tisdag 12 maj 2015

369. Ångest

"Du vet hur det kan vara", sa jag och han svarade att det gör han inte alls för han har aldrig haft ångest. Jag trodde att det var ett skämt, sedan mindes jag att vardag för någon kan vara främmande för en annan och det var dagen jag blev påmind om att alla inte lever med ångest. 

Först vill jag göra klart att när vi nu talar om ångest så är det inget i stil med dagen efter-ångest, söndagsångest, ångest inför prov, ångest för att du ätit för mycket. Det är inte tal om ångest som ett resultat av en förklarlig orsak - till exempel när vi är rädda, ångrar, oroar eller bekymrar oss för då är det helt naturligt att känna ångest. 
     Jag talar om ångesten som för mig börjar som ett sug inuti som på tio sekunder eller tio dagar tar över hela min verklighet. Den knuffar självkänslan och självförtroendet överbord och istället skälver jag inombords. Jag blir nervös, förtvivlad till panikslagen och lätt paranoid, ofrivilligt hukar jag ihop och flackar med blicken, tankarna går inte hela vägen fram och om de skulle göra det så får de aldrig något positivt slut. Ångesten är som en djävul på axeln fast ändå inte, det är jag och den befinner sig inne i mitt bröst och har ett finger med i allt som tänks, görs, ses och hörs. Den avbryter handlingar eller förlamar och hindrar dem innan de inletts, ger mig skulden för alla världens problem och medför en överkänslighet som gör att knapprandet från ett tangentbord kan vara oerhört stressande. 
      När ångesten tar mig i sitt grepp har jag svårt att ta kontroll men jag är inte längre rädd. Jag brukar iaktta hur den får mig att fippla med fingrarna värre än Stefan Holm inför ett höjdhopp, hur mina fötter börjar vicka och hur handstilen förändras när jag skakar så det är svårt att skriva. Ibland vill den aldrig låta mig vara stilla, ibland vill den aldrig låta mig röra mig utan trycker ner mig och kedjar fast mig där jag råkar befinna mig - på köksmattan, i sängen, på trappan. Oftast kan jag manövrera den på bortaplan, det är hemma eller när jag är ensam som den tar över eller släpper ut det jag tillfälligt lyckats hålla undan. Praktiskt för mig men tråkigt för min käre sambo (som för övrigt förtjänar alla kärlek i världen). 

Mitt normaltillstånd är en latent ångest som bubblar under huden, emellanåt känner jag den inte alls och andra gånger fullkomligt forsar den i mitt system. Nästan varje morgon vaknar jag till ångestdjävulen som talar om att det inte finns någon poäng med att stiga ur sängen - och då är det inte på den nivån att jag är morgontrött eller inte vill jobba, för gå upp och leva det vill jag. Det har blivit så normaliserat för mig att jag blir chockad när jag hör en vän säga att han aldrig haft ångest och jag minns inte hur tankarna snurrade innan ångesten blev en så här stor del av mitt liv, och fastän jag är långt ifrån ensam om att leva med det här är det fortfarande år 2015 så tyst om ångest och andra psykiska besvär. 

    Naturen och min kärlek, bästa medicinen mot ångest

tisdag 5 maj 2015

368. Utkast från en annan tid

Mådde sämre under sista månaderna 2013 och början på 2014 och blev sedan sjukskriven våren 2014. Skrev detta någon gång i höstas men kom aldrig så långt som att publicera. Vet inte längre om jag håller med om att allt ordnar sig, men det blir vad det blir och det får helt enkelt bli bra. 

Enligt almanackan inföll april 2014 ganska exakt mellan sista mars och första maj men jag söker bland minnen och hjärnan säger att den fanns inte. Noteringarna i kalendern säger mig ingenting, de enstaka uppdateringarna på Instagram är bara foton utan association. En månad i en mörk period som ter sig mer som ett svart hål än några veckor, en sjukdom som raderade allt när jag mådde som sämst och inte längre ville leva.

Det är senare nu. Det känns som om det skulle passa att skriva något i stil med att "det var en onsdag" men veckodagen kommer jag inte ihåg och det spelar heller ingen roll. Det var vad som i min depressionsvärld fortfarande kallades för morgon fastän jag idag skulle säga förmiddag och jag var ute på en ångestdämpande promenad. Plötsligt kände jag gruset jag gick på genom mina skor - som små bulor mot mina fotsulor - och vid vägkantens dike började blommor poppa upp. En smörblomma, klöver i olika kulör, svajande hundkex. Hur länge har de varit där? När blev det sommar, vem har målat dit alla färger?
    Det är svårt att förklara hur omgivningen kan förvandlas till svartvit utan att du själv ens märker. Det var som om ett par känslomässiga glasögon i gråskala vilat på min nästipp så länge att jag glömt att världen egentligen är fylld med färg. Jag log när jag såg blommorna och kände gruset, andades djupt, smakade på försommarbrisen och förundrades över solstrålarnas värme mot huden. Det kändes som om jag befann mig i en surrealistisk drömvärld och först kunde jag inte ens förstå att det var det här som var verkligheten.
    Jag log, jag vågade njuta, musklerna stretade när jag slappnade av som om de glömt av hur man gör. För mig är det mitt starkaste minne av tillfrisknad. De minuterna fick mig att hoppas och det var där på grusvägen som jag uppriktigt kunde säga till mig själv att jag är på rätt väg, det kommer bli bra, du mår bättre.

Återigen, det är svårt att förklara och jag vet inte ens om min vilja att göra det är tillräckligt stark för att jag ska försöka. Jag förstår inte hur mycket som kan rymmas i en människa - alla tankar, känslor, försvarsmekanismer. Hur mycket som ligger på stand-by och väntar på att lösas ut, hur mycket som ligger på stand-by men kanske aldrig kommer komma ut. Hur mycket som hänger ihop, hur vissa reaktioner kan få så oväntade efterföljder att vi inte ens förstår att det ena berodde på det andra.

Det är inte längre bara svårt att förklara, det är också svårt att runda av. Kroppen har redan skyddat mig och fått mig att glömma så mycket fastän hjärtat fortfarande kan känna. Det är bara så härligt att må så bra som jag gör idag och jag är så oerhört tacksam över allt stöd jag fått, att Tommy orkat med att bo ihop med mig, att jag fått träffa en terapeut som jag funkat så bra med och ungefär tretusen andra saker som jag inte ens tänker börja rada upp. Det går inte ta till sig när allting känns kass, men nu vet jag att de hade rätt - allt ordnar sig, det blir bra. 

367. Äcklad fascination

Jag förstår bara inte hur folk orkar bry sig om allt de bryr sig om, eller åtminstone lägger energi på. Inte heller förstår jag hur de å andra sidan inte kan bry sig om saker som alla borde lägga energi på.

Egentligen är jag kanske inte rätt person att döma, men jag tycker nog att jag ändå är en av de personer som har befogenhet att uttala sig i frågan. Det jag talar om är att jag kan bli fullkomligt förundrad flera gånger i veckan över prioriteringarna bland människor.
    Logga in på Facebook och du möts av mycket av meningslösheten jag försöker komma till. Jag undrar vad det är som gör att mina vänner känner att det är väsentligt att dag efter dag berätta om samma kopp kaffe, skriva statusar där de brusar upp över dåligt väder eller att det var lång kö i kassan på Ica. Vidare kommer vi till alla klickmonster till artiklar som i åtta fall av tio är någon form av lista skriven i punktform med en "humoristisk" bild - ofta stillbilder från tv-serier - som ackompanjerar varje statement. Är det inte en lista så är det en skräpartikel baserad på Zara Larssons senaste Instagrambild eller något annat banalt. Varför lägger vi/ni/människor i allmänhet energi på sådant?
    Låt oss säga att vi samlar all tid samt energi som vi lägger på att störa oss på bagateller, läsa och dela blaha blaha och de dagarna som slösas på att vi är upprörda över saker som minst sagt kan klassas i "vad gör det om hundra år?"-kategorin. En liten tanke är att vi sedan tar alla den samlade tiden och energin och disponerar den på något viktigt istället - som att kämpa för att vår planet ska bli friskare, renare och mer fredlig eller något så simpelt som att vara lyckliga.

Det här med att kanalisera sin energi har inte alltid varit så självklart för mig. Ni som känner mig och följt min blogg från början vet att jag brukade vara ganska hetsig med åsikter och var fantastiskt duktig på att störa mig på småsaker. Någonstans lärde jag mig att välja mina strider och försöker nu så gott det går att låta bli att ens ta några strider. Den där långa kön till kassan på Ica kanske stör mig för en sekund men varför låta den göra det? Tänk om vi bara kunde låta allt sådant rinna av oss och välja att vara glada istället och tänk om vi kunde låta bli att uppfinna problem att prata om, slutade proppa varandra fulla med skräp såsom skvaller och skitsnack och öppnade våra ögon istället. Såg vilken värld vi lever i och vilken makt vi har över oss själva, vår lycka, våra liv och vad vi fyller våra dagar med. 

fredag 6 februari 2015

366. Nystartsinläggen

Det är en lustig känsla i min kropp nu. Det bränner i fingrar och hjärta av alla ord som vill ut samtidigt som jag inte har någon aning om vad jag ska säga.

Har aldrig tyckt om nystartsinläggen men på något vis känns de obligatoriska innan man kan komma till the real deal. Jag har ingen ursäkt denna gången men om det är till någon tröst så tänkte jag på er i augusti för jag upptäckte att den sjuttonde skrev jag visst ett utkast som aldrig fick en chans.
    Denna gången finns inte heller något stort planerat förstainlägg - och med första menar jag det andra - eller det första efter nystartsinlägget. Jag är bara trött på att ha ett sug efter att skriva och att ha slumpmässiga meningar och uttryck svävandes i hjärnan så det som kommer får komma.

Någonstans är min poäng att det finns en stor risk/chans för en flummig och som vanligt stundtals osammanhängande bloggframtid och med tanke på att jag inte har sexsiffrigt nummer med läsare känner jag inte heller någon vidare press att anpassa mig efter några fans.. Men ni som är kvar där ute, jag älskar er ändå, jag behöver bara lite plats för mina ord och tålamod med min tillfälliga avsaknad av struktur. 

tisdag 6 maj 2014

365. International No Diet Day, 6e maj

Harmlöst scrollande på Twitter och plötsligt var jag inne i en tankekarusell om vart världen är på väg. En länk om vad det påstås vara för dag idag och jag undrar om vi inte snart måste utöka dagarna på året för att få plats med alla kanelbullar, kladdkakor, Fastlagssöndagen, Midsommardagen, No pants day, Fars dag, Mors dag (tanken slår mig också att mina föräldrar måste ljugit när de sa att Fars och Mors dag finns eftersom att alla andra dagar är barnens, men nu inser jag ju att alla andra dagar verkar var upptagna).

Idag, den 6e maj, hävdar Wikipedia att det är International No Diet Day. Eller, Wikipedia hävdar att gruppen "Diet Breakers" hävdar att dieter är portade idag. Idén är en dag som ska sätta en hälsosam livsstil oavsett storlek, fettprocent och vikt i fokus.. Jag är på väg att spinna loss alldeles för mycket nu, men ärligt talat - vad är det här för jävla skit? 
     Vad exakt är en diet och vad är det med oss och vårt behov att sätta en etikett på allt? Kan det vara så enkelt att diet är en kosthållning, eller måste det vara kopplat till viktupp- eller nedgång? Kan du inte välja att dra ner på kolhydrater för att du mår bra av det, istället för att köra LCHF? Skippa pasta för att du aldrig varit särskilt förtjust i det, men ändå är det ingen GI-metod du sysslar med. Du vräker inte på massa fet dressing på köttet och du toppar yoghurten med nötter till frukost, men ändå är det inte Paleo. Det är mat du tycker om, kost du trivs med i längden. Ingen CKD, Atkins, VLCD, 5:2, 8:16, Dukan, Nutrilett. 
      Kan det vara så att varierad mat på bra råvaror alla dagar i veckan, kanske godis eller chips om suget kommer framåt fredagkvällen och en glass i solen en onsdag i augusti är en diet? En kosthållning. Mat som får dig att må bra men inte har någon etikett i stil med "det typ vanliga familjer äter". Lågkolhydratskost kanske får någon annan att må lika bra, men varför envisas vi då med att kalla det en diet? Det, likaväl som extra högt proteinintag, vegetarisk mat eller uteslutning av mejeriprodukter, är en kosthållning. En livsstil. 
     Vidare kan vi diskutera vad som är hälsosamt. Jag tror att vi kan behöva landa någonstans i Sveriges älskade lagom. Grönsaker är nyttigt, men lever man på bara grönsaker är det inte hälsosamt. En smal individ som äter produkter med massa socker dagligen kanske ser hälsosam ut, men är det inte. En tjej på 100 kg som äter hälsosamt ser inte hälsosam ut men lever hälsosamt.. Men att bära runt på en sådan mängd fett är inte hälsosamt. 

Att äta likadan matlåda dag efter dag, vecka in, vecka ut som jag tenderar att göra skulle jag inte säga är hälsosamt. Att vakta varje gram protein, fett och kolhydrater. Däremot tror jag att det är hälsosamt - inte minst för psyket - att känna att du lever efter en kosthållning som passar dig, din kropp och dess förutsättningar. Något som får dig att orka prestera, håller kroppen och huvudet pigga, tillfredsställer smaklökarna och kan tillföra lite extra livskvalitet. En kosthållning utan massa restriktioner från andra eller dietregler - istället en livsstil där du själv väljer huruvida du vill handla ekologiskt eller ej, äta den där chokladen eller skippa potatismoset till köttbullarna. 
 

onsdag 23 april 2014

364. Tre sex fyra

Jag läste på en hjälpsida för deprimerade att man inte ska skriva ut på internet hur dåligt man mår för att även när man sen är frisk kommer folk tycka att du är konstig. Jag har tänkt en del på det och kan se det som rätt i vissa stunder men i slutändan blir jag bara förbannad. 

Jag är lite rädd för att skriva detta inlägget för jag vet inte riktigt vad jag vill med det och det grundas på känslor som är för stora för ord och en ångest som inte går att ta på. Jag sa till doktorn att jag börjat lära mig att känna när ångesten smyger sig på men att jag inte vet hur jag ska hantera den vetskapen. På ett glatt och irriterande befriande vis så konstaterade han att "det är det som är ångest! Den går inte att kontrollera.". 
     Ångesten kanske inte går att kontrollera men vi kan kontrollera oss själva. Just nu, när jag ör deprimerad, så är det som om jag måste lära känna mig och kontrollera mig själv på nytt. Jag vet inte riktigt hur jag kommer reagera på händelser som uppstår, hur vanliga eller ovanliga de än är. Varför vet jag inte. Varför jag blev sjuk vet jag inte, vart alla tankar i min hjärna och alla känslor i kroppen kommer ifrån vet jag inte. Det är inte så att jag är ensam om det - nästan varannan kvinna och var fjärde man blir deprimerad någon gång i livet. 
     Det är inte ångest och depp och gråt och meningslöst hela tiden. Det är som när du har feber och den är där på morgonen och kommer tillbaka på kvällen, men på dagen går det ganska bra. Det är inte kent och Depeche Mode på repeat, svartmålade ögon eller rakblad. Mestadels är det en lite omständigare vardag, men vilken sjukdom medför inte det? Tänk astma, diabetes, cancer, reumatism, epilepsi. Magsjuka. 
    Det är lite längre startsträcka på morgonen, lite tuffare att fatta vanligtvis simpla beslut, lite lägre tempo, lite svårare att se en mening eller poäng med saker och ting. Ibland mycket. Det är lite mer tårar och vånda än vanligt, en gnagande oro, mycket kritik och tvivel. På det så ligger fortfarande en hel del skratt, fullkomligt vanliga samtal och umgänge med vänner. Stunder när det känns så bra att jag kan tänka att allt det här är nog inbillning. Jag har sagt till mig själv att jag är kanske världens lyckligaste vrak för jag har det så bra men ändå så kan det kännas så dåligt. 

Aldrig har jag hört någon säga att en individ med cancer är konstig. Jag tror inte att den cancersjuke varken ville eller vet varför han eller hon blev sjuk, och så är det förmodligen med de flesta som drabbas av någon sjukdom. Ändå har vi bestämt oss för att vissa sjukdomar är konstiga. I grundskolan kallade mina klasskamrater varandra för cp-, dampbarn och "sär" som om ett annorlunda beteende på grund av adhd, en cp-skada eller utvecklingsstörning skulle vara något hemskt. I gymnasiet blev ätstörningarna mer påtagliga och det sågs som patetiskt. Var du låg och lite tyst kallades du antingen emo eller psykfall. 

I den bästa av världar skulle ideal och fördomar inte existera, i en bättre värld hade de åtminstone stannat kvar i en tid innan vi växt upp, blev mogna och borde veta bättre. Hela tiden blir vi forcerade att vara så himla lyckliga och ha det så bra hela tiden - så bra att om du mår dåligt eller är deprimerad så ska du hålla tyst om det. Varför finns det de som fortfarande betraktar dig som konstig för att du råkar ha lite problem med psyket en period? Det är inte så att jag smittar och tvingar det på dig eller använder dig som någon klagomur. Varför är vissa sjukdomar tabu? Som om det skulle vara onormalt. Något konstigt. 

Lite osammanhängande men det var vad jag hade på hjärtat. Här får ni en bild på min del av skrivbordet så blir det inte en enda wall of text. Hej! 
      




fredag 4 april 2014

363. Fyllda kolacupcakes med citronfrosting och daim chip cookies - recept och romanen bakom

Då var vi här igen. En frånvaro så lång att den i gymnasiet hade genererat i uteblivet CSNbidrag och det har tamejfan gått ett kvartal sen sist. Lite som ett samtal från en så bra vän att man inte förstått hur fort tiden har gått och det spelar ändå ingen roll för relationen är fortfarande densamma.. Nog om det som varit, nu blickar vi framåt mot det som komma skall - mer sol, fullfjädrad vår och någonstans där kommer påsken in i bilden. 

På en morgonpromenad var det inte alls gröten som väntade hemma som jag tänkte på, istället var det daimen och den vita chokladen som fångade mina tankar. Häromveckan fyllde min sambo år så då ställde vi till med långbord, mat och tårta på det. Någonstans i det köksstöket bland kyckling-, lax- och köttfärsfyllningar, pajskal och tårtbottnar mindes jag att det där med att baka och laga mat tycker jag om, och är dessutom inte helt åt helvete dålig på det. Det är lätt att glömma av när kosten vanligtvis består av ungefär havregryn, ris, kesella, nötfärs och tonfisk. 


Det är ett ganska askasst foto men det som bjöds var blåbärstårta med mascarponefrosting och smulpajscrunch, citron- och saffransbotten fylld med passionsfrukt och frosting av citron och slutligen hallontårta med ett täcke lakritskräm. 


Hur som haver så fick promenaden idén av en ingredienskomposition att bildas och slutresultatet blev någon form av en påskinspirerad cupcake. Någonstans i bakhuvudet hade jag en bild av dekorationer med Oreos så daimen som skräpade i skafferiet bestämde jag mig för att göra daim chocolate chip cookies av. Den vita chokladen och creeme cheesen var given i frostingen och med tanke på att vanliga vaniljmuffins tenderar att bli ofantligt tråkiga bestämde jag mig för att locka fram en smak av kola med farinsocker och sirap. 
     I en av tårtbottnarna jag gjorde häromveckan hade jag i majonnäs, och även om det kan låta konstigt så gjorde det kakan saftig utan att bli för kompakt och smaken kom inte igenom överhuvudtaget. Annars tycker jag det kan vara cupcakesens dilemma - snustorrt smulfluff kontra smetig tegelsten. På toppen av allt ville jag ha en syrlig frosting med citron för att väga upp all sötma och när det beslutet var taget var vi good to go. 


När jag gräddat mina muffins gröpte jag ur ett litet hål som jag fyllde med daimfluff av värmd grädde där jag smält chokladen, låtit kylas och sedan vispat upp. Funkar lika bra utan, eller med till exempel kolasås som substitut. Daim chip cookiesen var ett googlat recept på chocolate chip cookies där jag bara ersatte blockchoklad med daim. 
      Frostingen är ett recept jag hade liggande och jag tycker den var lite för lös för att kunna spritsa snyggt, kanske för att smöret var lite för mjukt annars skulle jag testa att minska smör- eller creeme cheesemängden, alternativt använda mer socker. Den räckte i alla fall gott och väl till mina cupcakes (9 medelstora) och med daim chip cookies, lite strösselpärlor och chokladägg var mitt mission accomplished.  

Muffins 6-10st
50 g rumsvarmt smör
150 g farinsocker
1 ägg
100 g vetemjöl
1-2 tsk vaniljextrakt
2 g bikarbonat 
2 g bakpulver
120 g 50/50 lättkesella och mjölk
(Funkar nog med bara kesella/filmjölk/yoghurt)
35 g majonnäs
2-3 msk sirap
ev. gul karamellfärg

Frosting
100 g vit choklad
150 g mjukt smör
150 g creeme cheese
250 g florsocker
Saft från 1/2 citron

Börja med muffinsen. Vispa smör och socker ett par minuter till ett mjukt fluff, tillsätt ägget och vispa mer. Blanda de torra ingredienserna och tillsätt varvat med mjölkblandningen under omrörning. Avsluta med att vända ner majonnäs, sirap och eventuellt lite karamellfärg för att ge dem en finare ton. Fyll sedan muffinsformar med smeten till lite mer än 2/3 och grädda i 175 grader, cirka 25 minuter. 

Till frostingen vispar du smöret fluffigt och tillsätter sedan smält choklad som fått svalna något, vispa ännu mer. Addera sedan resterande ingredienser och fortsätt vispa ordentligt tills frostingen är slät, luftig och riktigt krämig. 

Efter det var det bara att fylla muffinsen, spritsa på frostingen och sätta på lite dekorationer. Småpilligt men roligt! 

tisdag 31 december 2013

362. Bland fyrverkerier och nyårskyssar, vol 2.0

Det är en hårfin gräns mellan mys och förakt i min relation till årskrönikor, listor och resuméer. Ändå är det ofrånkomligt att det är årets sista dag, än en gång slutet på ett kapitel och det är dags att vända blad. Ett tomt ark väntar imorgon, precis som oskrivna sidor i vårt liv finns till för oss oavsett om det är tisdag eller nyårsafton. 

Jag skulle vilja märka 2013 som ett förändringens år, fullt av insikter. Jag lämnade lagerarbete för äldreomsorgen, var ledig och reste runt i Indien. Jobbade röven av mig hela sommaren, tog en sväng till Skottland och sedan London och landade sedan i Sverige på ett nytt lager. Jag har klarat fystesterna till Polishögskolan men insett att barndomsdrömmen inte är min grej, jag har mönstrat och blivit antagen som Officersaspirant i Försvarsmakten men insett att tonårsdrömmen inte är den dröm jag ska följa och även där tackat nej. Vilken dröm jag ska jaga och krossa 2014, det kvarstår att se. 
    Min träning har gått upp och ner, min vikt har gått upp och ner, min kunskap har gått upp.. Och med det insikten om hur lite jag kan och vet, och hur mycket jag vill lära mig och utvecklas. Inspirationen och motivationen har pendlat hejvilt men det fina med att blicka tillbaka ett helt år är att kontentan kan vara att det mest varit uppåt. Eller så är det bara det som är lättare att komma ihåg. 
     I vintras återvände jag till Svenljunga från Falkenberg och i höstas tog jag mig några kilometer längre ut i skogen till Klovarp och finaste pojkvännen i Sverige. Ja, 2013 blev jag riktigt kär för första gången och jag försöker fortfarande hantera den överväldigande känslostorm som bara sköljer över mig så att jag bara vill pussas och kramas och ropa till hela världen hur bra det känns. Om det förvånar mig själv eller andra mest, det vet jag inte. 
    År 2013 har jag omvärderat vänskaper, blivit lite bättre på att fokusera på det som är viktigt men också legat nere i några av mina djupaste svackor hittills - och kravlat mig upp. Jag har fyllt 20 och firat med släkt och vänner och har jobbat på att spendera mer tid med människor som får mig att må bra. Kanske borde jag köra en ingen nämnd ingen glömd, men min bästa vän och hennes son som agerar always working happypills är helt enkelt för bra för att utelämnas. Bästa!

En liten sammanfattning blir lätt ganska cheesy men även cigarrökande och champangeskålande känns konstlat och det verkar ju vara tillåtet på nyår. Det här firandet är fortfarande inte my cup of tea, men jag tycker om att vi stannar upp och reflekterar litet, ser framåt, sätter mål och vågar stampa ifrån och lämna saker bakom oss. Det borde vi göra oftare. Gott nytt år!






fredag 15 november 2013

361. Missnöjet som vi inte ser

Upplyftande tanke: hur stor del av våra liv som vi känner oss missnöjda. Hur många som går vecka ut och vecka in på en arbetsplats de inte trivs på, hur många som lever i förhållanden där kärleken tagit slut och hur många som existerar i skuggan av det de en gång var. 

Newsflash: det är så mycket som finns under ytan. Hur många timmar, dagar och år vi än spenderar ihop med människor i vår omgivning så finns det alltid tid där vi inte är med, ögonblick vi inte upplever, känslor vi inte får se och ta del av. Bilfärden hem från jobbet, stunderna innanför en låst dörr i badrummet och ensamma eftermiddagspromenader. Sekunderna med nedböjt huvud över skosnören som ska knytas, de sista tankarna innan sömnen sluter sig över oss. 
    Det kan vara skrämmande vilka fasader vi lyckas bygga upp och vilka välutvecklade leenden vi klarar av att blända av. Än mer skrämmande är vår ignorans inför varandras sköldar, vi struntar i att försöka nästla oss in och ta del av djupet. Eller är det av respekt? Jag talar om murar som döljer någons bleknande drömmar om att starta eget företag, någons skräck för att bli ensam kvar och en annans längtan efter ett barn som aldrig blivit till. Den diffusa ångesten som bosatt sig i så många bröstkorgar, hisnande resplaner som runnit ut i sanden, minnen som svider. Världsliga problem, enorma problem, ekonomiska problem, visioner, tragedier. 

Ständigt förföljda av det där jävla tänk om, tänk om, tänk om. Fångade av reflektioner, tagna av verklighetsflykten, fast i tankar om något annat. Det är när missnöjet tränger sig på som vi måste minnas att drömmar inte är en börda utan möjligheter till något annat och att lycka inte är någon destination utan en känsla som bör avnjutas direkt. 

tisdag 12 november 2013

360. My sweet 20

Nu har jag fyllt år färdigt för den här gången, och this time var det tjugo ljus som prydde tårtan. Guldfärgade sådana. Åldersnojan är där den varit sedan någon gång strax före arton, jag har besökt Systembolaget men inte druckit en droppe av det jag införskaffade och till alla (jävlar) som frågat hur det känns så har jag ärligt svarat "ingen skillnad alls". Jag vet inte hur ni brukar göra - men jag åldras i ständig takt under året, och inte över en natt. 

Välkommen till the twenties sa min kusin, tack och tack säger jag. Jag har firat tre gånger, med pojkvän (sambo!), släkt och fina vänner. Jag har ätit flera sorters tårtor, mycket god mat och tagit emot presenter som jag skulle vilja sammanfatta som asbra. Nu när de där viktiga födelsedagarna är avklarade - in i tonåren, moppeålder, myndig och systembolag - undrar jag vilken som är nästa stora anhalt. Ojämnt jämnt vid 25 och fira billigare fordonsförsäkring, eller får jag vänta till trettioårskrisen?

När tjejerna kom på middag bakade jag och Bea Red Velvet Cake och hon lärde mig göra mitt livs första marsipanros.


tisdag 5 november 2013

359. Jag vill ha den där renen

Sedan en månad tillbaka (fyra veckor på dagen idag, till och med!) har jag jobbat för Consortio Fashion Group i Borås, den koncern dit bland annat Bubbleroom, Halens och Cellbes tillhör. Ränner runt där i lagergångarna bland kläder, skor och adventsljusstakar och hux flux så har jag suttit hemma och lagt iväg en order på en varm jacka och ett gäng snygga toppar. 

På den vägen är det. E-handeln har med stormsteg äntrat mitt liv och jag kan numera titulera mig som en riktig sucker för internetshopping. Livsfarligt, fantastiskt och jäkligt smidigt. Med det sagt så ska jag fortsätta fundera på hur nödvändigt det är med en halv miljard olika förvaringsburkar i ett och samma kök..



måndag 4 november 2013

358. Förnekelsen

Det är deja vú och förbannelse och det vore så förlösande att ge mig själv en käftsmäll. Jag frågar mig varför jag aldrig lär mig och jag undrar varför jag ens skriver det här. Kanske är det nittiotalistfasoner med sociala medierbehovet, mest är det nog för att det är enklare att bekänna för andra än erkänna för sig själv. 

Det har varit lite instabilt ett tag. Inget konstigt med det, så där som det mest är för folk ibland. Det har kommit successivt, så som det mest gör. Det är det som gör det så lurigt och jävligt - det är så lätt att stuva undan de små obehagen, stapla dem på hög och låta livet fortsätta accelerera. 
    Det var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har livet accelererat i vad man skulle kunna kalla för en sjuhelvetes jävla fart. Det har varit så mycket bra och fantastiskt och tyvärr är det väl också lite det som får situationen jag är i nu att kännas värre. Jag har bytt jobb, varit och rest i Storbritannien, fått ett flyt i kombinationen vardag-kost-träning. Jag har flyttat hemifrån, jag har blivit sambo och mest av allt har jag blivit okontrollerbart, hejdlöst och underbart kär i en av de människor jag beundrar mest. 
     Av någon anledning får jag uppleva så himla mycket bra men det är som om mitt psyke inte är riktigt kompatibelt. Jag vet inte om det är stress för ett halvår eller en månad som jag måste ta tag i och hantera, men jag vet att jag just nu inte riktigt fungerar. Det är mitt ständiga dilemma med fröken duktig och prestationsångest, bittra insikter om begränsningar och att lägga sig på en rimlig nivå. När det kommer till träning, i jobbet, fix med ett hus, hur ambitiös man ska vara med ett blogginlägg. 
    Jag vill varken vara för klyschig, djup eller deppig, men inte heller lägga trehundra år till att formulera mig för då kommer jag aldrig få ur mig något av det här. Ni ska inte tro att jag är ett vrak för ungefär nittiofyra procent av min vakna tid känner jag mig otroligt lycklig över tillvaron jag lever i nu. Det är de där sista som inte klaffar när tårar kommer från ingenstans mitt i en lagergång eller medan jag målar lådorna till en skänk i vårt kök. Ett illamående som varit med några veckor för mycket och visat sig vara en retlig magkatarr, ångest som gör det fysiskt jobbigt att andas och en skälvande kropp som behöver sitta och låta huvudet samla sig. 
     Det som svider mest är att jag missar varningssignalerna och att jag är svagare än jag trodde, att jag inte förstår och att jag inte är smart nog att kunna sålla och koppla bort. Det som är jobbigast är att jag känner mig som en bortskämd och otacksam snorunge. Så som man kan peka på andra och förklara deras beteende med att de inte är trygga i sig själva, det är en liknande oro jag nu kan känna i mig själv. Min kärna som ska vara den stabila basen känns liksom inte längre intakt. 

Jag vet ungefär vad det är som måste göras. Börja skrapa lite och flirta med min ytlighet. Fånig vardagslyx för imiterad avkoppling, målade naglar för att det får mig alltid att känna som om I got my shit together och sedan är det bara att kavla upp ärmarna och börja rota. Beta av, ta itu med och - kanske framför allt - lära mig att njuta. 
         Här var jag i London, trött och sliten, men glad. Jävligt gott kaffe drack jag dessutom. 

måndag 2 september 2013

357. Det spelar ingen roll när hösten kom om den redan är här

Jag tänker på dem ofta och hur svårt det är att peka ut dem. De skälvande ögonblicken, första skottet som avfyras, någons sista andetag. Vändpunkter och hur sällan de inträffar eftersom det mesta sker under utvecklingen som jag så ofta talar om, hur en bearbetningsfas inleds redan innan händelsen vars pik då förvandlats till en poänglöst diffus punkt mellan före och efter. 

Oftast växer vi med förändringen. En lågkonjunktur hägrar, säljarna får in allt färre ordrar, kontoret blir utan de nya datorerna. Ingen blir förvånad över konkursen. Någon annanstans går en tjej med kläder som stramar allt mer och hennes vänner tycker att hon skrattar allt mindre, ingen blir särskilt överraskad när hon börjar med LCHF. Det har varit på gång ett tag. 
    Sällan blir vändpunkten en chock för alla för sällan sker saker som ingen lyckats påverka eller förutse. Kanske tsunamin i Thailand eller en dödlig diagnos på en till synes frisk människa vid en årskontroll. En oplanerad graviditet. Ösregn från en klarblå himmel, vad det nu har för häftig vändpunktseffekt. 
     Det är före, tre dagar innan och det märks inte att något är annorlunda. Samma dag och det är som förut, en kvart, en minut och det vilar obemärkt. Tio sekunder, ett ögonblick och en vibrerande spänning som ska brista när det plötsligt vänder. Emellanåt har vi själva makten att placera vändpunkten i livets och relationers timelapse. Någon vet vad andra inte har kännedom om och förändringen leder till förvåning endast hos den ena parten. Ett drastiskt beslut om skilsmässa, en spontanresa till andra sidan jorden, drömmar om att bli något helt annat än uttalat förut. Hemligheter, svek, skatter, förklaringar. 

Det är efter och jag funderar över vändpunkten kontra vändningens relevans. Lika många stora beslut som obefintliga vardagsting grundas på timing - affärsinvesteringar, att äntra snabbköpet samtidigt som the special one och att ta äggen från plattan i rätt tid. Det är tillfälligheter som ska prickas rätt men när det kommer till vändpunkter och dess placering så tänker jag att när det väl är över så spelar ögonblicket inte längre någon roll. När vändningen skett är det bara före och efter som återstår. 

söndag 25 augusti 2013

356. Paradoxen i jaget

Jag vill kunna göra allt. Det är den där livsberedskapen med tidigare erfarenheter som ständigt bygger den stabila grunden inför nya upplevelser. Jag syftar på den logiska förmågan som utvecklas: att se mönstren, lägga ihop ett med något annat, fatta besluten. 

En av mina största paradoxer är ett mycket känslomässigt jag kombinerat med en minst lika stor tänkare. Den känslosvallande Jenny glider många förbi för tänkaren är stark, saklig och rationell. Hjärtat känner, känslorna skriker men hjärnan bestämmer. 
     Oftast är det så. Inte många gånger har jag stått vid den bipolära ambivalensens rand men nu är jag där. De båda delarna sliter i mig, jag tänker och tänker men det är förgäves. Jag undrar vart den där beslutsgrundande livsberedskapen är, väger för och emot hundra gånger, spolar fram, backar tillbaka, analyserar och spaltar upp. Det är lönlöst och otäckt men någonstans rätt - vissa gånger räcker tänkaren inte till. 

Det finns tillfällen då man behöver luta sig tillbaka och låta det hända. Det är inte lätt att släppa kontrollen men ibland är det som om man inte har något val, för hur mycket man än tänker och vänder och vrider så har hjärtat redan sagt sitt, och då spelar inte hjärnan någon roll. 

söndag 11 augusti 2013

355. Ännu en walk längs memory lane

Inte ens med kaffe i kroppen stod jag startklar för en morgonpromenad när regnet började falla. Eller återigen föll, såsom det gjort i ett par dygn. Stilla stod jag ett tag och övervägde alternativen - kriga, ge upp, dra till gymmet, krypa ner i sängen. Innan tankesnurran nått sitt slut hade regnet gjort det. 

Tiden går jäkligt fort. Snart är det redan ett år sedan jag flyttade till Falkenberg, och ett halvår sedan jag flyttade tillbaka hit, till Svenljunga. Ibland känns det trist, oftast reflekterar jag inte över det och emellanåt så känns det riktigt bra att vara här igen, just nu. 
    Det sägs att man inte vet vad man har förrän man förlorat det, men jag behöver nog dra det en vända till för jag visste inte förrän jag fick det tillbaka. Tråkiga, äckliga Svenljunga som bär på en del fint, men framför allt förvarar så många platser som inte vore något utan minnena som är planterade där. Åkern där hunden sprang bort men kom tillbaka, hörnet där han stod med sin moped, höet som gömde en prinsesstårta, skolbyggnaden med fönsterbläcken man kunde sitta på och paviljongen vid högstadiet. Sedan upp för backen till Högvalla och alla fotbollsplaner, Svenljungas mest nostalgiframkallande ställe. 

Imorse hann jag inte särskilt långt innan regnet förvandlade ljusgrått tyg till mörkt. I skydd av en lind betraktade jag hagen som sluttade ner mot ån och de hundratals ringarna som bildades på vattnet. Jag frös, var genomblöt och kände min förkylning njuta, men var just då ganska tacksam över att bo i ett samhälle med hästvägen och alla hagar, skogsrundan som mot hösten kantas av blåbär och ett ack så litet, men faktiskt riktigt trevligt torg. På något vis är regn vackrare på landsbygd för i städer mot betong blir det så grått, trist, tungt och sorgligt. 


onsdag 31 juli 2013

354.

Jag tänker på alla gånger jag försökt skriva inlägget om vad träningen och gymmet är för mig och hur mycket enklare det då vore att skriva det här. Ge det rättvisa, ge er underlag för att förstå. 

Jag har försökt uttrycka hur mitt fotfäste är gymmet när hela livet stormar och hur några träningspass i veckan varit en självklar vardag nonstop sedan jag var typ åtta. Hur framtiden känns tryggare för vart jag än befinner mig kommer jag ha min träning som mitt hem och hur jag varje dag kan ägna mig åt det bästa jag vet. 
    Sedan kom ett par dåliga dagar, som vi alla har ibland. Sådana som andra säger "man får må lite dåligt ibland" om, men tar sedan inte alls lika lätt på det när de själva är där. En härligt jobbig röra med för mycket tankar och on top of that en tappad träningslust. En bitter känsla av att det inte är roligt längre. Ett par dåliga dagar som blev till veckor och en första månad. Min ständigt lurande identitetskris extended version. 

Autopiloten styr inte längre till gymmet och jag faller offer för hån jag själv tänkt en gång i tiden. Om folk som inte tränar för att bli bäst, som inte ger allt, som inte strävar efter utvecklingen utan är nöjda med nuet. Osammanhängande och dant men jag stannar här - lite vilsen i det mesta, lagom omotiverad och fundersam. 
     

torsdag 25 juli 2013

353. Förväntan

Jag minns hur tyngden på dagens post skulle vara och hur långsamt timmarna gick i skolan efter elva-halv tolv. Hur långsamt tiden gick fram till elva, eller halv tolv, om jag var ledig. Krispigheten i ett pappersark, värdet i några hundra sidor, upprymdheten över skatten. Lite nervös men aldrig orolig. Dagarna då en förhandsbokad Harry Potterbok skulle komma, anlände och sträcklästes var årets bästa vecka. 

Jag saknar den förväntan som existerade när åren var yngre och livet fortfarande präglades av en ouppmärksammad naivitet. Besvikelserna var färre och enklare glömda, lyckan kom för mindre och vi hade ännu inte mognat in i realismen. 
     Det var mina älskade Harry Potterböcker som skänkt så löjligt mycket glädje, förhoppningar och trygghet. Det var dagen innan man skulle åka till Liseberg, nedräkningen till sommarlov och något så spännande som kvällsdopp i fortfarande ljummen sjö efter klockan tjugoett. Första festen. Marknad efter skolan så att fröken fick ha elevernas plånböcker i skrivbordslådan så att de inte skulle komma bort under dagen. 
     Jag hatar att inte längre kunna se fram emot fredagsmys och känna att veckans höjdpunkt är Gladiatorerna på tv. Det handlar inte om barndomssentimentalitet eller att kunna spola tillbaka tiden. Snarare om att spola fram känslor från förr för jag hatar att jag är 19 år och känner mig gammal med en tillstymmelse till bitterhet. Att jag inte alls tror att jag alltid kommer bli besviken, men ändå inte ser fram emot saker längre och istället möter det mesta med en likgiltighet. 

Jag älskar att vara vuxen och känna att jag kan göra precis vad jag vill, men jag önskar att mina drömmar kändes klarare och att livet emellanåt skulle kunna kännas sådär barnsligt enkelt igen. 

måndag 8 juli 2013

352. När ens bästa vän förändrats

Omänskligt långa ben och en försiktig förnekelse av kylan som slog emot min kropp. Havet hävdade att det inte längre var varmt i luften och måsarna skrattade hånfullt i skyn. 

Igår morse slängde jag min lilla ryggsäck över axeln och satte mig på tåget ner till Falkenberg. Longboarden förde mig sedan ut ur stan, förbi Skrea och bort mot Grimsholmen där jag checkade in i Rosa Palatset, Jonssons retreat, vår stuga. Sommarens godaste jordgubbar förtärdes, ett par timmar flög förbi i en solsäng och dagsljuset var ihärdigt långt in i kvällen. 
    Klockan hade redan hunnit bli tre minuter över nio när jag vaknade idag. Kaffebryggaren var redan laddad och när koffeinet väckt liv i kroppen fick löparskorna möta den ringlande grusvägen längs havet och rötterna på skogsstigen. Maxpulsen nåddes i ett par avslutande backintervaller och när andhämtningen var som tyngst var temperaturen som högst och det svalkande havet ropade som mest. 
    Sanden var varm och stranden hade redan lockat ett par barnfamiljer som slagit läger. Det byggdes sandslott och kastades bollar men bland vågorna var det tomt. Jag blev förvånad över hur kallt vattnet var och mina lår kändes som en mil långa när jag vadade och vadade men tyckte aldrig att det blev djupare. När skvalpet slog till strax under naveln kändes det som om hela min insida krampade av köld. Mitt dyk klöv ytan och äntligen blev jag välkomnad av tystnaden och lugnet. Jag tänkte på en bok av Viveca Lärn som min lågstadiefröken läste för oss. Om pojken som doppade huvudet i vattnet för "du måste hålla huvet kallt, Eddie".  

Årets första dopp i svenskt vatten är avklarat och det var en premiär ungefär två månader senare än vanligt. Hade jag varit några år yngre hade jag sagt att det var varmt och att jag kunnat bada hur länge som helst. Det var inte varmt, det var kallt och inte ens särskilt skönt, men jag trivs fortfarande lika bra i vatten som jag alltid gjort. 

fredag 28 juni 2013

351. "Dagarna vi minns" kanske fungerar här

Ett dygn har sina sextio minuter långa timmar som räknas till tjugofyra och en vecka består av sju dagar, varken mer eller mindre. Har det gått ett år så är det allt som oftast 365 dagar som passerat och maj är lika lång varje år. 

Förr tyckte jag det var fånigt när mamma ibland kunde säga att "tiden går så fort" eller "vart tog det hör året vägen?", men nu är det jag själv som står här. Jag skulle vilja säga att veckorna rusar förbi och passa på att citera mig själv från när jag pratar med de gamla på jobbet - "tänk, nu går vi redan in i juli! Jag som inte tycker det var längesen snön försvann!". På den nivån är det, gott folk, jag brer på med klämkäckhet och låter som en fyrtioåring, vädret är ett samtalsämne som alltid går hem och även jag har anslutit mig till skaran som sprungit ifrån tidsuppfattningen. 
     Nu står vi således här med juli för dörren och snart börjar en del komma tillbaka från sin semesterledighet, vilket känns helt tokigt för jag har ju precis börjat på mitt sommarschema.. Eller? Studenterna har hunnit repa sig, min resa till Indien börjar nästan bli gammal fastän jag inte ens gått igenom alla foton än. År 2013 smakar fortfarande lite konstigt i munnen, tanken på att vi snart är närmre år 2014 än 2012 känns snudd på orimligt och på tal om det så undrar jag vart 2011 tog vägen? Det var väl nyss?

När jag var yngre såg jag det hela lite mer svart på vitt. En vecka har alltid sju dagar som är lika långa, vecka efter vecka, år in och år ut. Att då påstå att ena veckan gått fortare än den andra är ju bara löjligt. Nu har jag låtit förnuft och logik stiga åt sidan för hur juni gått så fort fastän många av dess dagar varit så oändligt långa kommer jag aldrig att begripa. Det enda jag kan göra är att tänka att det där med att man tycker tiden går fortare är nog något som kommer med åren, och vara tacksam för att det just nu inte är något som stressar mig. Juli - bring it on!

måndag 24 juni 2013

350. Nu säger jag hej igen, och välkommen

Inspiration som kommer och går. Motivation, träningslust och livspepp. De svajar som träd i vinden och far upp och ner värre än blodsockerkurvan hos en högstadieelev. Ni vet en i det gänget som under rasterna pilar iväg till närmsta återförsäljare av godis och sedan sitter och dippar på lektionerna när sockerruset gått över. 

Ett mål i sikte har jag alltid men ofta fokuserar jag på att bara ta en dag i taget. Det mesta känns lättare att hantera då. Ibland tänker jag att jag måste lyfta blicken och tänka mer långsiktigt - tar man ständigt en dag i taget är det lätt hänt att det känns att man varje morgon börjar om istället för fortsätter. 

I vanlig ordning är jag lite instabil och oklar på flera plan - och det verkar även som om så är fallet vad beträffar den där röda tråden i blogginlägg. Jobbar fortfarande på att hitta den där balansen och just nu vågar jag säga att det känns riktigt bra. Det firar vi med nystart i bloggen!

tisdag 4 juni 2013

349. Sug åt er varje bit av mina matlagningskunskaper

Nästan lika enkelt och bra mycket godare än snabbnudlar. Mina damer och herrar, katter och elefanter, stora och små - här är bästa rätten jag någonsin skapat: 


Grönsaksplättar (tillika potatislösa raggmunkar och köttfria biffar): 
1. Tag valfri rivbar grönsak, frukt eller rotfrukt i valfri mängd och riv grovt
2. Vill du ha något annat gott i, hacka det fint och blanda med rivet
3. Rör ner ägg tills det blir en sammansatt gegga, endast äggvita går bra men åtminstone en gula rekommenderas
4. Smaksätt med valfri krydda
5. Klicka ut plättar och stek på medelhög värme
6. Servera med vad du vill

Omgången på bilderna ovan blev elva stycken och då hade jag två morötter (ca 300 gram), en bit paprika (ca 100 gram), två ägg och en äggvita. Jag smaksatte med cayennepeppar och kanel. Vanligtvis har jag gärna rödbetor och spenat i och kör oftast på ett ägg samt fler äggvitor. Det är även gott med äpple i, små bitar med banan och till och med russin - om man vill göra en sötare variant. Gott att äta till är keso, sparris och andra grönsaker eller någon form av proteinkälla, typ tonfisk eller kyckling. Kvarg blandat med chilisås är en utmärkt topplag, och jag gillar plättarna såväl kalla som varna. 

onsdag 29 maj 2013

348. Balansgång till frukost

Jag önskar att jag avslutat mitt senaste inlägg med en cliffhanger för då hade de senaste dagarna av tystnad varit betydligt mer spännande. Inte mycket att göra åt nu i efterhand och man kan ju inte få allt i livet - inte den perfekta inläggsinledningen och inte någon evig lycka. Med det sagt: jag har haft lite trubbel med den där balansen. 

Influensen av alkohol eller problem med lillhjärnan har inget med mina balanseringssvårigheter att göra, det är att snubbla i livet och vackla i psyket som jag talar om. Ingen större katastrof den här gången för snabbt hann jag sträcka ut armarna och parera för ett potentiellt fall, det är bara det att det kom så oväntat. 
     Har levt livet på topp sedan jag kom hem från Indien, varit oförklarligt glad och tanken har slagit mig att det förmodligen kan vända när som helst. Analysen av balans och glädje lyder att det har mycket att göra med ambition. Ibland önskar jag att jag inte krävde så mycket. Jag tror att ju bättre man är på att nöja sig med det lilla i livet, desto tryggare balansgång har man. Kanske en stor trädstam som ligger på marken, några felsteg och man faller, en lättare ansträngning och man är uppe igen. 
      Kräver man mer får man kämpa mer. Ribban höjs i takt med kraven och samtidigt som allt fler positiva kickar slår till så blir underlaget allt mer instabilt. Jag funderar på om jag borde sänka ambitionen men det ligger inte i min natur, jag tänker att om jag gjorde det hur skulle det gå till? Det är härligt att springa fort på en stock längs marken, men att gå på lina högt upp i skyn känns så jävla häftigt. 


Idag tog jag min lilla välmåendesekvation till hjälp och satsade lite på psyket. Idag innebar det att göra ordning matlådor och äta frukost i lugn och ro. Nu ska jag snöra på mig inlinesen och åka till Sexdrega för jobb. Ha en bra dag!

fredag 24 maj 2013

347. En roadtrip via Halland

Två dagar, en övernattning, femhundratjugosju kilometer, några mikropauser och en viss högskola för poliser. En av de spännande sakerna som drog igång när jag återvände till Sverige är avslutad, samtidigt som det fortfarande är i full gång. 

När jag var några år gammal skulle jag bestämt bli brandman, och killen i grannhuset skulle sy gardiner. När vi inte arbetade skulle vi uppfostra våra tio barn. Det tog inte många år innan samtliga av våra planer ändrades - han vill inte längre sy gardiner, vi ämnar inte att spendera livet tillsammans med varken varandra eller tio barn och jag skiftade drömyrke från brandman till polis. Tankar på de båda jobben har hängt kvar tills dess och egentligen hade jag tänkt vänta tills i höst med att söka Polishögskolan, men ungefär i samma veva och lika mycket på impuls så ansökte jag i våras.
    När det var en och en halv vecka kvar i Indien fick jag meddelande från polisrekryteringen. De ville att jag skulle komma och göra de fysiska proven och lika fort som jag blev glad så slog det över i stress: datumet för testerna var 18 dagar framåt, den 23e maj. Öroninflammationen och förkylningen hade ännu inte gett med sig helt och jag blev förbannad för att jag var i Indien, inte kunde träna så som jag gör hemma och för att jag inte kände mig i form för något som jag velat göra så länge. Dagen efter vaknade jag med en ny beslutsamhet och adderade två träningspass om dagen till den vanliga löprutinen. På schemat stod nu kondition, funktionell träning och grenspecifika övningar - typ släpa Lina fram och tillbaka i yogasalen, hoppa över en pinne och nöta kullerbyttor. 
    Att säga att det var frid och fröjd är att ta i, det var varmt, jobbigt och jag saknade en uppmätt sträcka på två kilometer, eftersom det var så långt jag skulle springa på testerna. Det var skönt att ha en målmedvetenhet och det gick bra fram tills mitt knä började strula lite så att jag fick trappa ner och istället vila mig i form. Då var det skönt att jag hade en peppande Lina till coach! 
    I förrgår tog jag bilen ner till Falkenberg via terrorn på Gekås. Hängde med Mimmi på gymmet medan jag själv vilade och kände lite på nerverna. Sov i vår stuga, gav mig ut på vägarna igen på morgonkvisten och satte sikte på Skåne. Fram mot elva rullade jag in i Kristianstad och på idrottsplatsen träffade jag en annan tjej som skulle testas, andra gången för hennes del. 
     Klockan ett drog det igång, någon gång runt halv fem var det över. Jag tror vi var knappt sextio personer där. Sextio av 7163 sökande, sextio av 2100 som kallats till fystesterna och sextio stycken som inledde dagen som främlingar men avslutade den som bekanta. Det var häftigt vilken gemenskap och teamkänsla vi hann arbeta upp även om vi på sätt och vis var rivaler. Det var ett par timmar av ständiga hejarrop, mycket nervositet och utdelningar av ryggdunkar. 

Jag klarade samtliga tester och från Kristianstad åkte jag med en ny erfarenhet, ett stort leende, lättnad och en viss stolthet. Det är inte den fysiska prestationen som är svårast, det är det psykiska. Att tänka klart även när det finns så mycket vilja som bubblar, att prestera i en pressad situation och att inte låta nerverna ta över. Att leverera även om man inte är bäst och inte minst bekräfta för sig själv vad man är kapabel till. Nu är det bara att vänta och se hur långt det räcker. 

måndag 20 maj 2013

345. Fullt upp trots ledighet

Har idag roat mig med att gå ut på promenad med klarblå himmel och återvänt under regntunga skyar. Trots att regnet redan hunnit falla, både på marken, mig och plåttaket jag efter starkt löp tog skydd under. 

Är fortfarande ledig från jobb efter Indienresan och det är så himla skönt. Jag gillar det för att jag är sysselsatt hela tiden och får tid till att fokusera på sådant som behöver prioriteras just nu, och jag är rädd att om jag inte hade det så hade det blivit en av de omtalade post äventyrskrascherna. Ni vet när folk kan bli lite deppiga för att resan är över, hjärnan har mycket att bearbeta och deras vardag känns allmänt grå och tråkig. Undermedvetet verkar jag ha planerat för att göra min hemkomst allt annat än lugn och tråkig för det händer mycket i livet nu, det är kul!
     Mitt i allt har jag fått för mig att ändra om lite i mitt lilla näste. Jag tog ingen förebild så det får nog bara bli en efter, just nu ser det inte särskilt trevligt ut utan mest är det rörigt. Golvet är täckt av skivor i kraftig kartong och på står en lagerhylla upp och ner, han har idag fått en omgång med pensel och vit målarfärg. Idén kändes roligare i teorin och imorgon har jag en till som ska målas innan det är dags för ytterligare en strykning, men det är ganska rogivande att ha något kreativt att dona med. 

Mest av allt donar jag med mina tankar om träning just nu. Det är underbart att vara tillbaka på gymmet, men nedslående hur mycket man hinner tappa på sex veckor. På sätt och vis känner jag mig nollställd, på ett ganska positivt vis. Motivationen är på topp och jag har så många möjligheter och sätt att fortsätta på härifrån, men än så länge har jag inte lyckats besluta hur. Oh well! 

346. Välmåendesekvationen

Som om vi vore bästa vänner pratade jag med kassörskan på Ica och matkassarna bar jag hem med ett leende. Häromdagen kändes det inte ens jobbigt att vända och hämta den glömda plånboken, en änkestöt av tredje graden var inga problem och någonstans där kopplade jag att jo, just nu så mår jag bestämt riktigt bra. 

Är man som jag och av okända anledningar får dippar lite för ofta och analyserar det mesta, så tar man vara på de bra perioderna extra mycket och reflekterar över det något mer. När mår jag bra? Varför mår jag bra nu, när jag inte gjorde det i förra veckan? Svaret är egentligen simpelt och ganska universiellt, för även om vi alla är olika så har vi ändå liknande behov som gör att vi i grunden fungerar ungefär likadant. Till exempel så äter vi, sover och besöker hemlighuset ett par gånger däremellan. 
    Alla goda ting är tre - musketörerna, knattarna i Kalle Anka, två plus ett och antalet ingredienser i S'mores. Tre är också faktorerna som jag för ett par år sedan spaltade upp i min välmåendesekvation och produkten blev riktigt bra. Eller ska vara bra, det är ju lite det som är syftet. Hur som så lyder min elementära teori för hälsa "kost, fysik och psyke". Än så länge inget banbrytande men låt mig förklara det hela något mer. 
   Utöver syre så behöver vi föda för att överhuvudtaget kunna fungera. Vad vi sedan göder vår kropp med avgör om vi bara vill existera, fungera något sånär eller helt enkelt må riktigt bra. Det är ingen rocket science att vi behöver våra kolhydrater, protein och fett. Det är maten som ger både kroppen och hjärnan energi så det säger sig nästan självt att det blir olika kvalitet på energin beroende på vilken sorts mat vi sätter i oss. Givetvis ska inte alla leva efter Anna Skipper eller den där Paulun, men jag tycker att alla borde ägna en tanke eller två åt sin kost. Godis och kakor kanske inte behövs alla dagar i veckan och äter man ingen mat förrän till kvällen är det inte konstigt att man inte hänger med på lektionerna i skolan. Jag tror att det är många som äter osunt utan att tycka att det är ett problem, men som skulle bli positivt överraskade om de testade och insåg hur bra man mår av äta nyttigt. 
    Fysiskt välmående vill jag egentligen dela upp i ungefär trehundra delar men det är så svårt att komma ihåg så jag har valt att hålla mig till två - sömn och rörelse. Alla behöver inte träna på gymmet eller nöta intervaller i backar, men alla behöver röra på sig emellanåt. Jag kan bli så besviken på ignoransen och okunskapen hos människor som valt att leva ett stillasittande liv. Kroppen behöver stimuleras för att inte brytas ner och förfalla, och det är inte ens jobbigt att göra något åt det. Öppna dörren and you're half way there, lyft foten över tröskeln och promenaden har startat. Det är en klyscha men träningen är full av dem och ofta är de så fruktansvärt sanna - tar du dig inte tid att motionera nu, så tvingas du att ta dig tid att vara sjuk i framtiden. 
     Rörelse är så mycket mer än det fysiska. Inte nog med att träning förlöser endorfiner som gör oss gladare, det är ju också här som man ska se till att ha roligt. Att skaffa gymkort bara för att "det är bra att gymma" är så onödigt om man ändå inte går dit och kör ordentligt, och det är ingen vits med att nöta mil i löpspåret om man hellre springer runt på en fotbollsplan, dansar bugg, tränar crossfit eller åker inlines. Den fysiska aktiviteten ska vara din egen och det är där det blir så fantastiskt - när du inte mäter dig mot någon annan utan istället märker att du plötsligt klarar något du tidigare inte kunnat, att du utvecklats och du får hålla på med något du behärskar. Den stoltheten och glädjen borde alla få bära med sig. 
     Kost och motion i all ära, men även om man sköter det efter konstens alla regler så blir det inte så bra om man inte sover som en gud. Eller i alla fall tillräckligt. Inte nog med att man vill slippa att ständigt se ut som ett spöke med påsar under ögonen - man vill ju orka med dagen istället för att bara ta sig igenom den. När vi sover återhämtar sig kroppen och sömn är bra för allt möjligt, till exempel för vårt immunsystem, minnet och inlärningsförmågan. 
     Slutligen har vi psyket. Krånglar det så brukar det mesta bli ganska struligt. Här vill jag trycka in allt mentalt och socialt, allt från att åka Balder på Liseberg till att meditera i en solig skogsglänta. Tyvärr tycker jag att vi nu för tiden har lätt för att glömma bort de delarna, särskilt nu när de senaste årens hälsohysteri fått var och varannan människa att följa dieter och träningsprogram. Medvetenheten tycker jag är bra, men vi får inte glömma av att slappna av och ha roligt! Det handlar om att göra saker man trivs med: att emellanåt gå i pyjamas hela dagen, umgås med sina vänner, köpa tröjan man tittat efter och spela laserdome. Det rör sig inte om att "unna sig" för det är inget förbjudet du gör utan snarare något som bör vara en naturlig del av din vardag. Vill du äta en glass? Ät glass. Vill du hellre gå på bio än träna idag? Gå på bio då. Det handlar om balans och en viss prioritering idag, men kanske en annan imorgon - det är du själv som vet bäst vad du mår bra av. 
     
Jag skulle säga att viktigast av de tre är balansen mellan dem, som motsägelsefullt nog inte behöver vara jämlik. Vi alla behöver hitta lösningen som passar oss bäst - för mig är träningen den delen som väger tyngst, medan andra behöver mest av den sociala biten för att vara välmående. Just nu är min treenighet en snyggt sammansatt triangel, samtliga delar är välfungerande och jag mår så himla bra. 



söndag 19 maj 2013

344. Örsås och Indien är ju nästan samma sak

Rutiner, familj och svenskars sommarkänslor. Snart har jag varit hemma en vecka och det är faktiskt riktigt skönt - lite mot min vilja får jag nog erkänna att jag är en av dem som nöjt sjunker ner i favoritstolen och suckar "borta bra, men hemma bäst". Det är däremot helt okej för min del att jag vill göra någonting innan jag får komma hem igen: uppleva lite äventyr, samla erfarenheter och söka kickarna.

Jag är så glad att en spontan del av mitt jag tog beslutet att köpa en flygbiljett till New Delhi, och jag är så glad att Lina en vecka innan avfärd var spontanare än så och slängde iväg ett "är det försent att följa med?". Att hon just då var bosatt i London, saknade indiskt visum och hade ett pass som behövde förnyas orsakade en viss stress med tanke på tio arbetsdagars handläggningstid och en viss påskhelg full med röda dagar mellan oss och avresedatum, men bra blev det ändå. Riktigt bra. 
      I snart tio år har vi känt varandra. Fantastiska och omtumlande tio år, skulle man nog kunna säga. Oftast väldigt nära vänner, dessemellan ungefär lika stabil vänskap som Linas relation med gässen i Örsås. Hon är livrädd att de ska bita av hennes fingrar. Långa promenader, sena filmkvällar och nästan obegränsade timmar framför The Sims har passerat, somrar har gått, mellanstadietiden tog slut, musiktävlingarna blev förflutet, varsin klass blev verklighet och matte var fortfarande misär. Någonstans i högstadiet skrevs bucketlists och det var något om en osannolik tågluff innan gymnasiet som givetvis aldrig blev av. Istället hamnade vi visst i Indien någonstans efter gymnasiet, före resten av livet. 
     Bättre vän och resesällskap får man leta efter. Med "det löser sig", omtänksamhet och vårt älskade "såatteh.." som ledord så är det nästan svårt att få ett annat resultat än bra. Det blir så okomplicerat när man vet hur den andra funkar och det är så kul att kunna jämföra nya upplevelser med saker som förr. Att ligga i ett kvavt rum i Kochi och se på Harry Potter halva natten blev som en av de där filmkvällarna, den jättelika fiskebåten var ju nästan som gummibåten och turnén på vespa blev ett "kommer du ihåg när vi körde den stora fyrhjulingen? På åkern?". 

Flera gånger kom jag på mig själv med att betrakta Lina och undra hur vi blev så här, betrakta omgivningen och undra hur vi hamnade där. Jag har fortfarande ingen aning men jag älskar vart vi är, allt vi fått vara med om och hur fin vän jag har med alla sina egenheter och det röda bläcket, någon som delar upplevelserna och inte bara är med och en tjej som vuxit sig så stark och självständig sen den första trevande dagen i fjärde klass. 




onsdag 15 maj 2013

343. Sista etappen

Inlägget om Kochi borde egentligen Lina skriva. I alla fall det första, för vi besökte staden två gånger. 

Under vårt första möte med staden spenderade jag mesta tiden i rummet på vårt Guest house. Jag alternerade mellan djupgående studier av takfläkten, att försöka ansluta till det halvt fungerade wifi:et och att ligga i duschen i försök att svalka av mig. Är det 40 grader utomhus är det inte särskilt behagligt att hålla ungefär samma kroppstemperatur. Lina var ungefär världens bästa sjuksyster och kom med mat och glass till mig, efter att ha fått utforska staden på egen hand. 
     Min förkylning och öroninflammation trivdes bra i Kochi för när jag och Lina skulle fara vidare tyckte de det var läge att dunsta. Inte mig emot. Ryggsäckarna åkte in i bagaget på en taxi, vi stuvade in oss i baksätet och chauffören styrde mot Koottanad. Eller Kodanad visade det sig, när vi två timmar sen blev lämnade i en stad sisådär fem timmar från vår egentliga slutdestination. Två saker stod klart: vi behövde hitta ett sätt att ta oss norrut så fort som möjligt och vårt uttal på indiska städer var i behov av viss polering. 
     Att lära sig Indiens alla språk gick sådär, att ta sig från Kodanad till Koottanad gick bättre. Medan jag ville stress-ilske-förkylnings- och kissnödighetsgråta tog Lina det mer coolt. Ett toalettbesök senare befann vi oss på en lokalbuss med temperatur bäst återgiven med "allt klibbade, om inte rann" och efter ett byte i Palakkad gjorde vi byhålesightseeing á Indien och fram mot att det blivit kolsvart ute anlände vi till Koottanad. Rätt Koottanad, den här gången. 
      Två kilometer utanför byn ligger ett Ayurvedacenter där vi spenderade den närmsta veckan. Kortfattat så kombinerar Ayurveda yoga med medicin och delas upp i tre typer - för sjuka, för friska samt föryngring. Där fick vi ha konsultation med en gullig indisk doktor och hon avgjorde sen vilken kategori vi tillhör och därmed vad för kost och behandlingar som skulle passa oss bäst. En vecka ägnade vi således åt två yogasessioner om dagen, olika massager, mat speciellt anpassad till oss och att bara göra det som föll oss in. 
     Från Koottanad åkte vi sedan tillbaka till Kochi, denna gången området kring Cherai Beach istället för Fort Kochi där vi varit veckan innan. Som namnet insinuerar så fanns där en strand och som logiken hintar om fanns det även vatten att tillgå, så de sista dagarna i Indien spenderades ganska mycket i Arabiska havets häftiga vågor. En eftermiddag befann vi oss på vågorna då vi blev erbjudna att följa med vår hyresvärd Anwar och hans kompis ut med fiskebåt. Något fiske blev det inte eftersom vi var för få för att lägga ut nät och manövrera den stora båten, men medan vi ändå var långt ute på havet passade jag på att dyka från relingen och skvalpa runt i vatten där det var sjutton meter djupt. Lina tog istället tillfället i akt att bli sjösjuk och ligga så stilla som möjligt på en bänk i hytten. 

Vår sista dag i Indien går inte till historien som den mest händelserika. Vi satt på varsin plaststol och läste varsin bok, sedan flyttade vi oss till golvet. Jag badade, vi åt vår sista indiska måltid och fram mot kvällen åkte vi till flygplatsen. 04.20 indisk tid lyfte vårt plan och två mellanlandningar samt några filmer senare stod vi på Landvetter. 21.30 svensk tid landade jag i min säng för första gången på sex veckor och 40 timmars vakenhet gick mot sitt slut. 

342. Misären i Ooty

Jag är lite sen och vår vistelse i Ooty går under kodnamn "misär", men det gör inte det hela till en historia att ej förtälja och bättre sent än aldrig. Har jag hört.

Det var ungefär en vecka sen vi hördes sist och det var några timmar efter föregående inläggs färdigställande som det hela började. Vi hade överlevt den helvetiska färden upp i bergen och tog med oss vår hunger bort längs en av huvudgatorna. En av alla gator med massvis av smyckesbutiker och bagerier, men med ont om restauranger. Till sist hamnade vi på ett muslimskt ställe som lätt motvilligt serverade oss indisk dhal fry, och försökte få oss att beställa halalslaktat kött istället. Gick hem sådär, särskilt med tanke på att jag under resan testar en bit av Linas liv och äter vegetariskt.
På vägen hem valde vi ut ett av alla bagerier och köpte några bitar av Ootys specialitet - hemgjord choklad. Mörk, ljus, vit, med frukt, nötter, rom, kaffe, nougat eller mer choklad. Dessa praliner avnjöt vi uppkrupna i vår säng, Lina i flanellskjorta och jag i en nyinköpt stickad tröja. Det visade sig nämligen vara något kyligt i bergen.
En stund senare låg vi och jämrade oss. Jag hade gjort det i ett par timmar eftersom en smärta misstänkt lik öroninflammation infunnit sig under bussfärden och min reskamrat tillika rumskompis mådde lite illa och angav "förmodligen för mycket choklad". Om bussresan var uppvärmningen så var det här startskottet för misären i Ooty. Natten som följde spenderade Lina till större delen liggandes på en filt inne i det klinkerbelagda och lätt nedgångna badrummet. Den ökända matförgiftningen hade anslutit vår resa.
Dagen som följde var på de flesta sätt miserabel. En av oss var tömd på både krafter och maginnehåll, den andre var förkyld. Frukosten intogs inne i vårt boendes restaurang fram mot lunch och likt ett nyförälskat par tog vi sedan tillflykt till vår säng igen. Med något mindre entusiasm, dock.
Fram mot två gjorde jag en uppfräschning som sträckte sig så långt som att borsta tänderna och gav mig sedan ut i staden iförd tidigare nämnda stickade tröja. Jag hade fyra uppgifter men lyckades endast slutföra två - ett internetcafé fann jag relativt fort och en tidning till Lina i klass med "People eller någon annan skvallerskit" fick jag tag på efter något mer möda. Att Indien inte är vykortens land var jag redan varse om, så att jag än en gång misslyckades att sända iväg ett par hälsningar till Sverige kom inte som någon större förvåning.
Kvällen spenderade vi föga förvånande i vårt rum. Lina var piggare så vi hade en liten picknick i vår säng med saker jag provianterat ihop och sedan väntade vi bara på att klockan skulle bli mycket nog för att vara läggdags. Vårt hittills mest miserabla dygn på resan var över.
Morgonen efter blev vi hämtade av vår guide för dagen - Anthony. Han tog med oss 18km på lokalbuss och framför oss hade vi en knappt två mil lång trek i sällskap med honom, en indisk man och hans italienska flickvän. Vi gick över landsbygd, genom teplantager, via små byar och slutligen upp på en bergstopp. Vi fick se eucalyptusträd, apor och en stor giftorm, inspektera odlingarna av te på nära håll och slutligen njuta av en storslagen utsikt över bergen. Att indiern som var med oss var lite jobbig och flåsade fram ett "is this the mountain?" när vi gick upp för en kulle lyckades jag till sist koppla bort och hela utflykten var mycket trevlig.

Dagen därpå lämnade vi Ooty för Kochi. På bussen ner för berget spydde indierna kors och tvärs så jag drog slutsatsen att åksjuka är ett stort problem här. Trots att Ooty går under kodnamn misär så var det ändå i en viss melankoli istället för depression, så utöver de faktiska uppkastningarna så var vår vistelse ändå ganska mysig.


måndag 29 april 2013

341. Hej igen

Hoppas inte att ni hunnit bli allt för oroliga under min tystnad, men jag och Lina har fått lära oss den hårda vägen att leva utan wi-fi.

Det har hänt en hel del sedan mitt inlägg om Mumbai och det lilla livstecknet utan å, ä och ö. Vi har varit i Goa, Gokarna och färgparadiset Mysore, och för drygt en timma sedan anlände vi till Ooty.
I det övergivna partyparadiset Goa slog vi läger i Anjuna Beach, varifrån vi sedan susade runt lite överallt på vårt vrålåk till vespa. Lågsäsongens tystnad ekade i vågskvalpet mot stranden och Asiens Alanya visade verkligt prov på hur säsongsstyrd en plats kan vara. Missförstå mig inte för det är varken party eller turister vi är ute efter - men känslan av att vandra runt i en slumrande och nästan tom stad kan verkligen göra att man känner sig kusligt bortkopplad. Eller avkopplad, det beror nog lite på person.
Även Gokarna bjöd på hav, strand oc lugn, men på ett helt annat sätt. På Om Beach bodde vi i vår bungalow och utöver några kor, ett par restauranger och ett gäng backpackers så var den så gott som tom. Vi plöjde böcker, hajkade över ett par mindre berg till Paradise beach där folk övernattade i hängmattor och vi badade tills långt efter att fingrarna blivit skrynkliga.
Till Mysore kom vi tidigt i förrgår morse och möttes snart av den jobbigaste värmen hittills. Över 40 grader och inte längre någon bris från havet utan istället en tryckande stadspuls gjorde hela vistelsen något svettig. När vi inte tog skydd från hettan på vårt fängelseliknande hostel så hängde vi mest på en otrolig marknad med massa grönsaker, blommor, oljor och framför allt färgpulvret som Mysore är känt för. Utöver en britt så gjorde vi oss bekanta med tre små gathundar som vi döpte till Billy, Charlie och Olle. Sen hade vi ju våra vänner på restaurangen vi gjorde oss så mycket stammis på som man kan under två dagar.

Mer än så orkar jag inte berätta om vecka som gått, det får bli historier för när vi är hemma igen, eller något åt er fantasi att syssla med. På agendan härnäst för oss står mat, en lättare hunger har infunnit sig efter 5.5 timmas resa med lokalbuss som förväntades ta 3. Dessutom visade busschauffören prov på avsaknad av omdöme och satsade istället på vårdslös och mycket offensiv körning.

onsdag 24 april 2013

340. Vårt Shantaram (några dagar sent..)

I en hylla på vägglösshotellet ligger min och Linas kvarglömda upplaga av Shantaram. Dagarna som passerat i Mumbai har istället fått bestå av Shantaram irl, och lite annat smått och gott.

Sea Shore hostel ser inte direkt ut som någon pärla utifrån, men när jag hittade det i Lonely Planet kändes det lite som ett tecken. Dagen innan hade vi stött på det i romanen Shantaram, så vi tänkte att det kunde vara lite häftigt att bo där. Det visade sig vara nyrenoverat och fräscht på insidan, och från fönstret i trappuppgången var det utsikt över havet. Jag hade inte ens tänkt på att Mumbai skulle ligga vid havet.
Igår gav vi oss ut tidigt för att rasta våra kroppar. I rädsla för att tappa bort mig sprang jag bara strandpromenaden fram och tillbaka, men det var nog så njutbart eftersom jag då fick se Gateway of India flera gånger. Den som enligt vår hatade indier skulle ligga så långt bort. Efter frukost tog vi en närmre titt på den och stötte på några hinduiska munkar som välsignade oss med böner samt varsin prick i pannan. De firade en stor högtid.
Vi beslutade oss att ta en taxi upp till Hanging gardens för 200 rupier, som chauffören sedan försökte få till 200 var. Vi vägrade helt enkelt gå ur taxin innan jag fått alla växel tillbaka på min femhundring. Det kallar jag förhandlare! Trädgården var tyvärr inte så mycket att ha, så efter lite vila i skuggan bestämde vi oss att ta en promenad ner till havet. Taxin hade visst svängt fler gånger än vi trott så det kan hända att vi tog en liten omväg, men slutligen nådde vi stranden där vi spenderade ett par timmar i skuggan. Folk satt i ringar och spelade spel eller studerade, barn lekte och tiggarna flockades. En pojke kom med hela munnen och handen full av godis ock visade oss sin andra hand där man såg skelettet i ena fingret. Han ville ha mer att äta.
Imorse tog vi en lång promenad och PT sedan frukost på ett kafé, menyn hade en särskild kategori "For the health freaks" där du fann cornflakes och deras kaffe var äckligt. Omeletten däremot, tip top! Vi checkade sedan ut från hotellet och gav oss av åt separata äventyr - Lina gick för kafé och jag spenderade ett par timmar på ett gym jag googlat fram. Innan jag satte igång frågade jag ägaren om det var okej att jag tränade i shorts, han sa att det inte var några problem nu då det bara var öppet för tjejer, men efter fyra skulle det vara unisex.. Alltså långbyxor.
Hela eftermiddagen har vi fördrivit på Leopold's café och bar - en mycket central plats i Shantaram. Jag åt godaste maten hittills i Indien och vi spekulerade i om hålen i väggen orsakats av en pistol eller ej. Så långt i hann vi inte komma i boken..

Nu hänger vi i ett väntrum för kvinnor på Centralstationen i Mumbai. Kaos med människor här, men vi har gott om tid då vårt tåg är över en timma sent. När jag har internet att publicera detta är vi i Goa, i alla fall om allt går som planerat.





söndag 21 april 2013

339. sorry

Har skrivit tva langa inlagg om Mumbai och ska snart ta mig i kragen och forsoka satta ord pa Goa samt Gokarna, dar vi befinner oss nu. Problemet ar bara att internet och jag ar ingen true love just nu, sa ni far helt enkelt halla till godo med gamla inlagg sa lange.

Under tiden tar jag en promenad i solnedgangen, virvlar runt lite bland vagorna i havet och slumrar sedan bredvid min pingla i vart karleksnaste till bungalow. Leopardmadrass, rosa lakan och matchande myggnat it is!

tisdag 16 april 2013

338. packade med mig humöret till Indien

Han hade varken kostymbyxor eller almanacka så redan där borde vi ha anat oråd. En sportig tshirt och oklanderlig engelska dög dock tillräckligt just den stunden, så vi valde att lita på indiern som stod i gången på tåget.

Innan vårt tåg hunnit lämna Udaipur började en indisk man tala med oss, då han hade samma platsnummer som oss men hade hamnat i fel vagn. Efter att vi pratat en stund sa vi att vi kunde leta boende tillsammans i Mumbai, då ha och hans ryska turistkompis inte heller hade bokat något hostel. Efter en förvånansvärt god sömn steg vi således av på tågstationen runt klockan 14, mötte upp indiern och ryskan och fångade en taxi. Efter att indiern länge och väl argumenterat upprört med chauffören fick vi ett hyfsat pris för att han skulle köra oss till Salvation Army, där jag och Lina fått uppgifter om att man kan bo billigt.
Rätt som det var stod vår taxi parerad utanför murar med taggtråd och vi förklarade att vi inte alla ville till en indisk militäranläggning. En htc med värdelöst 3G-nät i händerna på indiern som var en minst lika värdelös googlare bringade inte mycket klarhet i den rätta adressen, så taxin tog oss istället vidare till ett område där det enligt den sportiga indiern skulle finnas många hotell. Plötsligt var det aggressivt förhandlade priset inte fullt så bra.
Första hotellet vi stannade vid var lite dyrt och inte särskilt fräscht, så indiern kilade runt hörnet för att reka ett närliggande och Lina pilade efter. Kvar stod jag med en suckande ryska som var besviken för att hennes semester inte var det minsta avslappnande. Indiern återvände med ett "where's Lina? She went back for you!", varefter han plockade upp sin ryggsäck för att gå till det andra hotellet ändå. Lina hann hitta tillbaka från sina små villovägar innan mitt magsår och stressutslag var fullt utvecklat, och indiern hade inte hunnit gå vidare eftersom han fastnat i ännu en diskussion med vår taxichaufför.
På hotellet började indiern prata om alla sevärdheter han skulle visa ryskan och oss, hur vacker Gateway of India skulle vara och att området där allt låg var långt bort men "man kan inte bo där". Vi skruvade obekvämt på oss då vi inte var intresserade av någon sightseeing, lämnade våra pass i receptionen och blev lotsade till ett helt annat rum än det Lina hade fått göra kvalitetskontroll på. Ryskan var förfärad, hon ville bara ha ett rent badrum med dusch, lite mat och sedan få ge sig ut och se alla monument innan hennes dygn i Mumbai var över.
Dagens bästa idé kläckte Lina när vi inspekterat den sunkiga madrassen och funnit spår av väglöss. "Äh, Jenny, jag tycker att vi bara ditchar dem och tar en taxi till Sea Shore". Fullkomligt briljant tyckte jag, men vattnet som passerat min strupe de senaste 16 timmarna fodrade ett besök på damrummet först, och likt en förbannelse man inte blir av med så stod indiern i vårt rum när jag kom ut igen. Ryskan hade sagt till honom att vi hittat bedbugs så nu började även han tveka så när vi stormade ur rummet med ett "we're not going to live here!" så var han snabbt inne i sitt rum och högg sin väska för att följa med oss.
Snabbt högg vi våra pass från den snopna receptionisten och nere på gatan högg vi första taxin. Indiern var snabbt ikapp och när vi sa att vi skulle till Colaba sa han att det var alldeles för långt. Taxichauffören såg förvirrade ut och ryskan var förkrossad. Lina förklarade att de kunde stanna medan vi åkte och gick vidare till nästa taxi då indiern skickat bort den första. Indiern kom uppgivet tillbaka och sa till ryskan att "we're going to Colaba". Nu såg hon bara ledsen ut. Ungefär där rann min bägare över.
Med ansträngt lugn försökte jag få indiern att fatta att hans ryska vän bara ville hitta ett boende snabbt och göra sig klar för deras sightseeing och att vi ändå inte tänkt följa med så det skulle inte spela någon roll om vi bodde på samma ställe. Genast svarade han att det nu var okej för dem att åka med till Colaba tvärs över stan så att vi kunde sightseea together. Viss trötthet, mycket sympati för ryskan, tryckande värme och en gnutta temperament fick mig att explodera. "IT'S NOT OKAY!", jag förklarade samma sak igen fast mer högljutt adderade ett "WE DON'T WANT TO GO.WITH.YOU". Idioten fattade knappt att jag var arg, men ryskan var mycket tacksam.
Jag knuffade in Lina i taxin och följde efter själv, närmade mig psykbryt när indiern hoppade in i passagerarsätet och tackade ryskan när hon äntligen sa emot med ett "I want to stay here". Som om det var första gången han hört det steg indiern förvånat ur för att övertala ryskan samtidigt som han försäkrade oss om att de faktiskt ville till Colaba fastän hon sa nej. Lina rafsade ner sitt namn på ett papper och sa till indiern att han skulle lägga till henne på Facebook så att vi kunde mötas upp istället och taxichauffören betraktade spektaklet. Indiern stod nu handfallen och vi kuttrade låtsasglatt "niiice meeeeting yoou" varefter jag röt till Lina att stänga dörren innan de ångrade sig.
Vi råkade hamna i en taxi iklädd tyg med 70talskänsla och den sötaste chauffören i hela Mumbai, så lite dåligt samvete fick vi i efterhand då lite aggressioner gick ut på honom. Han var tyvärr inte så bra på engelska så han förstod först inte att våra "vänner" inte skulle med. Vilda gester och två tjejer som skrek "WE DON'T WANT THEM! JUST GO" gjorde sitt, och till sist nådde vi Colaba och Sea Shore hostel.

Vi befann oss i en stad som vi inte ens mindes varför vi valt att åka till och när taxin passerade havet kantat med palmer och höghus så utbrast jag att "jag tänker låtsas att vi är tillbaka i Kalifornien!". Fullkomligt urladdade nådde vi Sea Shore och då kändes ett trångt singelrum med en extra madrass och fungerande takfläkt som paradiset. Delat badrum och en kackerlacka som kröp över Linas lår första natten kändes inte heller som hela världen.