tisdag 31 december 2013

362. Bland fyrverkerier och nyårskyssar, vol 2.0

Det är en hårfin gräns mellan mys och förakt i min relation till årskrönikor, listor och resuméer. Ändå är det ofrånkomligt att det är årets sista dag, än en gång slutet på ett kapitel och det är dags att vända blad. Ett tomt ark väntar imorgon, precis som oskrivna sidor i vårt liv finns till för oss oavsett om det är tisdag eller nyårsafton. 

Jag skulle vilja märka 2013 som ett förändringens år, fullt av insikter. Jag lämnade lagerarbete för äldreomsorgen, var ledig och reste runt i Indien. Jobbade röven av mig hela sommaren, tog en sväng till Skottland och sedan London och landade sedan i Sverige på ett nytt lager. Jag har klarat fystesterna till Polishögskolan men insett att barndomsdrömmen inte är min grej, jag har mönstrat och blivit antagen som Officersaspirant i Försvarsmakten men insett att tonårsdrömmen inte är den dröm jag ska följa och även där tackat nej. Vilken dröm jag ska jaga och krossa 2014, det kvarstår att se. 
    Min träning har gått upp och ner, min vikt har gått upp och ner, min kunskap har gått upp.. Och med det insikten om hur lite jag kan och vet, och hur mycket jag vill lära mig och utvecklas. Inspirationen och motivationen har pendlat hejvilt men det fina med att blicka tillbaka ett helt år är att kontentan kan vara att det mest varit uppåt. Eller så är det bara det som är lättare att komma ihåg. 
     I vintras återvände jag till Svenljunga från Falkenberg och i höstas tog jag mig några kilometer längre ut i skogen till Klovarp och finaste pojkvännen i Sverige. Ja, 2013 blev jag riktigt kär för första gången och jag försöker fortfarande hantera den överväldigande känslostorm som bara sköljer över mig så att jag bara vill pussas och kramas och ropa till hela världen hur bra det känns. Om det förvånar mig själv eller andra mest, det vet jag inte. 
    År 2013 har jag omvärderat vänskaper, blivit lite bättre på att fokusera på det som är viktigt men också legat nere i några av mina djupaste svackor hittills - och kravlat mig upp. Jag har fyllt 20 och firat med släkt och vänner och har jobbat på att spendera mer tid med människor som får mig att må bra. Kanske borde jag köra en ingen nämnd ingen glömd, men min bästa vän och hennes son som agerar always working happypills är helt enkelt för bra för att utelämnas. Bästa!

En liten sammanfattning blir lätt ganska cheesy men även cigarrökande och champangeskålande känns konstlat och det verkar ju vara tillåtet på nyår. Det här firandet är fortfarande inte my cup of tea, men jag tycker om att vi stannar upp och reflekterar litet, ser framåt, sätter mål och vågar stampa ifrån och lämna saker bakom oss. Det borde vi göra oftare. Gott nytt år!






fredag 15 november 2013

361. Missnöjet som vi inte ser

Upplyftande tanke: hur stor del av våra liv som vi känner oss missnöjda. Hur många som går vecka ut och vecka in på en arbetsplats de inte trivs på, hur många som lever i förhållanden där kärleken tagit slut och hur många som existerar i skuggan av det de en gång var. 

Newsflash: det är så mycket som finns under ytan. Hur många timmar, dagar och år vi än spenderar ihop med människor i vår omgivning så finns det alltid tid där vi inte är med, ögonblick vi inte upplever, känslor vi inte får se och ta del av. Bilfärden hem från jobbet, stunderna innanför en låst dörr i badrummet och ensamma eftermiddagspromenader. Sekunderna med nedböjt huvud över skosnören som ska knytas, de sista tankarna innan sömnen sluter sig över oss. 
    Det kan vara skrämmande vilka fasader vi lyckas bygga upp och vilka välutvecklade leenden vi klarar av att blända av. Än mer skrämmande är vår ignorans inför varandras sköldar, vi struntar i att försöka nästla oss in och ta del av djupet. Eller är det av respekt? Jag talar om murar som döljer någons bleknande drömmar om att starta eget företag, någons skräck för att bli ensam kvar och en annans längtan efter ett barn som aldrig blivit till. Den diffusa ångesten som bosatt sig i så många bröstkorgar, hisnande resplaner som runnit ut i sanden, minnen som svider. Världsliga problem, enorma problem, ekonomiska problem, visioner, tragedier. 

Ständigt förföljda av det där jävla tänk om, tänk om, tänk om. Fångade av reflektioner, tagna av verklighetsflykten, fast i tankar om något annat. Det är när missnöjet tränger sig på som vi måste minnas att drömmar inte är en börda utan möjligheter till något annat och att lycka inte är någon destination utan en känsla som bör avnjutas direkt. 

tisdag 12 november 2013

360. My sweet 20

Nu har jag fyllt år färdigt för den här gången, och this time var det tjugo ljus som prydde tårtan. Guldfärgade sådana. Åldersnojan är där den varit sedan någon gång strax före arton, jag har besökt Systembolaget men inte druckit en droppe av det jag införskaffade och till alla (jävlar) som frågat hur det känns så har jag ärligt svarat "ingen skillnad alls". Jag vet inte hur ni brukar göra - men jag åldras i ständig takt under året, och inte över en natt. 

Välkommen till the twenties sa min kusin, tack och tack säger jag. Jag har firat tre gånger, med pojkvän (sambo!), släkt och fina vänner. Jag har ätit flera sorters tårtor, mycket god mat och tagit emot presenter som jag skulle vilja sammanfatta som asbra. Nu när de där viktiga födelsedagarna är avklarade - in i tonåren, moppeålder, myndig och systembolag - undrar jag vilken som är nästa stora anhalt. Ojämnt jämnt vid 25 och fira billigare fordonsförsäkring, eller får jag vänta till trettioårskrisen?

När tjejerna kom på middag bakade jag och Bea Red Velvet Cake och hon lärde mig göra mitt livs första marsipanros.


tisdag 5 november 2013

359. Jag vill ha den där renen

Sedan en månad tillbaka (fyra veckor på dagen idag, till och med!) har jag jobbat för Consortio Fashion Group i Borås, den koncern dit bland annat Bubbleroom, Halens och Cellbes tillhör. Ränner runt där i lagergångarna bland kläder, skor och adventsljusstakar och hux flux så har jag suttit hemma och lagt iväg en order på en varm jacka och ett gäng snygga toppar. 

På den vägen är det. E-handeln har med stormsteg äntrat mitt liv och jag kan numera titulera mig som en riktig sucker för internetshopping. Livsfarligt, fantastiskt och jäkligt smidigt. Med det sagt så ska jag fortsätta fundera på hur nödvändigt det är med en halv miljard olika förvaringsburkar i ett och samma kök..



måndag 4 november 2013

358. Förnekelsen

Det är deja vú och förbannelse och det vore så förlösande att ge mig själv en käftsmäll. Jag frågar mig varför jag aldrig lär mig och jag undrar varför jag ens skriver det här. Kanske är det nittiotalistfasoner med sociala medierbehovet, mest är det nog för att det är enklare att bekänna för andra än erkänna för sig själv. 

Det har varit lite instabilt ett tag. Inget konstigt med det, så där som det mest är för folk ibland. Det har kommit successivt, så som det mest gör. Det är det som gör det så lurigt och jävligt - det är så lätt att stuva undan de små obehagen, stapla dem på hög och låta livet fortsätta accelerera. 
    Det var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har livet accelererat i vad man skulle kunna kalla för en sjuhelvetes jävla fart. Det har varit så mycket bra och fantastiskt och tyvärr är det väl också lite det som får situationen jag är i nu att kännas värre. Jag har bytt jobb, varit och rest i Storbritannien, fått ett flyt i kombinationen vardag-kost-träning. Jag har flyttat hemifrån, jag har blivit sambo och mest av allt har jag blivit okontrollerbart, hejdlöst och underbart kär i en av de människor jag beundrar mest. 
     Av någon anledning får jag uppleva så himla mycket bra men det är som om mitt psyke inte är riktigt kompatibelt. Jag vet inte om det är stress för ett halvår eller en månad som jag måste ta tag i och hantera, men jag vet att jag just nu inte riktigt fungerar. Det är mitt ständiga dilemma med fröken duktig och prestationsångest, bittra insikter om begränsningar och att lägga sig på en rimlig nivå. När det kommer till träning, i jobbet, fix med ett hus, hur ambitiös man ska vara med ett blogginlägg. 
    Jag vill varken vara för klyschig, djup eller deppig, men inte heller lägga trehundra år till att formulera mig för då kommer jag aldrig få ur mig något av det här. Ni ska inte tro att jag är ett vrak för ungefär nittiofyra procent av min vakna tid känner jag mig otroligt lycklig över tillvaron jag lever i nu. Det är de där sista som inte klaffar när tårar kommer från ingenstans mitt i en lagergång eller medan jag målar lådorna till en skänk i vårt kök. Ett illamående som varit med några veckor för mycket och visat sig vara en retlig magkatarr, ångest som gör det fysiskt jobbigt att andas och en skälvande kropp som behöver sitta och låta huvudet samla sig. 
     Det som svider mest är att jag missar varningssignalerna och att jag är svagare än jag trodde, att jag inte förstår och att jag inte är smart nog att kunna sålla och koppla bort. Det som är jobbigast är att jag känner mig som en bortskämd och otacksam snorunge. Så som man kan peka på andra och förklara deras beteende med att de inte är trygga i sig själva, det är en liknande oro jag nu kan känna i mig själv. Min kärna som ska vara den stabila basen känns liksom inte längre intakt. 

Jag vet ungefär vad det är som måste göras. Börja skrapa lite och flirta med min ytlighet. Fånig vardagslyx för imiterad avkoppling, målade naglar för att det får mig alltid att känna som om I got my shit together och sedan är det bara att kavla upp ärmarna och börja rota. Beta av, ta itu med och - kanske framför allt - lära mig att njuta. 
         Här var jag i London, trött och sliten, men glad. Jävligt gott kaffe drack jag dessutom. 

måndag 2 september 2013

357. Det spelar ingen roll när hösten kom om den redan är här

Jag tänker på dem ofta och hur svårt det är att peka ut dem. De skälvande ögonblicken, första skottet som avfyras, någons sista andetag. Vändpunkter och hur sällan de inträffar eftersom det mesta sker under utvecklingen som jag så ofta talar om, hur en bearbetningsfas inleds redan innan händelsen vars pik då förvandlats till en poänglöst diffus punkt mellan före och efter. 

Oftast växer vi med förändringen. En lågkonjunktur hägrar, säljarna får in allt färre ordrar, kontoret blir utan de nya datorerna. Ingen blir förvånad över konkursen. Någon annanstans går en tjej med kläder som stramar allt mer och hennes vänner tycker att hon skrattar allt mindre, ingen blir särskilt överraskad när hon börjar med LCHF. Det har varit på gång ett tag. 
    Sällan blir vändpunkten en chock för alla för sällan sker saker som ingen lyckats påverka eller förutse. Kanske tsunamin i Thailand eller en dödlig diagnos på en till synes frisk människa vid en årskontroll. En oplanerad graviditet. Ösregn från en klarblå himmel, vad det nu har för häftig vändpunktseffekt. 
     Det är före, tre dagar innan och det märks inte att något är annorlunda. Samma dag och det är som förut, en kvart, en minut och det vilar obemärkt. Tio sekunder, ett ögonblick och en vibrerande spänning som ska brista när det plötsligt vänder. Emellanåt har vi själva makten att placera vändpunkten i livets och relationers timelapse. Någon vet vad andra inte har kännedom om och förändringen leder till förvåning endast hos den ena parten. Ett drastiskt beslut om skilsmässa, en spontanresa till andra sidan jorden, drömmar om att bli något helt annat än uttalat förut. Hemligheter, svek, skatter, förklaringar. 

Det är efter och jag funderar över vändpunkten kontra vändningens relevans. Lika många stora beslut som obefintliga vardagsting grundas på timing - affärsinvesteringar, att äntra snabbköpet samtidigt som the special one och att ta äggen från plattan i rätt tid. Det är tillfälligheter som ska prickas rätt men när det kommer till vändpunkter och dess placering så tänker jag att när det väl är över så spelar ögonblicket inte längre någon roll. När vändningen skett är det bara före och efter som återstår. 

söndag 25 augusti 2013

356. Paradoxen i jaget

Jag vill kunna göra allt. Det är den där livsberedskapen med tidigare erfarenheter som ständigt bygger den stabila grunden inför nya upplevelser. Jag syftar på den logiska förmågan som utvecklas: att se mönstren, lägga ihop ett med något annat, fatta besluten. 

En av mina största paradoxer är ett mycket känslomässigt jag kombinerat med en minst lika stor tänkare. Den känslosvallande Jenny glider många förbi för tänkaren är stark, saklig och rationell. Hjärtat känner, känslorna skriker men hjärnan bestämmer. 
     Oftast är det så. Inte många gånger har jag stått vid den bipolära ambivalensens rand men nu är jag där. De båda delarna sliter i mig, jag tänker och tänker men det är förgäves. Jag undrar vart den där beslutsgrundande livsberedskapen är, väger för och emot hundra gånger, spolar fram, backar tillbaka, analyserar och spaltar upp. Det är lönlöst och otäckt men någonstans rätt - vissa gånger räcker tänkaren inte till. 

Det finns tillfällen då man behöver luta sig tillbaka och låta det hända. Det är inte lätt att släppa kontrollen men ibland är det som om man inte har något val, för hur mycket man än tänker och vänder och vrider så har hjärtat redan sagt sitt, och då spelar inte hjärnan någon roll. 

söndag 11 augusti 2013

355. Ännu en walk längs memory lane

Inte ens med kaffe i kroppen stod jag startklar för en morgonpromenad när regnet började falla. Eller återigen föll, såsom det gjort i ett par dygn. Stilla stod jag ett tag och övervägde alternativen - kriga, ge upp, dra till gymmet, krypa ner i sängen. Innan tankesnurran nått sitt slut hade regnet gjort det. 

Tiden går jäkligt fort. Snart är det redan ett år sedan jag flyttade till Falkenberg, och ett halvår sedan jag flyttade tillbaka hit, till Svenljunga. Ibland känns det trist, oftast reflekterar jag inte över det och emellanåt så känns det riktigt bra att vara här igen, just nu. 
    Det sägs att man inte vet vad man har förrän man förlorat det, men jag behöver nog dra det en vända till för jag visste inte förrän jag fick det tillbaka. Tråkiga, äckliga Svenljunga som bär på en del fint, men framför allt förvarar så många platser som inte vore något utan minnena som är planterade där. Åkern där hunden sprang bort men kom tillbaka, hörnet där han stod med sin moped, höet som gömde en prinsesstårta, skolbyggnaden med fönsterbläcken man kunde sitta på och paviljongen vid högstadiet. Sedan upp för backen till Högvalla och alla fotbollsplaner, Svenljungas mest nostalgiframkallande ställe. 

Imorse hann jag inte särskilt långt innan regnet förvandlade ljusgrått tyg till mörkt. I skydd av en lind betraktade jag hagen som sluttade ner mot ån och de hundratals ringarna som bildades på vattnet. Jag frös, var genomblöt och kände min förkylning njuta, men var just då ganska tacksam över att bo i ett samhälle med hästvägen och alla hagar, skogsrundan som mot hösten kantas av blåbär och ett ack så litet, men faktiskt riktigt trevligt torg. På något vis är regn vackrare på landsbygd för i städer mot betong blir det så grått, trist, tungt och sorgligt. 


onsdag 31 juli 2013

354.

Jag tänker på alla gånger jag försökt skriva inlägget om vad träningen och gymmet är för mig och hur mycket enklare det då vore att skriva det här. Ge det rättvisa, ge er underlag för att förstå. 

Jag har försökt uttrycka hur mitt fotfäste är gymmet när hela livet stormar och hur några träningspass i veckan varit en självklar vardag nonstop sedan jag var typ åtta. Hur framtiden känns tryggare för vart jag än befinner mig kommer jag ha min träning som mitt hem och hur jag varje dag kan ägna mig åt det bästa jag vet. 
    Sedan kom ett par dåliga dagar, som vi alla har ibland. Sådana som andra säger "man får må lite dåligt ibland" om, men tar sedan inte alls lika lätt på det när de själva är där. En härligt jobbig röra med för mycket tankar och on top of that en tappad träningslust. En bitter känsla av att det inte är roligt längre. Ett par dåliga dagar som blev till veckor och en första månad. Min ständigt lurande identitetskris extended version. 

Autopiloten styr inte längre till gymmet och jag faller offer för hån jag själv tänkt en gång i tiden. Om folk som inte tränar för att bli bäst, som inte ger allt, som inte strävar efter utvecklingen utan är nöjda med nuet. Osammanhängande och dant men jag stannar här - lite vilsen i det mesta, lagom omotiverad och fundersam. 
     

torsdag 25 juli 2013

353. Förväntan

Jag minns hur tyngden på dagens post skulle vara och hur långsamt timmarna gick i skolan efter elva-halv tolv. Hur långsamt tiden gick fram till elva, eller halv tolv, om jag var ledig. Krispigheten i ett pappersark, värdet i några hundra sidor, upprymdheten över skatten. Lite nervös men aldrig orolig. Dagarna då en förhandsbokad Harry Potterbok skulle komma, anlände och sträcklästes var årets bästa vecka. 

Jag saknar den förväntan som existerade när åren var yngre och livet fortfarande präglades av en ouppmärksammad naivitet. Besvikelserna var färre och enklare glömda, lyckan kom för mindre och vi hade ännu inte mognat in i realismen. 
     Det var mina älskade Harry Potterböcker som skänkt så löjligt mycket glädje, förhoppningar och trygghet. Det var dagen innan man skulle åka till Liseberg, nedräkningen till sommarlov och något så spännande som kvällsdopp i fortfarande ljummen sjö efter klockan tjugoett. Första festen. Marknad efter skolan så att fröken fick ha elevernas plånböcker i skrivbordslådan så att de inte skulle komma bort under dagen. 
     Jag hatar att inte längre kunna se fram emot fredagsmys och känna att veckans höjdpunkt är Gladiatorerna på tv. Det handlar inte om barndomssentimentalitet eller att kunna spola tillbaka tiden. Snarare om att spola fram känslor från förr för jag hatar att jag är 19 år och känner mig gammal med en tillstymmelse till bitterhet. Att jag inte alls tror att jag alltid kommer bli besviken, men ändå inte ser fram emot saker längre och istället möter det mesta med en likgiltighet. 

Jag älskar att vara vuxen och känna att jag kan göra precis vad jag vill, men jag önskar att mina drömmar kändes klarare och att livet emellanåt skulle kunna kännas sådär barnsligt enkelt igen. 

måndag 8 juli 2013

352. När ens bästa vän förändrats

Omänskligt långa ben och en försiktig förnekelse av kylan som slog emot min kropp. Havet hävdade att det inte längre var varmt i luften och måsarna skrattade hånfullt i skyn. 

Igår morse slängde jag min lilla ryggsäck över axeln och satte mig på tåget ner till Falkenberg. Longboarden förde mig sedan ut ur stan, förbi Skrea och bort mot Grimsholmen där jag checkade in i Rosa Palatset, Jonssons retreat, vår stuga. Sommarens godaste jordgubbar förtärdes, ett par timmar flög förbi i en solsäng och dagsljuset var ihärdigt långt in i kvällen. 
    Klockan hade redan hunnit bli tre minuter över nio när jag vaknade idag. Kaffebryggaren var redan laddad och när koffeinet väckt liv i kroppen fick löparskorna möta den ringlande grusvägen längs havet och rötterna på skogsstigen. Maxpulsen nåddes i ett par avslutande backintervaller och när andhämtningen var som tyngst var temperaturen som högst och det svalkande havet ropade som mest. 
    Sanden var varm och stranden hade redan lockat ett par barnfamiljer som slagit läger. Det byggdes sandslott och kastades bollar men bland vågorna var det tomt. Jag blev förvånad över hur kallt vattnet var och mina lår kändes som en mil långa när jag vadade och vadade men tyckte aldrig att det blev djupare. När skvalpet slog till strax under naveln kändes det som om hela min insida krampade av köld. Mitt dyk klöv ytan och äntligen blev jag välkomnad av tystnaden och lugnet. Jag tänkte på en bok av Viveca Lärn som min lågstadiefröken läste för oss. Om pojken som doppade huvudet i vattnet för "du måste hålla huvet kallt, Eddie".  

Årets första dopp i svenskt vatten är avklarat och det var en premiär ungefär två månader senare än vanligt. Hade jag varit några år yngre hade jag sagt att det var varmt och att jag kunnat bada hur länge som helst. Det var inte varmt, det var kallt och inte ens särskilt skönt, men jag trivs fortfarande lika bra i vatten som jag alltid gjort. 

fredag 28 juni 2013

351. "Dagarna vi minns" kanske fungerar här

Ett dygn har sina sextio minuter långa timmar som räknas till tjugofyra och en vecka består av sju dagar, varken mer eller mindre. Har det gått ett år så är det allt som oftast 365 dagar som passerat och maj är lika lång varje år. 

Förr tyckte jag det var fånigt när mamma ibland kunde säga att "tiden går så fort" eller "vart tog det hör året vägen?", men nu är det jag själv som står här. Jag skulle vilja säga att veckorna rusar förbi och passa på att citera mig själv från när jag pratar med de gamla på jobbet - "tänk, nu går vi redan in i juli! Jag som inte tycker det var längesen snön försvann!". På den nivån är det, gott folk, jag brer på med klämkäckhet och låter som en fyrtioåring, vädret är ett samtalsämne som alltid går hem och även jag har anslutit mig till skaran som sprungit ifrån tidsuppfattningen. 
     Nu står vi således här med juli för dörren och snart börjar en del komma tillbaka från sin semesterledighet, vilket känns helt tokigt för jag har ju precis börjat på mitt sommarschema.. Eller? Studenterna har hunnit repa sig, min resa till Indien börjar nästan bli gammal fastän jag inte ens gått igenom alla foton än. År 2013 smakar fortfarande lite konstigt i munnen, tanken på att vi snart är närmre år 2014 än 2012 känns snudd på orimligt och på tal om det så undrar jag vart 2011 tog vägen? Det var väl nyss?

När jag var yngre såg jag det hela lite mer svart på vitt. En vecka har alltid sju dagar som är lika långa, vecka efter vecka, år in och år ut. Att då påstå att ena veckan gått fortare än den andra är ju bara löjligt. Nu har jag låtit förnuft och logik stiga åt sidan för hur juni gått så fort fastän många av dess dagar varit så oändligt långa kommer jag aldrig att begripa. Det enda jag kan göra är att tänka att det där med att man tycker tiden går fortare är nog något som kommer med åren, och vara tacksam för att det just nu inte är något som stressar mig. Juli - bring it on!

måndag 24 juni 2013

350. Nu säger jag hej igen, och välkommen

Inspiration som kommer och går. Motivation, träningslust och livspepp. De svajar som träd i vinden och far upp och ner värre än blodsockerkurvan hos en högstadieelev. Ni vet en i det gänget som under rasterna pilar iväg till närmsta återförsäljare av godis och sedan sitter och dippar på lektionerna när sockerruset gått över. 

Ett mål i sikte har jag alltid men ofta fokuserar jag på att bara ta en dag i taget. Det mesta känns lättare att hantera då. Ibland tänker jag att jag måste lyfta blicken och tänka mer långsiktigt - tar man ständigt en dag i taget är det lätt hänt att det känns att man varje morgon börjar om istället för fortsätter. 

I vanlig ordning är jag lite instabil och oklar på flera plan - och det verkar även som om så är fallet vad beträffar den där röda tråden i blogginlägg. Jobbar fortfarande på att hitta den där balansen och just nu vågar jag säga att det känns riktigt bra. Det firar vi med nystart i bloggen!

tisdag 4 juni 2013

349. Sug åt er varje bit av mina matlagningskunskaper

Nästan lika enkelt och bra mycket godare än snabbnudlar. Mina damer och herrar, katter och elefanter, stora och små - här är bästa rätten jag någonsin skapat: 


Grönsaksplättar (tillika potatislösa raggmunkar och köttfria biffar): 
1. Tag valfri rivbar grönsak, frukt eller rotfrukt i valfri mängd och riv grovt
2. Vill du ha något annat gott i, hacka det fint och blanda med rivet
3. Rör ner ägg tills det blir en sammansatt gegga, endast äggvita går bra men åtminstone en gula rekommenderas
4. Smaksätt med valfri krydda
5. Klicka ut plättar och stek på medelhög värme
6. Servera med vad du vill

Omgången på bilderna ovan blev elva stycken och då hade jag två morötter (ca 300 gram), en bit paprika (ca 100 gram), två ägg och en äggvita. Jag smaksatte med cayennepeppar och kanel. Vanligtvis har jag gärna rödbetor och spenat i och kör oftast på ett ägg samt fler äggvitor. Det är även gott med äpple i, små bitar med banan och till och med russin - om man vill göra en sötare variant. Gott att äta till är keso, sparris och andra grönsaker eller någon form av proteinkälla, typ tonfisk eller kyckling. Kvarg blandat med chilisås är en utmärkt topplag, och jag gillar plättarna såväl kalla som varna. 

onsdag 29 maj 2013

348. Balansgång till frukost

Jag önskar att jag avslutat mitt senaste inlägg med en cliffhanger för då hade de senaste dagarna av tystnad varit betydligt mer spännande. Inte mycket att göra åt nu i efterhand och man kan ju inte få allt i livet - inte den perfekta inläggsinledningen och inte någon evig lycka. Med det sagt: jag har haft lite trubbel med den där balansen. 

Influensen av alkohol eller problem med lillhjärnan har inget med mina balanseringssvårigheter att göra, det är att snubbla i livet och vackla i psyket som jag talar om. Ingen större katastrof den här gången för snabbt hann jag sträcka ut armarna och parera för ett potentiellt fall, det är bara det att det kom så oväntat. 
     Har levt livet på topp sedan jag kom hem från Indien, varit oförklarligt glad och tanken har slagit mig att det förmodligen kan vända när som helst. Analysen av balans och glädje lyder att det har mycket att göra med ambition. Ibland önskar jag att jag inte krävde så mycket. Jag tror att ju bättre man är på att nöja sig med det lilla i livet, desto tryggare balansgång har man. Kanske en stor trädstam som ligger på marken, några felsteg och man faller, en lättare ansträngning och man är uppe igen. 
      Kräver man mer får man kämpa mer. Ribban höjs i takt med kraven och samtidigt som allt fler positiva kickar slår till så blir underlaget allt mer instabilt. Jag funderar på om jag borde sänka ambitionen men det ligger inte i min natur, jag tänker att om jag gjorde det hur skulle det gå till? Det är härligt att springa fort på en stock längs marken, men att gå på lina högt upp i skyn känns så jävla häftigt. 


Idag tog jag min lilla välmåendesekvation till hjälp och satsade lite på psyket. Idag innebar det att göra ordning matlådor och äta frukost i lugn och ro. Nu ska jag snöra på mig inlinesen och åka till Sexdrega för jobb. Ha en bra dag!

fredag 24 maj 2013

347. En roadtrip via Halland

Två dagar, en övernattning, femhundratjugosju kilometer, några mikropauser och en viss högskola för poliser. En av de spännande sakerna som drog igång när jag återvände till Sverige är avslutad, samtidigt som det fortfarande är i full gång. 

När jag var några år gammal skulle jag bestämt bli brandman, och killen i grannhuset skulle sy gardiner. När vi inte arbetade skulle vi uppfostra våra tio barn. Det tog inte många år innan samtliga av våra planer ändrades - han vill inte längre sy gardiner, vi ämnar inte att spendera livet tillsammans med varken varandra eller tio barn och jag skiftade drömyrke från brandman till polis. Tankar på de båda jobben har hängt kvar tills dess och egentligen hade jag tänkt vänta tills i höst med att söka Polishögskolan, men ungefär i samma veva och lika mycket på impuls så ansökte jag i våras.
    När det var en och en halv vecka kvar i Indien fick jag meddelande från polisrekryteringen. De ville att jag skulle komma och göra de fysiska proven och lika fort som jag blev glad så slog det över i stress: datumet för testerna var 18 dagar framåt, den 23e maj. Öroninflammationen och förkylningen hade ännu inte gett med sig helt och jag blev förbannad för att jag var i Indien, inte kunde träna så som jag gör hemma och för att jag inte kände mig i form för något som jag velat göra så länge. Dagen efter vaknade jag med en ny beslutsamhet och adderade två träningspass om dagen till den vanliga löprutinen. På schemat stod nu kondition, funktionell träning och grenspecifika övningar - typ släpa Lina fram och tillbaka i yogasalen, hoppa över en pinne och nöta kullerbyttor. 
    Att säga att det var frid och fröjd är att ta i, det var varmt, jobbigt och jag saknade en uppmätt sträcka på två kilometer, eftersom det var så långt jag skulle springa på testerna. Det var skönt att ha en målmedvetenhet och det gick bra fram tills mitt knä började strula lite så att jag fick trappa ner och istället vila mig i form. Då var det skönt att jag hade en peppande Lina till coach! 
    I förrgår tog jag bilen ner till Falkenberg via terrorn på Gekås. Hängde med Mimmi på gymmet medan jag själv vilade och kände lite på nerverna. Sov i vår stuga, gav mig ut på vägarna igen på morgonkvisten och satte sikte på Skåne. Fram mot elva rullade jag in i Kristianstad och på idrottsplatsen träffade jag en annan tjej som skulle testas, andra gången för hennes del. 
     Klockan ett drog det igång, någon gång runt halv fem var det över. Jag tror vi var knappt sextio personer där. Sextio av 7163 sökande, sextio av 2100 som kallats till fystesterna och sextio stycken som inledde dagen som främlingar men avslutade den som bekanta. Det var häftigt vilken gemenskap och teamkänsla vi hann arbeta upp även om vi på sätt och vis var rivaler. Det var ett par timmar av ständiga hejarrop, mycket nervositet och utdelningar av ryggdunkar. 

Jag klarade samtliga tester och från Kristianstad åkte jag med en ny erfarenhet, ett stort leende, lättnad och en viss stolthet. Det är inte den fysiska prestationen som är svårast, det är det psykiska. Att tänka klart även när det finns så mycket vilja som bubblar, att prestera i en pressad situation och att inte låta nerverna ta över. Att leverera även om man inte är bäst och inte minst bekräfta för sig själv vad man är kapabel till. Nu är det bara att vänta och se hur långt det räcker. 

måndag 20 maj 2013

345. Fullt upp trots ledighet

Har idag roat mig med att gå ut på promenad med klarblå himmel och återvänt under regntunga skyar. Trots att regnet redan hunnit falla, både på marken, mig och plåttaket jag efter starkt löp tog skydd under. 

Är fortfarande ledig från jobb efter Indienresan och det är så himla skönt. Jag gillar det för att jag är sysselsatt hela tiden och får tid till att fokusera på sådant som behöver prioriteras just nu, och jag är rädd att om jag inte hade det så hade det blivit en av de omtalade post äventyrskrascherna. Ni vet när folk kan bli lite deppiga för att resan är över, hjärnan har mycket att bearbeta och deras vardag känns allmänt grå och tråkig. Undermedvetet verkar jag ha planerat för att göra min hemkomst allt annat än lugn och tråkig för det händer mycket i livet nu, det är kul!
     Mitt i allt har jag fått för mig att ändra om lite i mitt lilla näste. Jag tog ingen förebild så det får nog bara bli en efter, just nu ser det inte särskilt trevligt ut utan mest är det rörigt. Golvet är täckt av skivor i kraftig kartong och på står en lagerhylla upp och ner, han har idag fått en omgång med pensel och vit målarfärg. Idén kändes roligare i teorin och imorgon har jag en till som ska målas innan det är dags för ytterligare en strykning, men det är ganska rogivande att ha något kreativt att dona med. 

Mest av allt donar jag med mina tankar om träning just nu. Det är underbart att vara tillbaka på gymmet, men nedslående hur mycket man hinner tappa på sex veckor. På sätt och vis känner jag mig nollställd, på ett ganska positivt vis. Motivationen är på topp och jag har så många möjligheter och sätt att fortsätta på härifrån, men än så länge har jag inte lyckats besluta hur. Oh well! 

346. Välmåendesekvationen

Som om vi vore bästa vänner pratade jag med kassörskan på Ica och matkassarna bar jag hem med ett leende. Häromdagen kändes det inte ens jobbigt att vända och hämta den glömda plånboken, en änkestöt av tredje graden var inga problem och någonstans där kopplade jag att jo, just nu så mår jag bestämt riktigt bra. 

Är man som jag och av okända anledningar får dippar lite för ofta och analyserar det mesta, så tar man vara på de bra perioderna extra mycket och reflekterar över det något mer. När mår jag bra? Varför mår jag bra nu, när jag inte gjorde det i förra veckan? Svaret är egentligen simpelt och ganska universiellt, för även om vi alla är olika så har vi ändå liknande behov som gör att vi i grunden fungerar ungefär likadant. Till exempel så äter vi, sover och besöker hemlighuset ett par gånger däremellan. 
    Alla goda ting är tre - musketörerna, knattarna i Kalle Anka, två plus ett och antalet ingredienser i S'mores. Tre är också faktorerna som jag för ett par år sedan spaltade upp i min välmåendesekvation och produkten blev riktigt bra. Eller ska vara bra, det är ju lite det som är syftet. Hur som så lyder min elementära teori för hälsa "kost, fysik och psyke". Än så länge inget banbrytande men låt mig förklara det hela något mer. 
   Utöver syre så behöver vi föda för att överhuvudtaget kunna fungera. Vad vi sedan göder vår kropp med avgör om vi bara vill existera, fungera något sånär eller helt enkelt må riktigt bra. Det är ingen rocket science att vi behöver våra kolhydrater, protein och fett. Det är maten som ger både kroppen och hjärnan energi så det säger sig nästan självt att det blir olika kvalitet på energin beroende på vilken sorts mat vi sätter i oss. Givetvis ska inte alla leva efter Anna Skipper eller den där Paulun, men jag tycker att alla borde ägna en tanke eller två åt sin kost. Godis och kakor kanske inte behövs alla dagar i veckan och äter man ingen mat förrän till kvällen är det inte konstigt att man inte hänger med på lektionerna i skolan. Jag tror att det är många som äter osunt utan att tycka att det är ett problem, men som skulle bli positivt överraskade om de testade och insåg hur bra man mår av äta nyttigt. 
    Fysiskt välmående vill jag egentligen dela upp i ungefär trehundra delar men det är så svårt att komma ihåg så jag har valt att hålla mig till två - sömn och rörelse. Alla behöver inte träna på gymmet eller nöta intervaller i backar, men alla behöver röra på sig emellanåt. Jag kan bli så besviken på ignoransen och okunskapen hos människor som valt att leva ett stillasittande liv. Kroppen behöver stimuleras för att inte brytas ner och förfalla, och det är inte ens jobbigt att göra något åt det. Öppna dörren and you're half way there, lyft foten över tröskeln och promenaden har startat. Det är en klyscha men träningen är full av dem och ofta är de så fruktansvärt sanna - tar du dig inte tid att motionera nu, så tvingas du att ta dig tid att vara sjuk i framtiden. 
     Rörelse är så mycket mer än det fysiska. Inte nog med att träning förlöser endorfiner som gör oss gladare, det är ju också här som man ska se till att ha roligt. Att skaffa gymkort bara för att "det är bra att gymma" är så onödigt om man ändå inte går dit och kör ordentligt, och det är ingen vits med att nöta mil i löpspåret om man hellre springer runt på en fotbollsplan, dansar bugg, tränar crossfit eller åker inlines. Den fysiska aktiviteten ska vara din egen och det är där det blir så fantastiskt - när du inte mäter dig mot någon annan utan istället märker att du plötsligt klarar något du tidigare inte kunnat, att du utvecklats och du får hålla på med något du behärskar. Den stoltheten och glädjen borde alla få bära med sig. 
     Kost och motion i all ära, men även om man sköter det efter konstens alla regler så blir det inte så bra om man inte sover som en gud. Eller i alla fall tillräckligt. Inte nog med att man vill slippa att ständigt se ut som ett spöke med påsar under ögonen - man vill ju orka med dagen istället för att bara ta sig igenom den. När vi sover återhämtar sig kroppen och sömn är bra för allt möjligt, till exempel för vårt immunsystem, minnet och inlärningsförmågan. 
     Slutligen har vi psyket. Krånglar det så brukar det mesta bli ganska struligt. Här vill jag trycka in allt mentalt och socialt, allt från att åka Balder på Liseberg till att meditera i en solig skogsglänta. Tyvärr tycker jag att vi nu för tiden har lätt för att glömma bort de delarna, särskilt nu när de senaste årens hälsohysteri fått var och varannan människa att följa dieter och träningsprogram. Medvetenheten tycker jag är bra, men vi får inte glömma av att slappna av och ha roligt! Det handlar om att göra saker man trivs med: att emellanåt gå i pyjamas hela dagen, umgås med sina vänner, köpa tröjan man tittat efter och spela laserdome. Det rör sig inte om att "unna sig" för det är inget förbjudet du gör utan snarare något som bör vara en naturlig del av din vardag. Vill du äta en glass? Ät glass. Vill du hellre gå på bio än träna idag? Gå på bio då. Det handlar om balans och en viss prioritering idag, men kanske en annan imorgon - det är du själv som vet bäst vad du mår bra av. 
     
Jag skulle säga att viktigast av de tre är balansen mellan dem, som motsägelsefullt nog inte behöver vara jämlik. Vi alla behöver hitta lösningen som passar oss bäst - för mig är träningen den delen som väger tyngst, medan andra behöver mest av den sociala biten för att vara välmående. Just nu är min treenighet en snyggt sammansatt triangel, samtliga delar är välfungerande och jag mår så himla bra. 



söndag 19 maj 2013

344. Örsås och Indien är ju nästan samma sak

Rutiner, familj och svenskars sommarkänslor. Snart har jag varit hemma en vecka och det är faktiskt riktigt skönt - lite mot min vilja får jag nog erkänna att jag är en av dem som nöjt sjunker ner i favoritstolen och suckar "borta bra, men hemma bäst". Det är däremot helt okej för min del att jag vill göra någonting innan jag får komma hem igen: uppleva lite äventyr, samla erfarenheter och söka kickarna.

Jag är så glad att en spontan del av mitt jag tog beslutet att köpa en flygbiljett till New Delhi, och jag är så glad att Lina en vecka innan avfärd var spontanare än så och slängde iväg ett "är det försent att följa med?". Att hon just då var bosatt i London, saknade indiskt visum och hade ett pass som behövde förnyas orsakade en viss stress med tanke på tio arbetsdagars handläggningstid och en viss påskhelg full med röda dagar mellan oss och avresedatum, men bra blev det ändå. Riktigt bra. 
      I snart tio år har vi känt varandra. Fantastiska och omtumlande tio år, skulle man nog kunna säga. Oftast väldigt nära vänner, dessemellan ungefär lika stabil vänskap som Linas relation med gässen i Örsås. Hon är livrädd att de ska bita av hennes fingrar. Långa promenader, sena filmkvällar och nästan obegränsade timmar framför The Sims har passerat, somrar har gått, mellanstadietiden tog slut, musiktävlingarna blev förflutet, varsin klass blev verklighet och matte var fortfarande misär. Någonstans i högstadiet skrevs bucketlists och det var något om en osannolik tågluff innan gymnasiet som givetvis aldrig blev av. Istället hamnade vi visst i Indien någonstans efter gymnasiet, före resten av livet. 
     Bättre vän och resesällskap får man leta efter. Med "det löser sig", omtänksamhet och vårt älskade "såatteh.." som ledord så är det nästan svårt att få ett annat resultat än bra. Det blir så okomplicerat när man vet hur den andra funkar och det är så kul att kunna jämföra nya upplevelser med saker som förr. Att ligga i ett kvavt rum i Kochi och se på Harry Potter halva natten blev som en av de där filmkvällarna, den jättelika fiskebåten var ju nästan som gummibåten och turnén på vespa blev ett "kommer du ihåg när vi körde den stora fyrhjulingen? På åkern?". 

Flera gånger kom jag på mig själv med att betrakta Lina och undra hur vi blev så här, betrakta omgivningen och undra hur vi hamnade där. Jag har fortfarande ingen aning men jag älskar vart vi är, allt vi fått vara med om och hur fin vän jag har med alla sina egenheter och det röda bläcket, någon som delar upplevelserna och inte bara är med och en tjej som vuxit sig så stark och självständig sen den första trevande dagen i fjärde klass. 




onsdag 15 maj 2013

343. Sista etappen

Inlägget om Kochi borde egentligen Lina skriva. I alla fall det första, för vi besökte staden två gånger. 

Under vårt första möte med staden spenderade jag mesta tiden i rummet på vårt Guest house. Jag alternerade mellan djupgående studier av takfläkten, att försöka ansluta till det halvt fungerade wifi:et och att ligga i duschen i försök att svalka av mig. Är det 40 grader utomhus är det inte särskilt behagligt att hålla ungefär samma kroppstemperatur. Lina var ungefär världens bästa sjuksyster och kom med mat och glass till mig, efter att ha fått utforska staden på egen hand. 
     Min förkylning och öroninflammation trivdes bra i Kochi för när jag och Lina skulle fara vidare tyckte de det var läge att dunsta. Inte mig emot. Ryggsäckarna åkte in i bagaget på en taxi, vi stuvade in oss i baksätet och chauffören styrde mot Koottanad. Eller Kodanad visade det sig, när vi två timmar sen blev lämnade i en stad sisådär fem timmar från vår egentliga slutdestination. Två saker stod klart: vi behövde hitta ett sätt att ta oss norrut så fort som möjligt och vårt uttal på indiska städer var i behov av viss polering. 
     Att lära sig Indiens alla språk gick sådär, att ta sig från Kodanad till Koottanad gick bättre. Medan jag ville stress-ilske-förkylnings- och kissnödighetsgråta tog Lina det mer coolt. Ett toalettbesök senare befann vi oss på en lokalbuss med temperatur bäst återgiven med "allt klibbade, om inte rann" och efter ett byte i Palakkad gjorde vi byhålesightseeing á Indien och fram mot att det blivit kolsvart ute anlände vi till Koottanad. Rätt Koottanad, den här gången. 
      Två kilometer utanför byn ligger ett Ayurvedacenter där vi spenderade den närmsta veckan. Kortfattat så kombinerar Ayurveda yoga med medicin och delas upp i tre typer - för sjuka, för friska samt föryngring. Där fick vi ha konsultation med en gullig indisk doktor och hon avgjorde sen vilken kategori vi tillhör och därmed vad för kost och behandlingar som skulle passa oss bäst. En vecka ägnade vi således åt två yogasessioner om dagen, olika massager, mat speciellt anpassad till oss och att bara göra det som föll oss in. 
     Från Koottanad åkte vi sedan tillbaka till Kochi, denna gången området kring Cherai Beach istället för Fort Kochi där vi varit veckan innan. Som namnet insinuerar så fanns där en strand och som logiken hintar om fanns det även vatten att tillgå, så de sista dagarna i Indien spenderades ganska mycket i Arabiska havets häftiga vågor. En eftermiddag befann vi oss på vågorna då vi blev erbjudna att följa med vår hyresvärd Anwar och hans kompis ut med fiskebåt. Något fiske blev det inte eftersom vi var för få för att lägga ut nät och manövrera den stora båten, men medan vi ändå var långt ute på havet passade jag på att dyka från relingen och skvalpa runt i vatten där det var sjutton meter djupt. Lina tog istället tillfället i akt att bli sjösjuk och ligga så stilla som möjligt på en bänk i hytten. 

Vår sista dag i Indien går inte till historien som den mest händelserika. Vi satt på varsin plaststol och läste varsin bok, sedan flyttade vi oss till golvet. Jag badade, vi åt vår sista indiska måltid och fram mot kvällen åkte vi till flygplatsen. 04.20 indisk tid lyfte vårt plan och två mellanlandningar samt några filmer senare stod vi på Landvetter. 21.30 svensk tid landade jag i min säng för första gången på sex veckor och 40 timmars vakenhet gick mot sitt slut. 

342. Misären i Ooty

Jag är lite sen och vår vistelse i Ooty går under kodnamn "misär", men det gör inte det hela till en historia att ej förtälja och bättre sent än aldrig. Har jag hört.

Det var ungefär en vecka sen vi hördes sist och det var några timmar efter föregående inläggs färdigställande som det hela började. Vi hade överlevt den helvetiska färden upp i bergen och tog med oss vår hunger bort längs en av huvudgatorna. En av alla gator med massvis av smyckesbutiker och bagerier, men med ont om restauranger. Till sist hamnade vi på ett muslimskt ställe som lätt motvilligt serverade oss indisk dhal fry, och försökte få oss att beställa halalslaktat kött istället. Gick hem sådär, särskilt med tanke på att jag under resan testar en bit av Linas liv och äter vegetariskt.
På vägen hem valde vi ut ett av alla bagerier och köpte några bitar av Ootys specialitet - hemgjord choklad. Mörk, ljus, vit, med frukt, nötter, rom, kaffe, nougat eller mer choklad. Dessa praliner avnjöt vi uppkrupna i vår säng, Lina i flanellskjorta och jag i en nyinköpt stickad tröja. Det visade sig nämligen vara något kyligt i bergen.
En stund senare låg vi och jämrade oss. Jag hade gjort det i ett par timmar eftersom en smärta misstänkt lik öroninflammation infunnit sig under bussfärden och min reskamrat tillika rumskompis mådde lite illa och angav "förmodligen för mycket choklad". Om bussresan var uppvärmningen så var det här startskottet för misären i Ooty. Natten som följde spenderade Lina till större delen liggandes på en filt inne i det klinkerbelagda och lätt nedgångna badrummet. Den ökända matförgiftningen hade anslutit vår resa.
Dagen som följde var på de flesta sätt miserabel. En av oss var tömd på både krafter och maginnehåll, den andre var förkyld. Frukosten intogs inne i vårt boendes restaurang fram mot lunch och likt ett nyförälskat par tog vi sedan tillflykt till vår säng igen. Med något mindre entusiasm, dock.
Fram mot två gjorde jag en uppfräschning som sträckte sig så långt som att borsta tänderna och gav mig sedan ut i staden iförd tidigare nämnda stickade tröja. Jag hade fyra uppgifter men lyckades endast slutföra två - ett internetcafé fann jag relativt fort och en tidning till Lina i klass med "People eller någon annan skvallerskit" fick jag tag på efter något mer möda. Att Indien inte är vykortens land var jag redan varse om, så att jag än en gång misslyckades att sända iväg ett par hälsningar till Sverige kom inte som någon större förvåning.
Kvällen spenderade vi föga förvånande i vårt rum. Lina var piggare så vi hade en liten picknick i vår säng med saker jag provianterat ihop och sedan väntade vi bara på att klockan skulle bli mycket nog för att vara läggdags. Vårt hittills mest miserabla dygn på resan var över.
Morgonen efter blev vi hämtade av vår guide för dagen - Anthony. Han tog med oss 18km på lokalbuss och framför oss hade vi en knappt två mil lång trek i sällskap med honom, en indisk man och hans italienska flickvän. Vi gick över landsbygd, genom teplantager, via små byar och slutligen upp på en bergstopp. Vi fick se eucalyptusträd, apor och en stor giftorm, inspektera odlingarna av te på nära håll och slutligen njuta av en storslagen utsikt över bergen. Att indiern som var med oss var lite jobbig och flåsade fram ett "is this the mountain?" när vi gick upp för en kulle lyckades jag till sist koppla bort och hela utflykten var mycket trevlig.

Dagen därpå lämnade vi Ooty för Kochi. På bussen ner för berget spydde indierna kors och tvärs så jag drog slutsatsen att åksjuka är ett stort problem här. Trots att Ooty går under kodnamn misär så var det ändå i en viss melankoli istället för depression, så utöver de faktiska uppkastningarna så var vår vistelse ändå ganska mysig.


måndag 29 april 2013

341. Hej igen

Hoppas inte att ni hunnit bli allt för oroliga under min tystnad, men jag och Lina har fått lära oss den hårda vägen att leva utan wi-fi.

Det har hänt en hel del sedan mitt inlägg om Mumbai och det lilla livstecknet utan å, ä och ö. Vi har varit i Goa, Gokarna och färgparadiset Mysore, och för drygt en timma sedan anlände vi till Ooty.
I det övergivna partyparadiset Goa slog vi läger i Anjuna Beach, varifrån vi sedan susade runt lite överallt på vårt vrålåk till vespa. Lågsäsongens tystnad ekade i vågskvalpet mot stranden och Asiens Alanya visade verkligt prov på hur säsongsstyrd en plats kan vara. Missförstå mig inte för det är varken party eller turister vi är ute efter - men känslan av att vandra runt i en slumrande och nästan tom stad kan verkligen göra att man känner sig kusligt bortkopplad. Eller avkopplad, det beror nog lite på person.
Även Gokarna bjöd på hav, strand oc lugn, men på ett helt annat sätt. På Om Beach bodde vi i vår bungalow och utöver några kor, ett par restauranger och ett gäng backpackers så var den så gott som tom. Vi plöjde böcker, hajkade över ett par mindre berg till Paradise beach där folk övernattade i hängmattor och vi badade tills långt efter att fingrarna blivit skrynkliga.
Till Mysore kom vi tidigt i förrgår morse och möttes snart av den jobbigaste värmen hittills. Över 40 grader och inte längre någon bris från havet utan istället en tryckande stadspuls gjorde hela vistelsen något svettig. När vi inte tog skydd från hettan på vårt fängelseliknande hostel så hängde vi mest på en otrolig marknad med massa grönsaker, blommor, oljor och framför allt färgpulvret som Mysore är känt för. Utöver en britt så gjorde vi oss bekanta med tre små gathundar som vi döpte till Billy, Charlie och Olle. Sen hade vi ju våra vänner på restaurangen vi gjorde oss så mycket stammis på som man kan under två dagar.

Mer än så orkar jag inte berätta om vecka som gått, det får bli historier för när vi är hemma igen, eller något åt er fantasi att syssla med. På agendan härnäst för oss står mat, en lättare hunger har infunnit sig efter 5.5 timmas resa med lokalbuss som förväntades ta 3. Dessutom visade busschauffören prov på avsaknad av omdöme och satsade istället på vårdslös och mycket offensiv körning.

onsdag 24 april 2013

340. Vårt Shantaram (några dagar sent..)

I en hylla på vägglösshotellet ligger min och Linas kvarglömda upplaga av Shantaram. Dagarna som passerat i Mumbai har istället fått bestå av Shantaram irl, och lite annat smått och gott.

Sea Shore hostel ser inte direkt ut som någon pärla utifrån, men när jag hittade det i Lonely Planet kändes det lite som ett tecken. Dagen innan hade vi stött på det i romanen Shantaram, så vi tänkte att det kunde vara lite häftigt att bo där. Det visade sig vara nyrenoverat och fräscht på insidan, och från fönstret i trappuppgången var det utsikt över havet. Jag hade inte ens tänkt på att Mumbai skulle ligga vid havet.
Igår gav vi oss ut tidigt för att rasta våra kroppar. I rädsla för att tappa bort mig sprang jag bara strandpromenaden fram och tillbaka, men det var nog så njutbart eftersom jag då fick se Gateway of India flera gånger. Den som enligt vår hatade indier skulle ligga så långt bort. Efter frukost tog vi en närmre titt på den och stötte på några hinduiska munkar som välsignade oss med böner samt varsin prick i pannan. De firade en stor högtid.
Vi beslutade oss att ta en taxi upp till Hanging gardens för 200 rupier, som chauffören sedan försökte få till 200 var. Vi vägrade helt enkelt gå ur taxin innan jag fått alla växel tillbaka på min femhundring. Det kallar jag förhandlare! Trädgården var tyvärr inte så mycket att ha, så efter lite vila i skuggan bestämde vi oss att ta en promenad ner till havet. Taxin hade visst svängt fler gånger än vi trott så det kan hända att vi tog en liten omväg, men slutligen nådde vi stranden där vi spenderade ett par timmar i skuggan. Folk satt i ringar och spelade spel eller studerade, barn lekte och tiggarna flockades. En pojke kom med hela munnen och handen full av godis ock visade oss sin andra hand där man såg skelettet i ena fingret. Han ville ha mer att äta.
Imorse tog vi en lång promenad och PT sedan frukost på ett kafé, menyn hade en särskild kategori "For the health freaks" där du fann cornflakes och deras kaffe var äckligt. Omeletten däremot, tip top! Vi checkade sedan ut från hotellet och gav oss av åt separata äventyr - Lina gick för kafé och jag spenderade ett par timmar på ett gym jag googlat fram. Innan jag satte igång frågade jag ägaren om det var okej att jag tränade i shorts, han sa att det inte var några problem nu då det bara var öppet för tjejer, men efter fyra skulle det vara unisex.. Alltså långbyxor.
Hela eftermiddagen har vi fördrivit på Leopold's café och bar - en mycket central plats i Shantaram. Jag åt godaste maten hittills i Indien och vi spekulerade i om hålen i väggen orsakats av en pistol eller ej. Så långt i hann vi inte komma i boken..

Nu hänger vi i ett väntrum för kvinnor på Centralstationen i Mumbai. Kaos med människor här, men vi har gott om tid då vårt tåg är över en timma sent. När jag har internet att publicera detta är vi i Goa, i alla fall om allt går som planerat.





söndag 21 april 2013

339. sorry

Har skrivit tva langa inlagg om Mumbai och ska snart ta mig i kragen och forsoka satta ord pa Goa samt Gokarna, dar vi befinner oss nu. Problemet ar bara att internet och jag ar ingen true love just nu, sa ni far helt enkelt halla till godo med gamla inlagg sa lange.

Under tiden tar jag en promenad i solnedgangen, virvlar runt lite bland vagorna i havet och slumrar sedan bredvid min pingla i vart karleksnaste till bungalow. Leopardmadrass, rosa lakan och matchande myggnat it is!

tisdag 16 april 2013

338. packade med mig humöret till Indien

Han hade varken kostymbyxor eller almanacka så redan där borde vi ha anat oråd. En sportig tshirt och oklanderlig engelska dög dock tillräckligt just den stunden, så vi valde att lita på indiern som stod i gången på tåget.

Innan vårt tåg hunnit lämna Udaipur började en indisk man tala med oss, då han hade samma platsnummer som oss men hade hamnat i fel vagn. Efter att vi pratat en stund sa vi att vi kunde leta boende tillsammans i Mumbai, då ha och hans ryska turistkompis inte heller hade bokat något hostel. Efter en förvånansvärt god sömn steg vi således av på tågstationen runt klockan 14, mötte upp indiern och ryskan och fångade en taxi. Efter att indiern länge och väl argumenterat upprört med chauffören fick vi ett hyfsat pris för att han skulle köra oss till Salvation Army, där jag och Lina fått uppgifter om att man kan bo billigt.
Rätt som det var stod vår taxi parerad utanför murar med taggtråd och vi förklarade att vi inte alla ville till en indisk militäranläggning. En htc med värdelöst 3G-nät i händerna på indiern som var en minst lika värdelös googlare bringade inte mycket klarhet i den rätta adressen, så taxin tog oss istället vidare till ett område där det enligt den sportiga indiern skulle finnas många hotell. Plötsligt var det aggressivt förhandlade priset inte fullt så bra.
Första hotellet vi stannade vid var lite dyrt och inte särskilt fräscht, så indiern kilade runt hörnet för att reka ett närliggande och Lina pilade efter. Kvar stod jag med en suckande ryska som var besviken för att hennes semester inte var det minsta avslappnande. Indiern återvände med ett "where's Lina? She went back for you!", varefter han plockade upp sin ryggsäck för att gå till det andra hotellet ändå. Lina hann hitta tillbaka från sina små villovägar innan mitt magsår och stressutslag var fullt utvecklat, och indiern hade inte hunnit gå vidare eftersom han fastnat i ännu en diskussion med vår taxichaufför.
På hotellet började indiern prata om alla sevärdheter han skulle visa ryskan och oss, hur vacker Gateway of India skulle vara och att området där allt låg var långt bort men "man kan inte bo där". Vi skruvade obekvämt på oss då vi inte var intresserade av någon sightseeing, lämnade våra pass i receptionen och blev lotsade till ett helt annat rum än det Lina hade fått göra kvalitetskontroll på. Ryskan var förfärad, hon ville bara ha ett rent badrum med dusch, lite mat och sedan få ge sig ut och se alla monument innan hennes dygn i Mumbai var över.
Dagens bästa idé kläckte Lina när vi inspekterat den sunkiga madrassen och funnit spår av väglöss. "Äh, Jenny, jag tycker att vi bara ditchar dem och tar en taxi till Sea Shore". Fullkomligt briljant tyckte jag, men vattnet som passerat min strupe de senaste 16 timmarna fodrade ett besök på damrummet först, och likt en förbannelse man inte blir av med så stod indiern i vårt rum när jag kom ut igen. Ryskan hade sagt till honom att vi hittat bedbugs så nu började även han tveka så när vi stormade ur rummet med ett "we're not going to live here!" så var han snabbt inne i sitt rum och högg sin väska för att följa med oss.
Snabbt högg vi våra pass från den snopna receptionisten och nere på gatan högg vi första taxin. Indiern var snabbt ikapp och när vi sa att vi skulle till Colaba sa han att det var alldeles för långt. Taxichauffören såg förvirrade ut och ryskan var förkrossad. Lina förklarade att de kunde stanna medan vi åkte och gick vidare till nästa taxi då indiern skickat bort den första. Indiern kom uppgivet tillbaka och sa till ryskan att "we're going to Colaba". Nu såg hon bara ledsen ut. Ungefär där rann min bägare över.
Med ansträngt lugn försökte jag få indiern att fatta att hans ryska vän bara ville hitta ett boende snabbt och göra sig klar för deras sightseeing och att vi ändå inte tänkt följa med så det skulle inte spela någon roll om vi bodde på samma ställe. Genast svarade han att det nu var okej för dem att åka med till Colaba tvärs över stan så att vi kunde sightseea together. Viss trötthet, mycket sympati för ryskan, tryckande värme och en gnutta temperament fick mig att explodera. "IT'S NOT OKAY!", jag förklarade samma sak igen fast mer högljutt adderade ett "WE DON'T WANT TO GO.WITH.YOU". Idioten fattade knappt att jag var arg, men ryskan var mycket tacksam.
Jag knuffade in Lina i taxin och följde efter själv, närmade mig psykbryt när indiern hoppade in i passagerarsätet och tackade ryskan när hon äntligen sa emot med ett "I want to stay here". Som om det var första gången han hört det steg indiern förvånat ur för att övertala ryskan samtidigt som han försäkrade oss om att de faktiskt ville till Colaba fastän hon sa nej. Lina rafsade ner sitt namn på ett papper och sa till indiern att han skulle lägga till henne på Facebook så att vi kunde mötas upp istället och taxichauffören betraktade spektaklet. Indiern stod nu handfallen och vi kuttrade låtsasglatt "niiice meeeeting yoou" varefter jag röt till Lina att stänga dörren innan de ångrade sig.
Vi råkade hamna i en taxi iklädd tyg med 70talskänsla och den sötaste chauffören i hela Mumbai, så lite dåligt samvete fick vi i efterhand då lite aggressioner gick ut på honom. Han var tyvärr inte så bra på engelska så han förstod först inte att våra "vänner" inte skulle med. Vilda gester och två tjejer som skrek "WE DON'T WANT THEM! JUST GO" gjorde sitt, och till sist nådde vi Colaba och Sea Shore hostel.

Vi befann oss i en stad som vi inte ens mindes varför vi valt att åka till och när taxin passerade havet kantat med palmer och höghus så utbrast jag att "jag tänker låtsas att vi är tillbaka i Kalifornien!". Fullkomligt urladdade nådde vi Sea Shore och då kändes ett trångt singelrum med en extra madrass och fungerande takfläkt som paradiset. Delat badrum och en kackerlacka som kröp över Linas lår första natten kändes inte heller som hela världen.



lördag 13 april 2013

337. Lake City bevisar turisttriangeln

Indiens Venedig samt en och annan referens till en viss Bond och Octopussy. Staden som agerat filminspelningsplats och romantisk tillflyktsort gjorde varken att vi blev filmstjärnor eller förälskade - men Udaipur bjöd åtminstone på en hel del skratt. Och turister.

Eftermiddagen då vår skakiga buss anlände till Udaipur tar priset för konstigast möten hittills på resan. Utmattade dumpade vi våra väskor vid våra sovsalssängar, efter att ha tagit en tuktuk som vi inte ens orkat pruta på. Planlöst strosade vi förbi ett tempel och upp längs en gata parallell till vårt boende och blev hänvisade till en smal gränd då något annat tempel som vi inte ens såg tydligen var stängt.
Plötsligt vinkade en man in oss i sin lilla ateljé med orden "just look, no buy". Han berättade att han var konstnär och reste runt som lärare, lät oss sitta på små pallar och visade sina verk medan han lärde oss lite om konsten som Udaipur är känd för. En lång stund senare traskade vi vidare, noll rupies fattigare och en bekantskap rikare. Han var en ganska underlig man.
Tillbaka på huvudgatan var försäljarna på oss. Trötta och tafatta "noooo" blev våra avvisningar innan vi släpade oss vidare. När jag stannade till och kikade på en jacka kom försäljaren och började prata, jag kopplade bort och fortsatte inspektera jackan tills jag slutligen förklarade irriterat att "we're too tired for shopping today, been travelling all day". Förvånat svarade han att "I just asked if you wanted some chai...". Chaite blev det, och en pratstund senare gick vi vidare.
Nästa affär vi hamnade i ägdes av chai-killens bror, som var trevlig men något påstridigare. Vi ursäktade oss till sist med att eftersom vi bara bodde tvärsöver gatan kunde vi komma tillbaka dagen efter. Glatt utbrast han att vi var grannar så jag svarade att han inte skulle festa för sent och hålla oss vakna, för vi behövde verkligen sova. "Party? You want to party? Me, my brother and some friends are going out tonight!".
Så stod vi där utanför hans shop, vimmelkantiga av trötthet och med en adress till en fest vi var välkomna till. Astrologikillen tog tillfället i akt och smög fram till oss för att fråga om vi ville se ett bröllop på ön i sjön vi bodde vid. Av oklar anledning sa vi ja och följde med honom ner till kajkanten för att titta på alla lampor ute i vattnet. Lina lärde honom några svenska uttryck och som tack spådde han henne med hjälp av stenar och astrologi. Mycket skum kille.
Trots att vi var trötta så fick vi ett sent "äh vafan!"-ryck och åkte till den där festen. Slitna och lite äckliga kom vi fram till ett lyxhotell där vi spelade lite pool och skrattade åt alla dåliga remixer på amerikanska låtar. När indierna och deras brittiska vänner tjöt "Let's bring the boooooze!" smet vi därifrån med ursäkt att vi skulle besöka damrummet. Tror nästan att jag somnade skrattandes den kvällen.
De två följande dagarna promenerade vi runt i staden, drack halvdant filterkaffe och njöt av utsikten från serveringarna på vårt hostel. Jag har intervalltränat i hostelets trappor med två koreaner som publik och på en takservering åt jag och Lina halvbra soppa medan vi tittade på fyrverkerier. Udaipur var ett lagom skönt avbrott då staden är mer turistanpassad än de tidigare vi besökt - med andra ord är det renare och folket är inte riktigt lika på. Bra med omväxling, men turistigt blir snabbt tråkigt.

Idag anlände vi med nattåg till Mumbai, eller Bombay, som min pappa och typ alla andra pappor förmodligen säger. Våra första timmar här var mycket omtumlande, men den historien sparar jag till en annan dag. Nu ligger vi under fläkten i vårt lilla rum och tittar på dålig indisk tv, frid och fröjd, med andra ord.







fredag 12 april 2013

336. Det där dået efter hej

En av de där fina sakerna man hör om alla backpackingtrips är mötena med andra människor, andra nationaliteter och andra erfarenheter. Det som berättelserna sällan förtäljer är detaljen att ett hej även fodrar ett hejdå, och att avskeden kanske utgör en viktigare del än första träffen. Det är liksom först efteråt som bekantskapen mäts.

För ett par dagar sedan lämnade jag och Lina Jodhpur, och under tiden här i Udaipur har det slagit mig att vi då tog våra första riktiga avsked. Förutom Singh, förstås.
Jenny som rest med oss från Göteborg till Delhi och vidare under en vecka skulle nu ändra färdriktning och åka norröver i sällskap med vår nyfunne vän Amos. När vi först mötte henne på flygplatsen hemma i Sverige tänkte jag genast att hon inte kändes som en tjej som ska fylla 31, och under vårt första dygn tillsammans kändes det inte alls som om vi skulle klaffa.
Sen testade jag att leva ihop med en främling under en vecka - dessutom på andra sidan jorden. När man gör det så kan jag lova er att en främling snart blir en bekant, och nu när vi skiljts åt vet jag att jag önskat fortsatt trevlig resa till en vän. Det är så spännande att träffa nya människor och höra om deras liv, och jag vet få som är så glada som Jenny. Det är en fin egenskap. Jag tror att hon och Amos får det bra i Rishikesh, för även om jag inte gillade honom först så jobbade han upp sig riktigt bra, så det var allt lite tråkigt att ta farväl av vår käre israel.
Sist var det ägaren Imran, som låg vaken på sin madrass i hallen utanför vårt rum när jag och Lina tidigt tassade ut för att lämna Baba Haveli. Om Jenny är en glad människa, så är han en skrattande. Han är 23 år och yngst i familjen, men är ändå den som sedan två år tillbaka driver deras Guest house. Mot oss agerade han både värd, guide och vän, och sista kvällen bjöd han in oss att vara en del av familjen.
Första kvällen tog han med mig och Lina ner till köket så att vi fick träffa hans brors fru som agerade kock, och lära oss hur man tillagar rätterna vi beställt till middag. Sista kvällen träffade vi henne än mer, då Imran bjudit in oss på familjemiddag och firande av en annan brors bröllopsdag. Vi åt god mat, tittade i flera av syskonens bröllopsalbum och det var så mysigt att de alla var stolta och glada och ville dela sina flerdagars bröllop med oss.
Något som jag tyckte om hos Imran var att han var en väldigt modern indier, men ändå hade en sån respekt för deras kultur. Han bar västerländska kläder, dunkade Shakira i högtalarna, brydde sig inte om att vi inte klädde oss precis så som kvinnor i Indien ska och diskuterade både sin muslimska och resten av landets religion väldigt öppet. Han visade oss staden, lärde mig indisk pardans, iförd flipflops visade han sina färdigheter som före detta elitgymnast, han utklassade Lina på vattenkrig och fick se sig besegrad av mig i en tuff men rättvis boxningsmatch. Deg är faktiskt lite tomt nu när vi sagt hejdå.

Man hör nog inte om avskeden efteråt för när ytterligare tid passerat är det inte längre det som spelar någon roll. Om det är något jag lärt mig är det kroppens fantastiska förmåga att glömma och ta udden av smärtan, så när man väl blickar tillbaka är det glädjen man minns.

tisdag 9 april 2013

335. Indisk tåg till Baba Haveli

Förseningar och personal som inte kan ge några klara besked. Jag är ingen van tågresenär i Sverige men det är så jag hört att SJ är, och ungefär detsamma gällde tåget här i Indien.

Relativt smidigt lyckades vi reda ut från vilken perrong vårt tåg skulle gå, men Jenny "dubbelkollar" Jonsson tyckte öde att vi skulle säkerställa det ett par gånger på plats, där på nummer tre. Att vi var vid rätt spår stod klart, men avgångstiden var desto mer oklar. Vår biljett sa 11.35, monitorerna sa 11.40 och andra resenärer ryckte nonchalant på axlarna och trodde mellan 12 och 13. Strax efter ett rullade vi iväg från perrong 4, efter att vi innan det fått byta till nummer 2.
Vi reste i en vagn med AC och våra säten var ett par mycket sparsamt vadderade britsar som fällts ut från väggen. Trots att vi reste dagtid fick vi kudde, filtar och lakan - de må ha varit något solkiga men hela tågupplevelsen höll högre standard än väntat. Inte ens golvhålet till toalett föreföll på något vis vidrig. Vi anlände i Jodhpur efter knappt 7 timmar och sporadiskt samtalande med ett par jag tog för rikt då de reste med AC, hon bar överflöd av smycken och de hade rest i Europa.
Jodhpur är den bästa och minsta - "only one million living here" - staden vi besökt hittills. Här har vi besökt ett gammalt fort med fantastisk utsikt, granskat ett palats och druckit den berömda saffranslassin - en svalkande yoghurtdryck på kryddor och socker. Vi har suttit på handgjorda puffar och fått lära oss om tyger, druckit te och luktat på kryddor och njutit av att gå lite vilse på vägen till Gamla stan, där husen verkligen visar varför Jodhpur kallas för Blue city.
Än en gång har skenet bedragit oss, och detta gällande det Guest house vi bodde på. När vår tuktukchaufför - efter att ha frågat andra om vägen två gånger - stannade vid en bleknad skylt så såg Baba Haveli inte ut att vara mycket för världen. Plötsligt dök ett ungt ansikte med stort leende in i vårt fordon och hojtade "You Jenny Jonsson?". Det var ägaren Imran som välkomnade oss med chaite, visade den fantastiska rooftoputsikten över fortet, palatset, clocktower och ett slott. Han visade sig vara en fantastisk människa och vi trivdes så bra där. Vi hängde på taket med Imran och vår nyfunne vän israelen Amos, siestade lite på sofforna eller plöjde lite i tegelstenen Shantaram. Vårt rum var rymligt, levererade stora men något hårda sängar och hade ett fräscht badrum.. För 30 kronor per person och natt!

Tre nätter spenderade vi i Jodhpur - och jag hade kunnat spendera lika många till - sedan var det dags för mig och Lina att ta en tidig buss utan air condition vidare till Udaipur. Det blev en "bompy ride" på dåliga vägar och rangliga säten, men likt tåget så var även bussen över förväntan.





334. Ganesh (postat 7/4)

Larmet ringde runt klockan 6, träningsskorna stod redo och pulsklockan låg och väntade bredvid sängen. Precis som det brukar vara.

Jag stod på taket igår och reflekterade lite över hur olika liv kan vara. En indisk vardag skiljer sig från en svensk vardag, men mina rutiner får gärna följa med hit. Så i vanlig ordning var jag ute och rastade mig själv imorse. Medan Jenny sov tog jag och Lina en liten promenad, sedan fortsatte jag på en liten löprunda. Det var så behagligt ute, nästan svalt och ännu inget större ståhej på gatorna. Mest söta män som satt på bänkar och trottoarkanter, drack te, samtalade eller läste tidningen och vinkade glatt till mig när jag sprang förbi.
Jag nådde en rund park där folk motionerade i olika tempo på en liten grusväg som sträckte sig hela vägen runt. Det tog ungefär tre minuter att springa ett varv så jag sprang runt, runt, runt i sällskap med indiska farbröder och kvinnor i böljande klänningar. I mitten av parken utövades olika gruppträningar där de signalerade övningsbyte med en gäll visselpipa. Nu har jag tagit en iskall dusch, ätit frukost i godan ro och tar det bara lugnt fram tills det är dags att bege sig till tåget och Jodphur om ungefär en timma.
Igår ignorerade vi alla tuktukchaufförer som skrattade åt oss och ropade "impossible to walk!". Det var inte omöjligt men lite mer än halvvägs till slutdestinationen Old City så var vi lite osäkra på vägen på grund av vägarbete och jävligt varma. Vi tog en tuktuk.
Gamla stan bjöd på marknad och försäljare i mängder, kläder i alla färger och skräp i form av fula prydnadsfigurer eller plastklockor från typ 90talet (om man har tur). I vanlig ordning var Jenny den största shopparen av oss, men även jag slog till på en sjal för att skydda nacken från solen. Blev 10 kronor fattigare!
Vår lilla karta visade en viss restaurang Ganesh, utanför såg det inte mycket ut för världen med en smal och sliten stentrappa upp till en gassande takservering. Skenet bedrar. Vi fick sitta inne under skuggan och äta en fantastiskt god lunch som vi själva såg kocken tillaga, det var charmigt!
Vi hade frågat restaurangägaren efter toalett och han pekade då på ett publik restroom. De flesta restauranger är så små att de inte har en egen, så då finns det små hus med toaletter utplacerade lite varstans i staden. Jag och Lina gjorde varsitt besök i mittenbåset - som vi bedömde som klart fräschast - och var efteråt ganska nöjda med prestationen då det inte är toalettstolar utan mer av ett hål i marken. Vi firade med ett besök i en park, skuggplats och djurskådning. Ekorrar, hundar, fåglar och råttor bestämde sig för att nå vårt synfält.
Efter en stund i parken ångrade sig Jenny och gick till toaletterna även hon. När hon återvände deklarerade hon att hon precis haft en av de värsta upplevelserna i sitt liv. Hukande i mittenbåset hade hon kikat ner i det lilla avloppshålet och fått syn på ett par spröt. Hon berättade för oss häromdagen att hon inte är särskilt orolig för insekter eller ormar här, men att hon är livrädd för kackerlackor. Givetvis var det en några centimeter lång sådan som gav sig till känna så hon fick plötsligt bråttom att avsluta sitt toalettbesök men beslutade att fullborda. Hon hade ju ändå betalat nästan två kronor för det! Hon var stolt, vi var stolta, jag belönade med high five och Lina berömde för stort mod.
Det hade varit en lång (positivt!) och varm dag, så vi började traska hemåt, köpte Aloe Vera-kräm mot myggbett och sol, klunkade vatten och tog hjälp av en indier för att hitta rätt. Jag har lovat att inte följa med okända män, så förlåt allihop, men han hade kostymbyxor, skjorta, en almanacka i handen och var jättelång. Alla kriterier för att vara en pålitlig indier, med andra ord!

Nu känner vi oss klara med Jaipur tillika Pink city, det må vara så att vi inte sett alla tempel men vi har fått en härlig känsla av staden och mött folket. Det räcker bra för mig.



lördag 6 april 2013

333. Singh och Taj Mahal

En sikh-turban och en bil vars hastighet styrs av hjärtat, ett fnissande skratt och mörkt, tätt skägg. Efter tre dagar at our service har vi idag fått ta farväl av vår eminente chaufför.

Om någon skulle ropa "who's the man?!" skulle "Singh's the man!" vara mitt givna svar. Likt en klippa har han tryggt guidat oss med en ständig glimt i ögat, räddat oss från turistfällor och gått igenom alla do's and don'ts.
Imorse gick vi upp tidigt för att resa mot Agra och Taj Mahal. New Delhi var balett i soluppgång men redan hektiskt - gatorna var fulla av bilar och trottoarerna barrikaderade av vildhundar och tiggare. Vi stannade till vid ett tempel format som en människa med aphuvud, såg oss omkring och innan Lina och Jenny gick ut fick de varsin prick i pannan som bevis på att de varit vid gudstjänsten.
Några timmar i bil och Agra var funnet. Först besökte vi Baby Taj Mahal som vi för några kronor fick gå in i och vandra runt i den tillhörande trädgården. Sedan bar det iväg med bilen igen, över en bro och genom smala gator, förbi kvinnor med lerkrukor på huvudet och skolbarn som sprang över hela vägen. När vi parkerat möttes vi av en kamel och folk som låg i skuggan på träsängar.
Två minuters promenad och träsängarna var utbytta mot tält, militärer och en fantastisk utsikt. Taj Mahal stod framför oss. Singh hade fört oss till en plats med bra sikt utan att vi skulle behöva betala och det var det verkligen. Av någon anledning fick jag rysningar, det var helt otroligt.
Upplevelserna staplas på varandra här. Efter palatset började vi vår färd vidare mot Jaipur - men stötte genast på lite förhinder. En hunduisk fest där folk tågade till templet och blockerade hela gatan med vagnar täckta av högtalare, bilar där de stod och kastade ut påsar med vatten till de gående och tält för mat och skugga vid vägkanterna som skapade folksamlingar. Långsamt lyckades vi passera människorna, men det verkade aldrig ta slut. De var hur många som helst! Fascinerande.
Ikväll kom vi fram till Jaipur och checkade in på ett vandrarhem jag hittade via hostelbookers och här betalar vi 30 kronor natten. Helt klart överkomligt för ett stort rum med sängar och toalett, gratis wifi och en finfin takterass där vi nu sitter ihop med en holländare och en fransyska.

Imorgon ska vi göra Jaipur - den rosa staden - och överleva utan Singh. Han var liksom mer än en taxichaufför: han var en lärare, en inspiratör, en trygghet och en kompis. En vän som vid vårt första möte pekade ut Lina som the superstar, mig som the hard working woman och Jenny den som skulle ta hand om oss. Huruvida det stämmer är upp till andra att avgöra.

torsdag 4 april 2013

332. New Delhi

Fastän två nätter passerat och en av dem spenderades i en säng i New Delhi, så känns det här som världens längsta dag. En fantastisk, omtöcknande, uttröttande och innehållsrik sådan.

I förrigår flög vi från Sverige och det var egentligen först när vi gick på planet till New Delhi från mellanlandningen i Paris som min hjärna fattade vart jag var på väg. Att planet var inrett i mörkrött och beige, spelade indiska musik och hade ett Indieninspirerat bildspel på våra skärmar kan ha haft en viss inverkan på det.. Efter landning tog vi oss igenom alla säkerhets- och visumkontroller, smorde in oss i solkräm, slängde upp väskorna på ryggen och stegade ut från flygplatsen. De bestämda stegen blev allt osäkrare, men vi fann oss snabbt och tog (den supermoderna!) tunnelbanan in till staden.
Utanför stationen rådde det kaos som Dehli-borna kallar vardag. Människor överallt, biltutor som tjuter ikapp med vrål från cykeltaxiförarna, försäljare, vildhundar, skjul, smuts och fullt med folk som vill dra nytta av de tre nyanlända turisterna. Vi ignorerade allt ihop och började planlöst vandra och till sist mötte vi en man som tyckte att vi såg vilsna ut. Han frågade om vi hade någon karta och när vi sa nej frågade han hoppfullt "tourist guide?", varpå han vid ännu ett nekande utbrast "oh my God! I'll help!".
Vi skickade oss med taxi till en turistbyrå där vi fick hjälp med boende för natten och förslag på hur vi skulle kunna fortsätta resan.. För 16'000 SEK! Det blev ett nej tack. Vi tackade dock ja till taxi till Agra och Taj Mahal imorgon, sedan vidare till Jaipur samma dag. Som bonus fick vi en chaufför under våra två dagar här i Dehli.
Igår var vi på en marknad under jorden, det var hysteriskt men väldigt intressant. Än så länge känns "intressant" som ledordet för denna resan. Idag har vi varit i stadsdelen Old Dehli, sett en vacker moské, Red Fort och en parad med kor, guldvagnar och dansande kvinnor. Vi gav oss sedan vidare till India Gate där vi satte oss i en park tills vi blev sura på oblyga indier. Det syns inte till så många västerlänningar här så vi behandlas som apor i bur - alla stirrar, många trycker upp sina mobilkameror i våra ansikten och en del är modiga och trevliga nog att fråga om de får ta ett kort ihop med oss. Imorgon planerar jag och Lina att börja ta betalt för det, Jenny - en annan tjej som reser med oss en bit - tycker fortfarande det är roligt att fotas och gör det ideellt.

Alla intryck är så svåra att återge i ett litet blogginlägg, men en sak som är säker är att vi har det himla bra och carpar så mycket diem som möjligt. Delhi har varit spännande och intensivt, men det ska bli skönt att åka vidare imorgon. Let's do roadtrip and Taj Mahal!





tisdag 2 april 2013

331. planerad spontaitet

Jag har precis svirat om till reseoutfiten som är så avancerad som både tights och klänning, och ska ge mig iväg till flygplatsen om cirka tre minuter.

Har idag konstaterat att sen flygtid är helt fantastiskt och städat mitt rum - ännu en grej i ledet av processen mot packning. Igår rensade jag min garderob och tränade, sneglade lite på väskan men ignorerade faktumet att en backpacker faktiskt bör ha något i ryggsäcken.. Eller?
   Hur som så ger jag mig snart iväg på en resa jag bokade in för ungefär tre veckor sedan. Flyget går till New Delhi, sedan bär det av söderut. Vilken väg vet jag ännu inte och varför det blev just Indien som destination kan jag inte svara på - men man måste ju börja sin upptäcksfärd av världen någonstans.

Från att ha planerat att resa ensam ska jag ha en trogen partner in crime med mig, som är än mer spontan. Biljetten handlades på impuls för knappt en vecka sedan, utgånget pass löstes trots påskhelg och visumet fixades genom en roadtrip till Stockholm igår. Nu kör vi!

måndag 1 april 2013

330. brownies med bönor och protein

Var hos en vän som jag kallar Britt när hon sa att hon tycker om att baka med bönor. Jo, det har jag hört om, svarade jag, men det har aldrig blivit av. Dagen efter möttes jag av ett bön-recept på Instagram och trots  att jag inte är religiös tänkte jag att det måste vara ett tecken från Gud.

Några googlingar och ett stycke inventering av skafferiet senare stod jag i mitt kök med matberedare i högsta hugg och brownies på svarta bönor och protein började träda fram. Resultatet blev över förväntan, ganska lowcarb och mycket gott. Jag åt det ihop med saffranskvarg, rostade mandlar och pumpafrön. Delar receptet nedan!


Bön- och proteinbrownies, 8 bitar
170g svarta bönor
60g (vassle)protein - jag använde cookies 'n' cream
5 äggvitor
75g kvarg
4msk kakao
2msk Stevia (alt. annan sötning)
0.5dl russin
1tsk bakpulver
Vaniljpulver

Mixa bönor och russin, tillsätt lite äggvita i taget tills det blivit en slät massa och häll sedan i resterande. Addera protein, kakao, stevia och vaniljpulver efter tycke. Tillsätt därefter kvargen och slutligen bakpulver, fördela smeten i en ugnsfast form med bakplåtspapper/olja och grädda sedan i 150grader tills kakan stelnat.
Varje bit innehåller ungefär 85 kalorier - 12g protein, 9g kolhydrater och 1g fett.

Enda nackdelen är att de dagen efter blev något torrare, vet inte om det har med bönorna att göra då det var första gången jag bakade med det. Goda var de ändå och funkar utmärkt med något krämigt till, men för att förhindra att de blir torra tror jag det funkar utmärkt att tillsätta lite olja eller äggula till receptet!