ätit för mycket. Det är inte tal om ångest som ett resultat av en förklarlig orsak - till exempel när vi är rädda, ångrar, oroar eller bekymrar oss för då är det helt naturligt att känna ångest. 
     Jag talar om ångesten som för mig börjar som ett sug inuti som på tio sekunder eller tio dagar tar över hela min verklighet. Den knuffar självkänslan och självförtroendet överbord och istället skälver jag inombords. Jag blir nervös, förtvivlad till panikslagen och lätt paranoid, ofrivilligt hukar jag ihop och flackar med blicken, tankarna går inte hela vägen fram och om de skulle göra det så får de aldrig något positivt slut. Ångesten är som en djävul på axeln fast ändå inte, det är jag och den befinner sig inne i mitt bröst och har ett finger med i allt som tänks, görs, ses och hörs. Den avbryter handlingar eller förlamar och hindrar dem innan de inletts, ger mig skulden för alla världens problem och medför en överkänslighet som gör att knapprandet från ett tangentbord kan vara oerhört stressande. 
      När ångesten tar mig i sitt grepp har jag svårt att ta kontroll men jag är inte längre rädd. Jag brukar iaktta hur den får mig att fippla med fingrarna värre än Stefan Holm inför ett höjdhopp, hur mina fötter börjar vicka och hur handstilen förändras när jag skakar så det är svårt att skriva. Ibland vill den aldrig låta mig vara stilla, ibland vill den aldrig låta mig röra mig utan trycker ner mig och kedjar fast mig där jag råkar befinna mig - på köksmattan, i sängen, på trappan. Oftast kan jag manövrera den på bortaplan, det är hemma eller när jag är ensam som den tar över eller släpper ut det jag tillfälligt lyckats hålla undan. Praktiskt för mig men tråkigt för min käre sambo (som för övrigt förtjänar alla kärlek i världen). 

Mitt normaltillstånd är en latent ångest som bubblar under huden, emellanåt känner jag den inte alls och andra gånger fullkomligt forsar den i mitt system. Nästan varje morgon vaknar jag till ångestdjävulen som talar om att det inte finns någon poäng med att stiga ur sängen - och då är det inte på den nivån att jag är morgontrött eller inte vill jobba, för gå upp och leva det vill jag. Det har blivit så normaliserat för mig att jag blir chockad när jag hör en vän säga att han aldrig haft ångest och jag minns inte hur tankarna snurrade innan ångesten blev en så här stor del av mitt liv, och fastän jag är långt ifrån ensam om att leva med det här är det fortfarande år 2015 så tyst om ångest och andra psykiska besvär. 

    Naturen och min kärlek, bästa medicinen mot ångest

tisdag 5 maj 2015

368. Utkast från en annan tid

Mådde sämre under sista månaderna 2013 och början på 2014 och blev sedan sjukskriven våren 2014. Skrev detta någon gång i höstas men kom aldrig så långt som att publicera. Vet inte längre om jag håller med om att allt ordnar sig, men det blir vad det blir och det får helt enkelt bli bra. 

Enligt almanackan inföll april 2014 ganska exakt mellan sista mars och första maj men jag söker bland minnen och hjärnan säger att den fanns inte. Noteringarna i kalendern säger mig ingenting, de enstaka uppdateringarna på Instagram är bara foton utan association. En månad i en mörk period som ter sig mer som ett svart hål än några veckor, en sjukdom som raderade allt när jag mådde som sämst och inte längre ville leva.

Det är senare nu. Det känns som om det skulle passa att skriva något i stil med att "det var en onsdag" men veckodagen kommer jag inte ihåg och det spelar heller ingen roll. Det var vad som i min depressionsvärld fortfarande kallades för morgon fastän jag idag skulle säga förmiddag och jag var ute på en ångestdämpande promenad. Plötsligt kände jag gruset jag gick på genom mina skor - som små bulor mot mina fotsulor - och vid vägkantens dike började blommor poppa upp. En smörblomma, klöver i olika kulör, svajande hundkex. Hur länge har de varit där? När blev det sommar, vem har målat dit alla färger?
    Det är svårt att förklara hur omgivningen kan förvandlas till svartvit utan att du själv ens märker. Det var som om ett par känslomässiga glasögon i gråskala vilat på min nästipp så länge att jag glömt att världen egentligen är fylld med färg. Jag log när jag såg blommorna och kände gruset, andades djupt, smakade på försommarbrisen och förundrades över solstrålarnas värme mot huden. Det kändes som om jag befann mig i en surrealistisk drömvärld och först kunde jag inte ens förstå att det var det här som var verkligheten.
    Jag log, jag vågade njuta, musklerna stretade när jag slappnade av som om de glömt av hur man gör. För mig är det mitt starkaste minne av tillfrisknad. De minuterna fick mig att hoppas och det var där på grusvägen som jag uppriktigt kunde säga till mig själv att jag är på rätt väg, det kommer bli bra, du mår bättre.

Återigen, det är svårt att förklara och jag vet inte ens om min vilja att göra det är tillräckligt stark för att jag ska försöka. Jag förstår inte hur mycket som kan rymmas i en människa - alla tankar, känslor, försvarsmekanismer. Hur mycket som ligger på stand-by och väntar på att lösas ut, hur mycket som ligger på stand-by men kanske aldrig kommer komma ut. Hur mycket som hänger ihop, hur vissa reaktioner kan få så oväntade efterföljder att vi inte ens förstår att det ena berodde på det andra.

Det är inte längre bara svårt att förklara, det är också svårt att runda av. Kroppen har redan skyddat mig och fått mig att glömma så mycket fastän hjärtat fortfarande kan känna. Det är bara så härligt att må så bra som jag gör idag och jag är så oerhört tacksam över allt stöd jag fått, att Tommy orkat med att bo ihop med mig, att jag fått träffa en terapeut som jag funkat så bra med och ungefär tretusen andra saker som jag inte ens tänker börja rada upp. Det går inte ta till sig när allting känns kass, men nu vet jag att de hade rätt - allt ordnar sig, det blir bra. 

367. Äcklad fascination

Jag förstår bara inte hur folk orkar bry sig om allt de bryr sig om, eller åtminstone lägger energi på. Inte heller förstår jag hur de å andra sidan inte kan bry sig om saker som alla borde lägga energi på.

Egentligen är jag kanske inte rätt person att döma, men jag tycker nog att jag ändå är en av de personer som har befogenhet att uttala sig i frågan. Det jag talar om är att jag kan bli fullkomligt förundrad flera gånger i veckan över prioriteringarna bland människor.
    Logga in på Facebook och du möts av mycket av meningslösheten jag försöker komma till. Jag undrar vad det är som gör att mina vänner känner att det är väsentligt att dag efter dag berätta om samma kopp kaffe, skriva statusar där de brusar upp över dåligt väder eller att det var lång kö i kassan på Ica. Vidare kommer vi till alla klickmonster till artiklar som i åtta fall av tio är någon form av lista skriven i punktform med en "humoristisk" bild - ofta stillbilder från tv-serier - som ackompanjerar varje statement. Är det inte en lista så är det en skräpartikel baserad på Zara Larssons senaste Instagrambild eller något annat banalt. Varför lägger vi/ni/människor i allmänhet energi på sådant?
    Låt oss säga att vi samlar all tid samt energi som vi lägger på att störa oss på bagateller, läsa och dela blaha blaha och de dagarna som slösas på att vi är upprörda över saker som minst sagt kan klassas i "vad gör det om hundra år?"-kategorin. En liten tanke är att vi sedan tar alla den samlade tiden och energin och disponerar den på något viktigt istället - som att kämpa för att vår planet ska bli friskare, renare och mer fredlig eller något så simpelt som att vara lyckliga.

Det här med att kanalisera sin energi har inte alltid varit så självklart för mig. Ni som känner mig och följt min blogg från början vet att jag brukade vara ganska hetsig med åsikter och var fantastiskt duktig på att störa mig på småsaker. Någonstans lärde jag mig att välja mina strider och försöker nu så gott det går att låta bli att ens ta några strider. Den där långa kön till kassan på Ica kanske stör mig för en sekund men varför låta den göra det? Tänk om vi bara kunde låta allt sådant rinna av oss och välja att vara glada istället och tänk om vi kunde låta bli att uppfinna problem att prata om, slutade proppa varandra fulla med skräp såsom skvaller och skitsnack och öppnade våra ögon istället. Såg vilken värld vi lever i och vilken makt vi har över oss själva, vår lycka, våra liv och vad vi fyller våra dagar med. 

fredag 6 februari 2015

366. Nystartsinläggen

Det är en lustig känsla i min kropp nu. Det bränner i fingrar och hjärta av alla ord som vill ut samtidigt som jag inte har någon aning om vad jag ska säga.

Har aldrig tyckt om nystartsinläggen men på något vis känns de obligatoriska innan man kan komma till the real deal. Jag har ingen ursäkt denna gången men om det är till någon tröst så tänkte jag på er i augusti för jag upptäckte att den sjuttonde skrev jag visst ett utkast som aldrig fick en chans.
    Denna gången finns inte heller något stort planerat förstainlägg - och med första menar jag det andra - eller det första efter nystartsinlägget. Jag är bara trött på att ha ett sug efter att skriva och att ha slumpmässiga meningar och uttryck svävandes i hjärnan så det som kommer får komma.

Någonstans är min poäng att det finns en stor risk/chans för en flummig och som vanligt stundtals osammanhängande bloggframtid och med tanke på att jag inte har sexsiffrigt nummer med läsare känner jag inte heller någon vidare press att anpassa mig efter några fans.. Men ni som är kvar där ute, jag älskar er ändå, jag behöver bara lite plats för mina ord och tålamod med min tillfälliga avsaknad av struktur.