onsdag 31 juli 2013

354.

Jag tänker på alla gånger jag försökt skriva inlägget om vad träningen och gymmet är för mig och hur mycket enklare det då vore att skriva det här. Ge det rättvisa, ge er underlag för att förstå. 

Jag har försökt uttrycka hur mitt fotfäste är gymmet när hela livet stormar och hur några träningspass i veckan varit en självklar vardag nonstop sedan jag var typ åtta. Hur framtiden känns tryggare för vart jag än befinner mig kommer jag ha min träning som mitt hem och hur jag varje dag kan ägna mig åt det bästa jag vet. 
    Sedan kom ett par dåliga dagar, som vi alla har ibland. Sådana som andra säger "man får må lite dåligt ibland" om, men tar sedan inte alls lika lätt på det när de själva är där. En härligt jobbig röra med för mycket tankar och on top of that en tappad träningslust. En bitter känsla av att det inte är roligt längre. Ett par dåliga dagar som blev till veckor och en första månad. Min ständigt lurande identitetskris extended version. 

Autopiloten styr inte längre till gymmet och jag faller offer för hån jag själv tänkt en gång i tiden. Om folk som inte tränar för att bli bäst, som inte ger allt, som inte strävar efter utvecklingen utan är nöjda med nuet. Osammanhängande och dant men jag stannar här - lite vilsen i det mesta, lagom omotiverad och fundersam. 
     

torsdag 25 juli 2013

353. Förväntan

Jag minns hur tyngden på dagens post skulle vara och hur långsamt timmarna gick i skolan efter elva-halv tolv. Hur långsamt tiden gick fram till elva, eller halv tolv, om jag var ledig. Krispigheten i ett pappersark, värdet i några hundra sidor, upprymdheten över skatten. Lite nervös men aldrig orolig. Dagarna då en förhandsbokad Harry Potterbok skulle komma, anlände och sträcklästes var årets bästa vecka. 

Jag saknar den förväntan som existerade när åren var yngre och livet fortfarande präglades av en ouppmärksammad naivitet. Besvikelserna var färre och enklare glömda, lyckan kom för mindre och vi hade ännu inte mognat in i realismen. 
     Det var mina älskade Harry Potterböcker som skänkt så löjligt mycket glädje, förhoppningar och trygghet. Det var dagen innan man skulle åka till Liseberg, nedräkningen till sommarlov och något så spännande som kvällsdopp i fortfarande ljummen sjö efter klockan tjugoett. Första festen. Marknad efter skolan så att fröken fick ha elevernas plånböcker i skrivbordslådan så att de inte skulle komma bort under dagen. 
     Jag hatar att inte längre kunna se fram emot fredagsmys och känna att veckans höjdpunkt är Gladiatorerna på tv. Det handlar inte om barndomssentimentalitet eller att kunna spola tillbaka tiden. Snarare om att spola fram känslor från förr för jag hatar att jag är 19 år och känner mig gammal med en tillstymmelse till bitterhet. Att jag inte alls tror att jag alltid kommer bli besviken, men ändå inte ser fram emot saker längre och istället möter det mesta med en likgiltighet. 

Jag älskar att vara vuxen och känna att jag kan göra precis vad jag vill, men jag önskar att mina drömmar kändes klarare och att livet emellanåt skulle kunna kännas sådär barnsligt enkelt igen. 

måndag 8 juli 2013

352. När ens bästa vän förändrats

Omänskligt långa ben och en försiktig förnekelse av kylan som slog emot min kropp. Havet hävdade att det inte längre var varmt i luften och måsarna skrattade hånfullt i skyn. 

Igår morse slängde jag min lilla ryggsäck över axeln och satte mig på tåget ner till Falkenberg. Longboarden förde mig sedan ut ur stan, förbi Skrea och bort mot Grimsholmen där jag checkade in i Rosa Palatset, Jonssons retreat, vår stuga. Sommarens godaste jordgubbar förtärdes, ett par timmar flög förbi i en solsäng och dagsljuset var ihärdigt långt in i kvällen. 
    Klockan hade redan hunnit bli tre minuter över nio när jag vaknade idag. Kaffebryggaren var redan laddad och när koffeinet väckt liv i kroppen fick löparskorna möta den ringlande grusvägen längs havet och rötterna på skogsstigen. Maxpulsen nåddes i ett par avslutande backintervaller och när andhämtningen var som tyngst var temperaturen som högst och det svalkande havet ropade som mest. 
    Sanden var varm och stranden hade redan lockat ett par barnfamiljer som slagit läger. Det byggdes sandslott och kastades bollar men bland vågorna var det tomt. Jag blev förvånad över hur kallt vattnet var och mina lår kändes som en mil långa när jag vadade och vadade men tyckte aldrig att det blev djupare. När skvalpet slog till strax under naveln kändes det som om hela min insida krampade av köld. Mitt dyk klöv ytan och äntligen blev jag välkomnad av tystnaden och lugnet. Jag tänkte på en bok av Viveca Lärn som min lågstadiefröken läste för oss. Om pojken som doppade huvudet i vattnet för "du måste hålla huvet kallt, Eddie".  

Årets första dopp i svenskt vatten är avklarat och det var en premiär ungefär två månader senare än vanligt. Hade jag varit några år yngre hade jag sagt att det var varmt och att jag kunnat bada hur länge som helst. Det var inte varmt, det var kallt och inte ens särskilt skönt, men jag trivs fortfarande lika bra i vatten som jag alltid gjort.