onsdag 23 april 2014

364. Tre sex fyra

Jag läste på en hjälpsida för deprimerade att man inte ska skriva ut på internet hur dåligt man mår för att även när man sen är frisk kommer folk tycka att du är konstig. Jag har tänkt en del på det och kan se det som rätt i vissa stunder men i slutändan blir jag bara förbannad. 

Jag är lite rädd för att skriva detta inlägget för jag vet inte riktigt vad jag vill med det och det grundas på känslor som är för stora för ord och en ångest som inte går att ta på. Jag sa till doktorn att jag börjat lära mig att känna när ångesten smyger sig på men att jag inte vet hur jag ska hantera den vetskapen. På ett glatt och irriterande befriande vis så konstaterade han att "det är det som är ångest! Den går inte att kontrollera.". 
     Ångesten kanske inte går att kontrollera men vi kan kontrollera oss själva. Just nu, när jag ör deprimerad, så är det som om jag måste lära känna mig och kontrollera mig själv på nytt. Jag vet inte riktigt hur jag kommer reagera på händelser som uppstår, hur vanliga eller ovanliga de än är. Varför vet jag inte. Varför jag blev sjuk vet jag inte, vart alla tankar i min hjärna och alla känslor i kroppen kommer ifrån vet jag inte. Det är inte så att jag är ensam om det - nästan varannan kvinna och var fjärde man blir deprimerad någon gång i livet. 
     Det är inte ångest och depp och gråt och meningslöst hela tiden. Det är som när du har feber och den är där på morgonen och kommer tillbaka på kvällen, men på dagen går det ganska bra. Det är inte kent och Depeche Mode på repeat, svartmålade ögon eller rakblad. Mestadels är det en lite omständigare vardag, men vilken sjukdom medför inte det? Tänk astma, diabetes, cancer, reumatism, epilepsi. Magsjuka. 
    Det är lite längre startsträcka på morgonen, lite tuffare att fatta vanligtvis simpla beslut, lite lägre tempo, lite svårare att se en mening eller poäng med saker och ting. Ibland mycket. Det är lite mer tårar och vånda än vanligt, en gnagande oro, mycket kritik och tvivel. På det så ligger fortfarande en hel del skratt, fullkomligt vanliga samtal och umgänge med vänner. Stunder när det känns så bra att jag kan tänka att allt det här är nog inbillning. Jag har sagt till mig själv att jag är kanske världens lyckligaste vrak för jag har det så bra men ändå så kan det kännas så dåligt. 

Aldrig har jag hört någon säga att en individ med cancer är konstig. Jag tror inte att den cancersjuke varken ville eller vet varför han eller hon blev sjuk, och så är det förmodligen med de flesta som drabbas av någon sjukdom. Ändå har vi bestämt oss för att vissa sjukdomar är konstiga. I grundskolan kallade mina klasskamrater varandra för cp-, dampbarn och "sär" som om ett annorlunda beteende på grund av adhd, en cp-skada eller utvecklingsstörning skulle vara något hemskt. I gymnasiet blev ätstörningarna mer påtagliga och det sågs som patetiskt. Var du låg och lite tyst kallades du antingen emo eller psykfall. 

I den bästa av världar skulle ideal och fördomar inte existera, i en bättre värld hade de åtminstone stannat kvar i en tid innan vi växt upp, blev mogna och borde veta bättre. Hela tiden blir vi forcerade att vara så himla lyckliga och ha det så bra hela tiden - så bra att om du mår dåligt eller är deprimerad så ska du hålla tyst om det. Varför finns det de som fortfarande betraktar dig som konstig för att du råkar ha lite problem med psyket en period? Det är inte så att jag smittar och tvingar det på dig eller använder dig som någon klagomur. Varför är vissa sjukdomar tabu? Som om det skulle vara onormalt. Något konstigt. 

Lite osammanhängande men det var vad jag hade på hjärtat. Här får ni en bild på min del av skrivbordet så blir det inte en enda wall of text. Hej! 
      




fredag 4 april 2014

363. Fyllda kolacupcakes med citronfrosting och daim chip cookies - recept och romanen bakom

Då var vi här igen. En frånvaro så lång att den i gymnasiet hade genererat i uteblivet CSNbidrag och det har tamejfan gått ett kvartal sen sist. Lite som ett samtal från en så bra vän att man inte förstått hur fort tiden har gått och det spelar ändå ingen roll för relationen är fortfarande densamma.. Nog om det som varit, nu blickar vi framåt mot det som komma skall - mer sol, fullfjädrad vår och någonstans där kommer påsken in i bilden. 

På en morgonpromenad var det inte alls gröten som väntade hemma som jag tänkte på, istället var det daimen och den vita chokladen som fångade mina tankar. Häromveckan fyllde min sambo år så då ställde vi till med långbord, mat och tårta på det. Någonstans i det köksstöket bland kyckling-, lax- och köttfärsfyllningar, pajskal och tårtbottnar mindes jag att det där med att baka och laga mat tycker jag om, och är dessutom inte helt åt helvete dålig på det. Det är lätt att glömma av när kosten vanligtvis består av ungefär havregryn, ris, kesella, nötfärs och tonfisk. 


Det är ett ganska askasst foto men det som bjöds var blåbärstårta med mascarponefrosting och smulpajscrunch, citron- och saffransbotten fylld med passionsfrukt och frosting av citron och slutligen hallontårta med ett täcke lakritskräm. 


Hur som haver så fick promenaden idén av en ingredienskomposition att bildas och slutresultatet blev någon form av en påskinspirerad cupcake. Någonstans i bakhuvudet hade jag en bild av dekorationer med Oreos så daimen som skräpade i skafferiet bestämde jag mig för att göra daim chocolate chip cookies av. Den vita chokladen och creeme cheesen var given i frostingen och med tanke på att vanliga vaniljmuffins tenderar att bli ofantligt tråkiga bestämde jag mig för att locka fram en smak av kola med farinsocker och sirap. 
     I en av tårtbottnarna jag gjorde häromveckan hade jag i majonnäs, och även om det kan låta konstigt så gjorde det kakan saftig utan att bli för kompakt och smaken kom inte igenom överhuvudtaget. Annars tycker jag det kan vara cupcakesens dilemma - snustorrt smulfluff kontra smetig tegelsten. På toppen av allt ville jag ha en syrlig frosting med citron för att väga upp all sötma och när det beslutet var taget var vi good to go. 


När jag gräddat mina muffins gröpte jag ur ett litet hål som jag fyllde med daimfluff av värmd grädde där jag smält chokladen, låtit kylas och sedan vispat upp. Funkar lika bra utan, eller med till exempel kolasås som substitut. Daim chip cookiesen var ett googlat recept på chocolate chip cookies där jag bara ersatte blockchoklad med daim. 
      Frostingen är ett recept jag hade liggande och jag tycker den var lite för lös för att kunna spritsa snyggt, kanske för att smöret var lite för mjukt annars skulle jag testa att minska smör- eller creeme cheesemängden, alternativt använda mer socker. Den räckte i alla fall gott och väl till mina cupcakes (9 medelstora) och med daim chip cookies, lite strösselpärlor och chokladägg var mitt mission accomplished.  

Muffins 6-10st
50 g rumsvarmt smör
150 g farinsocker
1 ägg
100 g vetemjöl
1-2 tsk vaniljextrakt
2 g bikarbonat 
2 g bakpulver
120 g 50/50 lättkesella och mjölk
(Funkar nog med bara kesella/filmjölk/yoghurt)
35 g majonnäs
2-3 msk sirap
ev. gul karamellfärg

Frosting
100 g vit choklad
150 g mjukt smör
150 g creeme cheese
250 g florsocker
Saft från 1/2 citron

Börja med muffinsen. Vispa smör och socker ett par minuter till ett mjukt fluff, tillsätt ägget och vispa mer. Blanda de torra ingredienserna och tillsätt varvat med mjölkblandningen under omrörning. Avsluta med att vända ner majonnäs, sirap och eventuellt lite karamellfärg för att ge dem en finare ton. Fyll sedan muffinsformar med smeten till lite mer än 2/3 och grädda i 175 grader, cirka 25 minuter. 

Till frostingen vispar du smöret fluffigt och tillsätter sedan smält choklad som fått svalna något, vispa ännu mer. Addera sedan resterande ingredienser och fortsätt vispa ordentligt tills frostingen är slät, luftig och riktigt krämig. 

Efter det var det bara att fylla muffinsen, spritsa på frostingen och sätta på lite dekorationer. Småpilligt men roligt!