312. bland fyverkerier och nyårskyssar

Glitterklänningar, lösögonfransar och nyårskyssar är delar av något som aldrig varit något för mig. Jag har alltid sett nyår som den mest överskattade högtiden, men i år är det faktiskt något med den som gör att det kittlar lite i maggropen.

Visst att jag tycker spektaklet med dyra klänningar, fina middagar och champagne är överflödigt, men jag gillar ändå tanken på att avsluta något för att låta ett nytt kapitel ta vid. Det är något med det hela som öppnar för tillbakablickar och reflektioner, och inte minst bjuder in än mer till framtidsdrömmar och visioner.
    Året som har gått har varit ett av de mest händelserika i mitt liv - jag har varit i Californien och pluggat på college, tagit studenten både där och i Sverige, fått mitt första heltidsjobb, flyttat hemifrån och till en ny stad. Jag har besökt London för första gången, satsat ordentligt på min träning, tagit 100 kg i marklyft, sett Lamb of God live och träffat världsmästaren Sarah Bäckman och min största förebild Mikael Hollsten.
    Året som kommer välkomnar mig med jobb och massvis av träning, ett par dagar i London och en orörd sommar. Jag ser fram emot att se folk försöka följa sina nyårslöften och ta tag i sina liv eftersom de ännu inte fattat att man kan sätta upp mål när som helst under året och jag längtar efter att kunna säga att "jag gick ur gymnasiet förra året".

2012 har jag skrattat och jag har gråtit, jag har bannat, jag har förlåtit. Jag har drömt stort och fallit hårt, jag har överraskats, jag har utvecklats, jag har kämpat, jag har levt. 2013 - come at me bro! Nytt år, nya möjligheter in my ass. Mitt liv, mina möjligheter!

311. sju bokstäver

Att säga att man hatar klyschor känns ungefär lika klyschigt som att tatuera in monsterklyschan "Carpe Diem" och posta bilder på smoothiefrukostar med ett Instagramfilter - men fan va jag hatar klyschor.

Det är något med de där små uttrycken som vi hört upprepas sjutusenfemtio gånger som får det att kännas som om skalbaggarna i Mumien från 1999 försöker tränga in i min hud och jag kan nästan svära på att jag känner smaken av galla i munnen från en begynnande uppkastning av magsäcksinnehåll. Det är vanliga ord som bildat meningar som brukas äckligt frekvent och de klingar av rost och urtvättat. Fyfan vad jag hatar klyschor.
   Vad som stör mig mest är dock inte skolfröknarna som avslutar utskick om klassutflykter med "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", och inte heller de nyblivna artonåringarna som rusar till tatueringsstudion för att trycka bläck i epidermis i form av ett "Amor Vincit Omnia". Inte heller är det de stora killarna på gymmet som oavsett påstående kan replikera med "no pain, no gain!" eller lillgamla par som lever hela sina liv som om det vore en klyscha. Det som verkligen stör mig är det faktum att klyschor är så oerhört sanna.
    I grund och botten måste faktiskt medges att för att ens kunna bli en klyscha måste uttrycken upprepas otaliga gånger, och det har de ju gjorts eftersom de egentligen är så bra. Att fånga och ta vara på dagen är väl i princip en av de bästa sakerna man kan göra och kan man inte påverka vädret så får man väl helt enkelt vända på problemet och rusta sig själv därefter. Problemet som uppstått är att vi inte längre säger sådana saker för att det faktiskt är vår åsikt, det är nu plattityder vi bara slänger ur oss på ren reflex.

Det diskuteras om misshandel av vårt svenska språk när vi blandar in engelska ord eller slang, att vi dagligen säger visdomsord som vi egentligen inte menar borde då ses som riktig slakt. Jag hatar klyschor, men vad jag hatar ännu mer är att de gjort så att kloka ord förlorat värde och istället känns lika falska som ett hus inrett med shabby chic.

310. juldagen igår men det är en annan dag imorgon

Har gjort nedslag i min säng här nere i Falkenberg men jag kan ännu inte säga att jag riktigt landat efter julhelgen. Något som verkligen landat är däremot en hel del julmat, och förutom att äta har jag hunnit träffa en massa människor de senaste dagarna.

Utan att bli långrandig så kan jag bara konstatera att firandet på Julafton var bra och löpte på så som det gör hos de flesta - umgänge med släkt kring klappar, Kalle Anka, mat och kanske en och annan julklappslek. Mycket trevligt, med andra ord.
    Igår var det sedan dags för utgång så som sig bör när det är Juldagen, och för första gången blev det på riktigt "hemvändardagen" för mig, istället för en ursäkt till att ge sig ut och festa, som tidigare år. Jag återvände således till Borås från Falkenberg och träffade gamla gymnasiekamrater, folk från grundskolan och spridda bekantskaper från bygden. Att möta människor man träffat mycket förr surrar oftast igång massa tankar och minnen, och igår var inget undantag.
    Det var så roligt att höra vad folk gör nu för tiden och lyssna på vad de har för planer med livet, och det är kul att man kan finna sig själv i långa konversationer med sådana man aldrig riktigt trott att man hade så mycket att prata om med. Trots att jag var nykter hela kvällen så fanns det vissa återseenden som gjorde att jag nästan kände mig lite berusad av lycka, medan andra möten mer kändes som om jag var lite väl berusad och istället blivit illamående.

I det hela hade jag en mycket bra kväll, men har nästan haft en ännu bättre dag idag. Vaknade pigg som en lärka och studsade iväg till gymmet, medan andra låg hemma bakis med ångest. Det bästa har dock varit känslan av att jag faktiskt har det riktigt bra - jag är förbi tafatta människor som står och stampar på samma ställe i livet och har en fantastiskt tillfredsställande känsla av att jag till skillnad från andra utvecklats en del sen vi gick i högstadiet.

309. maya, inka eller aliens

Man ska inte ropa hej för tidigt och än är det väl inte helt säkert att andas ut, men den lilla stenen som imorse faktiskt infann sig i mitt bröst har i alla fall fallit bort. 2012-12-21 är snart över, och än så länge har jorden inte gått under.

Exakt vad det är som är så särskilt med just den här potentiella undergången vet jag inte, och har inte heller ägnat någon tid åt att kolla upp det. Ska jag vara ärlig så är det en sådan typisk sak som jag skulle kunna snöa in mig på fullkomligt, så jag vet själv att jag gör bäst i att låta bli. Plus att det där snacket om NASA som talar om planeter och solsystem som ska korsas gör det hela lite värre, eftersom rymden är så oerhört fascinerande samtidigt som den skrämmer mig och kan driva mig till vansinne.
   Oavsett orsak till the fuzz om mayaindianernas kalender så tycker jag att det ändå har gjort oss en del gott. Slutsatser och paralleller som många dragit är att undergången kanske inte är en förintelse utan istället samhället och livet vi lever idag. Krig och våld, girighet, miljöförstörelse, bristen på respekt för medmänniskor och världen omkring oss och vilken person vi väljer att vara.

Undergång eller ej, vi alla bör ibland ägna ett par minuter åt att rannsaka oss själva och våra värderingar. Själv blev jag så illa tvungen när jag i måndags fick en smärre panikattack av tanken på att det faktiskt skulle kunna vara så att vi går under. När stressen lagt sig kunde jag åtminstone konstatera att jag har alldeles för mycket jag vill göra för att vara redo att försvinna nu.

308. integration eller segregation

Samtidigt som jag är lite sist på bollen i frågan känns det som om det inte spelar någon roll när det rör ett ämne som ständigt är aktuellt. Vid närmare eftertanke kanske jag till och med är först, eftersom det nu för tiden verkar vara en ny händelse varje dag.

Sverige är ett land som vi på många vis kan vara så himla stolta över. Mitt uppe i vardagen kan vi hitta saker att klaga på såsom långa vårdköer eller hög skatt, men är man lite klokare än så tänker man ett varv till och inser att vi lever i ett land där de flesta faktiskt har möjligheten att betala skatt - de har ett jobb.
   I vårt land är vi fria att ha våra egna åsikter, sprida våra åsikter, visa vår åsikter genom att rösta under ett fungerande demokratiskt val och innan vi nått åldern för rösträtt har vi alla fått gå i skolan. Att vi lever i ett land med hög standard vet vi om, reser vi utomlands förstår vi det ännu mer och frågar vi någon som tvingats fly från sitt hemland och hamnat här så lär vi garanterat bli varse om det. Vi lever i ett så fredligt land att det för mig är så avlägset och svårt att greppa hur det vore att leva under krig och förtryck, och jag tycker det är fantastiskt hur priviligerade vi är och vilken förmåga vi har att hjälpa människor från länder som inte fungerar lika bra.
   Majoriteten av våra politiker bubblar av förtjusning när de talar om hur otroligt det är med mångfald och hur berikande det är med folk från olika kulturer. Vi sägs acceptera olika religion, härkomst, hudfärg och läggning, och det talas om integration i det svenska samhället.
    Vi säger hej och välkomna till invandrare, ni har kommit till ett land där alla är lika värda. Sen kommer idiotsaker såsom redigeringar i vår übersvenska jultradition Kalle Anka på julafton och förbud på pepparkaksgubbar i ett klassiskt luciatåg. Plötsligt känns det som om vi stänger dörren framför alla som inte är stereotypiskt svenska. Plötsligt väljer vi att plocka ut judar och mörkhyade dockor ur ett tecknat program för att de skulle kunna vara stötande, men ärligt talat så tycker jag att det är det faktum att man väljer att radera dem som gör det stötande.

Jag tycker det är frustrerande att det idag görs så många fåniga försök att förebygga saker som skulle kunna ses som anstötande. Jag hade aldrig i livet tänkt på en kosackdansande docka som ett hån om inte upphovsmännen själva pekat ut den som det, och jag tror att det är sådana saker som skapar rasism istället för att bekämpa den. Att vi i alla våra smågrejer på något vis säger att "jaja, vi lovade mångfald men att vara brun som en pepparkaka är inte normalt".

307. pepparkakor i september

Utanför strilade vårt härliga svenska sensommarregn och kring köksbordet satt mina arbetskamrater som alla höll på att sätta i halsen när jag den där septemberdagen sa att jag längtade till jul. Längtan är över, julen står för dörren och det känns precis så bra som jag ville då.

Julen är lite annorlunda i år. Som vanligt firar jag den inte för Jesus födelse, och jag är inte längre ett av alla barn som förväntansfullt längtar efter att få vräka upp omslagspapper i en hysterisk paketorgie. Istället har en inte särskilt banbrytande tanke verkligen tagit boning i mitt huvud - julen är till för att umgås.
    I år har jag ingen slutspurt i skolan innan ett jullov och det är första julen någonsin som jag inte bor hemma, och jag har inte varit med och sett julstjärnor, tomtar och adventsljusstakar leta sig ned från vinden. Jag har istället fått komma hem till min familj och upptäcka att julgardinerna är på sin plats, och nästa gång jag återvänder så är det ett pepparkakshus som pryder pianot. Det får mig att längta efter att vara lite ledig och komma hem till Svenljunga igen och göra det som jag insett att julen verkligen handlar om - träffa familj, släkt och vänner.
   Känslan i min kropp nu är varm och mysig och nästan fåning, det är en aning som säger till mig att vi ska sitta och skriva julrim ihop, mina föräldrar, min syster och jag. Vi ska umgås istället för att gå i skytteltrafik genom ytterdörren och det där med att julen ska handla om att ge istället för att få bara bubblar inom mig. Jag vill dela med mig av miljoner snälla ord som någon inbyggd spärr hindrar mig från att säga och jag vill gå runt likt ett nav av strålande omtänksamhet.
     På jobbet gör vi high fives och sjunger till Last Christmas mitt i slutspurten på julruschen och jag känner mig som en av tomtens alla nissar när jag packar leksaker som ska ut som julklappar till barn i hela Norden. I julhandeln går jag runt och myser bland hyperventilerande mammor och runt mig har jag en imaginär bubbla som bara skriker att deras stress och oro kan inte rå på mig. Hos mig är det redan en vit jul med knäck och kola. 

     

Julen är inte bara munter och härlig. Om troende under högtiden tänker på en bortgången Jesus så låter jag mina tankar gå till andra. Det är just det där med att alla samlas som gör det så påtagligt att alla ändå inte är där. Det finns några som fattas oss och det har de senaste åren gjort att vinterkylan lyckats rota sig in i min mage och tagit fäste som en isig klump. I år är julen lite annorlunda, och i år vill jag fortsätta att hålla sorgen utanför bubblan för att istället kura ihop mig kring varma, glädjande minnen. 

306. fun fact

Hej cam, det var ett tag sen sist. Ansiktskameran på iPhonen är ju grejen nu. Ville bara hälsa att det är jag som är tredje spöket på Greveholm.

305. verkar som om jag är tillbaka

Jag minns när jag gick i Högstadiet och det dagligen var någon av mina bekanta som startade en blogg. Någon frågade dem om syftet, i stort sett samtliga svarade något i stil med att "det är mest för min egen skull, men det är klart det är kul om någon läser".

Idag är det lite annorlunda. De som vill blogga, de bloggar redan. De som inte gör det kommer förmodligen inte börja heller. Vad som fortfarande kvarstår är att majoriteten fortfarande svarar att de bloggar för sin egen skull, för att få skriva av sig.
    Ärligt talat. Vill jag skriva för mig själv kan jag göra det i min dagbok, ett random anteckningsblock eller som en notis på mobilen. Bloggar jag vill jag göra det till en publik, jag vill göra det för er skull. Jag vill att alla mina poster ska ha ett underhållsvärde - oavsett om det är humor, något som berör, upprör eller inspirerar. Jag vill att mina inlägg ska skapa en reaktion hos er, om det så bara är ett par sekunder ni ägnar åt att tänka efter istället för att bara skumma igenom mina inlägg på rutin och känna att ni bryr er mer om ifall det regnar i regnskogen än det ni faktiskt läser här.
    Sen har vi det där med innehållet i bloggen. Jag driver ingen modeblogg om nya kollektioner och jag har inte nischat in mig på att recensera böcker. Faktum kvarstår att det är en personlig blogg som rör mitt liv, och det är de där djupaste inläggen om mig själv som jag alltid har så svårt att runda av. De som får mig att inse att hur mycket jag än vill dela med mig av insikter om mig själv som kan motivera er till att rannsaka er själva, så kan jag inte sätta punkt där. Ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag hur lite jag kan.

Lite där har vi fastnat i mitt dilemma. Detta ska föreställa inlägget som återupplivar kadavret till blogg som ska finnas här för er, men ändå kan jag inte låta bli att dela med mig av mig själv, samtidigt som jag undrar hur mycket ni egentligen bryr er om det. Hur som, välkomna tillbaka!