onsdag 29 februari 2012

191. step out

Som jag och min gode komodo talade om tidigare känns det som om skolarbete står framför mig likt Gandalf och ropar "YOU SHALL NOT BLOOOOOOG!". Alltid är det något, om jag ska vara ärlig. Men här är jag ändå, inte helt utan slit.

Inte bara för att jag åker till USA om 22 dagar, men jag har klurat lite på det där med att vi säger "nu ska jag vara lite osvensk" om vi vill säga något positivt om oss själva. Tänk om vi låtit bli att göra det och istället bara gett oss själva cred inför folk, då hade det ju med tiden blivit mer svenskt än osvenskt.
   Det jag tänker på mest är vad jag tycker om det. Jag ser absolut inget fel med att ge sig själv beröm när man varit duktig, eller faktiskt kunna säga till andra "..och det gjorde jag riktigt bra!". Komplexiteten är dock att för att bruka detta bör du ha tillräckligt med självinsikt för att veta när det ska brukas, och också vara medveten om hur ofta du gör det.
   Inte bara frekvensen bör tänkas på - utan också framförandet. Hur exakt går du till väga när du egoboostar dig själv offentligt? Är det ett sakligt konstaterande, ett nu-har-jag-röjt-skepsisen i form av att du lägger in ett "faktiskt" i ditt uttalande, eller är du typen som vrålar, gör segergester och sedan sitter i tio minuter efteråt och utstöter nöjda läten, gör miner och vägrar släppa den där framgången du hade? Om du är den sistnämnde anser jag att du tagit ett steg för långt från att vara sådär hederligt svensk.

Pepp i all ära, och vem känner inte för att göra ett utrop då och då? Problemet är bara att inte gå för långt, ta steget förbi sin värdighet och kliva in i en zon som förvandlar dig till irritationsmoment. Problemet är att tänja på svenska samhällets inskränkta gränser utan att passera en annan. Jag talar om gränsen du överskrider när du glömmer bort att vara ödmjuk. Svensk eller inte, jag tror att ödmjukhet är nyckeln - oavsett din nationalitet.

måndag 27 februari 2012

190. I will remember before I forget

Ni som följer min blogg, eller bara lyssnar på mitt dravel i det verkliga kanske har lagt på minnet att jag använder hudvårdsprodukter från Maria Åkerberg (tidigare kallat Dermanord, sker successivt namnbyte på alla deras produkter just nu). Varför det nu skulle vara relevant att minnas. Hur som helst har min ansiktskräm tagit slut, men istället för att gå till min vanliga återförsäljare gick jag till solariet här i Svenljunga. Kan som parentes tillägga att jag alltid klurar på vad solariet heter - är det fortfarande Camillas solstrålar? Är Relaxen bara spa-avdelningen eller är det hela alltet? HETER DET BARA "SOLARIET"?! Jag vet inte. Hur som helst så pratade jag med Camilla och sa att jag tror jag ska ha en annan kräm, och frågade om hon kanske hade någon provförpackning jag kunde få för att testa. Det hade hon, och skickade dessutom med tre andra produkter. Så snällt! Glad tjej blev jag, och förhoppningsvis blir min hy lika tacksam. Powerkur à fukt på intåg!

För den som är intresserad är Maria Åkerbergs produkter närproducerade (från Frillesås!), organiska och gjorda på ekologiskt odlade råvaror. Dessutom innehåller de varken skadliga mineraloljor eller syntetiska ingredienser. Produkterna jag ska prova nu är för övrigt Face Dream (väldigt fet ansiktskräm, främst att ha på natten), Face Lotion (ansiktskräm för känslig hy, den jag överväger att ersätta min Face Refining Lotion med), Royal Facial Oil GLA (återfuktande och utslätande olja att ha under ansiktskräm) och slutligen en mild peeling i form av Papaya Scrub. 

lördag 25 februari 2012

189. time works on it's own

Mänsklighetens ständiga hyckleri är väl inget någon blir förvånad över, men trots den mentala förberedelsen lyckas jag inte alltid hålla min sköld intakt mot detta vidunder. Inte nog med att mitt skydd misslyckas med att befria mig från det, kedjorna som bör tämja mig och murarna som ska hindra min framfart tycks inte heller fylla sin funktion. Jag måste helt enkelt reagera på den information som når mig.

Idag tänker jag ge utlopp för min avsmak gentemot ytlig vänskap. Då talar jag inte om den du har till bekanta eller personer du inte känner jättebra men ändå ser som vänner, för vem fan orkar lära känna alla på djupet? Inte jag i alla fall. Vänskapen jag talar om är den som är ytlig - men ändå på en högre nivå. Låt mig förklara.
    Det kan vara alkoholen som pumpar genom kroppen eller bara stridens euforiska hetta som som gör att nyfunna bekantskaper ger varandra tommare löften än politikerna ger folket. Ihåliga lovord utan sanning och klyschiga överenskommelser - "SHIT! Vi måste fan göra det här igen! Så här kul minns jag inte nääär jag haft senast! Vi måste verkligen se till att börja umgås, du är ju en så himla fin tjej. Åååh, va jag tycker om dig!". Eventuellt följt av ett "och den där killen, han förtjänade fan inte dig. Du är bättre än så!".
    Förr trodde jag att det bara var sådana där cidersippande tjejer med idominsalva, för mycket brunkräm och platinablondt hår som sysslade med detta, men har märkt att så inte är fallet. Det är inte ens själva den grejen som jag stör mig så på - har man kul precis den stunden bör man väl få uttrycka det. Det som egentligen irriterar mig är de som sedan spinner vidare på det här. Som faktiskt gör verklighet av det.
    Jag talar om vänskapen som kommer över en natt och alla undrar "sen när blev de bästa vänner?" och om någon ställer just den frågan - ofta som en gliring - är det inte sällan svaret blir att de visst umgåtts länge. Det hela har bara tagit fart det senaste. De har klickat. Yeah, right. Om det är någon som någonsin faktiskt trott på det får den personen gärna kontakta mig, jag har nämligen alltid undrat hur en så osmart människa ser ut.
    Det allra värsta med den här ytliga vänskapen är fasen med alla internskämt. Ni vet de där som alla har sin grund i en och samma kväll. Interna händelser som inte bara ska kommenteras, utan ÄLTAS om och om igen, givetvis inför alla andra så de ska förstå vilka fantastiskt bra vänner personerna i fråga är. En annan som sak som är sjukt störig är förresten det där konstiga gummibandet som tycks ha länkat ihop dem så att de numera måste göra allt tillsammans. Att den ena ska till frisören har plötsligt blivit ett skäl till att umgås, eller att den andre ska på arbetsintervju. "Jag kan ju vänta utanför.". Jag menar väx upp, högstadiet är så 2009.

Det bästa med de här ytliga vänskaperna är att de oftast är övergående stadier som man blir av med relativt smärtfritt. Så snart personerna börjar lära känna varandra mer på riktigt brukar de inse att de kanske inte är en så otroligt perfect match after all. Tiden fram tills dess kan dock vara ack så jobbig för andra personer i deras omgivning, som både en och nitton gånger hinner undra hur mycket som egentligen kan förändras på en kväll.

torsdag 23 februari 2012

188. don't you know

Hade lovat mig själv att inte göra ett personligt inlägg om min dag idag, och jag hade också lovat mig själv att inte kommentera den nya prinsessan som kommit till världen. Har halvt brutit mot båda löftena nu, så är väl lika bra att fortsätta...

I jakten på ett ämne att skriva om som inte innefattade min dag eller babylyckan tänkte jag göra lite research bland tidningar på internet. De måste ju skriva om något annat än kronprinsessan, Daniel och barnet, tänkte jag. Jovisst, det gjorde de. Men de var riktigt noga med att täcka upp scrollsida efter scrollsida med allt från bebisens kommande hektiska dagar till hur man ska träna bort gravidmagar. I all mediahets måste jag dock ge Aftonbladet förstaplatsen för mest pretentiösa, jobbiga och patetiska. Gränsen för gulligt och stöttande passerades och resultatet blev pinsamt och förlöjligande.
   När man går in på tidigare nämnd tidnings hemsida poppar nämligen bilden ni ser nedan upp, och som om det inte vore nog med det spelas ljudet av en jollrande bebis upp. Varför måste sådana här nyheter prackas på en tills det står en upp i halsen? Och när fan trodde någon på storken senast? Jag tror faktiskt vi alla vet att kronprinsessan inte blev gravid av att kramas... Men den fullt naturliga grejen får väl media kanske inte göra oss varse om, så då löser de det fint genom tusen rosa moln och lite extra gulligull. Det hela gör mig illamående.

Jag tycker det är kul att Daniel och Victoria får börja bilda sin egen familj, men jag tycker synd om dem för att det inte finns någon som helst respekt för deras privatliv (jaja, nu drar väl jag mitt strå till stacken med, men känns som om detta inlägget bara blir en droppe i havet vad det beträffar denna nyhet). Ännu mer synd är det om familjens lilla nytillskott, tänk vilken press hon kommer ha genom hela livet! Varje steg hon tar kommer ju övervakas. Inget annat är väl att räkna med när man är kunglig, men hon har ju inte direkt haft något val.

Nåväl. För er som inte använder twitter kan jag istället delge lite roligt som cirkulerat kring just den nya kungligheten idag. Och fint, gillar Chefen Omalms tweet.

onsdag 22 februari 2012

187. större än du

Efter att ha haft systemkamera i min (familjs) ägo i tre år, gjort en kokbok som UF-företag och ätit dagligen känner jag att jag har belägg för följande uttalande: jag är så sjukt imponerad av folk som kan ta kort på mat - och få det att se gott ut! Visst att proffsfotografer fuskar och ersätter grädde med raklödder, men alla vardagsfotografer som dokumenterar sina liv om dagarna... jag ligger i lä. Finns väl två alternativ, försöka eller ge upp. Men det är ju för mesar.. 
Är för övrigt sugen på kvarg och avokado mest hela tiden nu. Helst tillsammans.

186. who knows

När man bryter ihop under morgonproceduren är det nog ett tecken på att man inte mår bra nog att gå till skolan. Illamående, magont, halsont och allmän utmattning, inte riktigt vad jag kallar matadormix! Är det förresten bara jag som tänker direkt på "toalettbesök" när jag hör ordet "morgonprocedur"?

Sitter nu här med ett hår flötigare än Homer Simpsons munkar, och det beror faktiskt inte på varken talgproduktion eller annat äckel som kommer inifrån. Har istället kletat in hårbotten i olja, ricin och oliv för att vara exakt. Planen är väl att håret ska växa med turbofart, kännas tjockare och sluta kännas så torrt och slitet som det gjort lite för länge nu. Får se om det funkar! 
Annars har jag inte rört mig många centimeter hittills idag. Suttit i min säng och beundrat hur fint mitt rum är, gjort tappra försök till att plugga religion, lyssnat på podcasts, svarat på lite mejl och drömt om framtiden. Både bättre och sämre har man mått.

söndag 19 februari 2012

185. there's no turning back

Imorse när jag stod och packade ihop mina träningsgrejer kom mamma in i rummet och satte sig i min säng. Det som sedan skedde är för mig helt ofattbart. Mamma hade mage att klaga på mitt rum. Jag mot dörren och röt "ut ur min fästning!".

Det tog inte värst lång tid innan mamma började ursäkta och förklara sig, och sa att rummet egentligen är så himla fint men att det skulle kunna bli ännu bättre. Om jag bestämt mig för att ha kvar min nuvarande möblering (flyttade runt möblerna lite hejvilt för någon månad sedan) fanns det tydligen en del saker som kunde göras för att förbättra mitt mansion. Typ sätta in en av de låga bokhyllorna som står i hallen. Sen gick hon.
   Måttband rotades fram, jag frågade mamma om jag - rent hypotetiskt givetvis - faktiskt kunde få en av hyllorna och sen var vi igång. Mamma rensade bokhyllan, jag storstädade och omorganiserade i mitt rum och pappa målade om bokhyllan. Kör bara kör, så att säga! Inte riktigt klart än, kanske att jag visar en bild eller två när hyllan fått flytta in sen.

Insåg just att min blogg blivit väldigt mycket "hej det här har jag gjort idag", och tyvärr fick ni dras med ett till i den stilen. På tal om vad jag gjort kilade jag till gymmet och gjorde ett litet formtest följt av core. Mötte sedan min syster och stack in i simhallen och avverkade 1000 meter bröstsim, på 28 minuter den här gången! Skönt. Klarade också fas F i körteorin (66 av 70, glad!) och var bara ett poäng ifrån att klara fas C med. Det närmar sig.

lördag 18 februari 2012

184. woop woop

Igår var det vår i luften och idag är det snö igen. Eller regn. Någon har uppenbarligen fått en fix idé att temperaturen ska från plus till minus och tillbaka igen lika ofta som jag borstar tänderna. Ofta, vill säga. Jävla snö. Innan såg det i alla fall trevligt ut, som ett litet vinterparadis utanför mitt fönster. Nu är det lika jobbigt som det var innan, men fulare... Nämnde jag att jag inte gillar snö?

Jag kanske inte är känd för att vara så där mysigt optimistisk, men ska ändå göra mitt bästa för att avsluta det här med något glatt (inte glatt som i is, utan muntert): innan klarade jag mitt andra övningsprov i körteori, var bara några ynka poäng ifrån det nästa och nu ska jag bara få i mig en jeffligt god gulaschsoppa innan jag beger mig mot gymmet. Hej!

fredag 17 februari 2012

183. don't cha

Likt två soldater ger sig ut i strid begav sig jag och min moder till Gällstad och Lager 157 idag. Vi hade ett mission to accomplish - operation FPG. Fyll på garderoben, för er som inte har den rätt dechiffreringsnyckeln. Scrollar ni ner några rader får ni se bilder på det som fick följa med mig hem, och även bikinin och Pink Floyd-tröjan jag klickade hem från H&M förra veckan, samt jeansshortsen från Gina. 
   Nåväl. När jag vandrade runt där på Lager, bland bomull, chiffong och jeans tänkte jag att det där med kläder är ett knepigt fenomen. Det som egentligen är så funktionellt och - i varje fall en gång i tiden - syftar till att uppfylla ett av våra mest primära behov har på något vis fått nästan överhängande kosmetisk betydelse. Av någon anledning tycks kläder idag på ett eller annat vis ha betydelse oavsett situation, vilket kan vara både till ens för- och nackdel. 
    Jag tycker det där med kläder är svårt. Jag har svårt för det där med att bygga en garderob med de där omtalade mirakelgrejerna kallade "basplagg" som funkar till allt och som gör att man aldrig behöver oroa sig för felmatchningar och jag har svårt för det där med att få ihop en snygg vardagsoutfit som lyder annorlunda än jeans + tshirt + kofta/tröja. Ett par converse till det. Vardagsoutfit och vardagsoutfit förresten, brukar inte vara så annorlunda när det är fest heller. Blir leggins, en svart klänning och högklackat istället om jag känner mig riktigt wild and crazy. 

Talangen att ha en fallenhet för mode, färg och form och matchning är en kunskap som är så lätt att skylta med. Efter det att personen i fråga tagit på sig dagens krigsmundering sker ju det hela automatiskt. Ett smidigt sätt att öka i marknadsvärde, måste jag säga. Jag som inte kan mode då, vad gör jag? Får nog börja gå runt med en skylt som säger att jag är en jävel på att knyppla. Om jag nu vore det, vill säga. 

Bralls. Grå eller gröna, beror på ljuset. 
Tre linnen för etthundra kronor, kap. Det gula är inte sådär solgult förresten, utan senapsgult. Pilotglajjor är trogna vapendragare.

torsdag 16 februari 2012

182. dream on 'til your dreams comes true

Känner mig lite som en slagen krigare just nu. Har precis lagt ett spinningpass och en omgång pannkakor bakom mig, och i förmiddags blev det först ett kort, men intensivt ryggpass på gymmet följt av simning. Blev faktiskt förvånad över mig själv när det gällde det där med bröstsim - simmade 1000 meter på 29 minuter. Förr var jag en riktig fena (he-he) på simning, och då simmade jag samma sträcka på ungefär 25 minuter, så det var ju inte helt tokigt.

Hur som helst. När jag idag satt i ångbastun, andades in mintaromen och bara filosoferade lite över livet kände jag mig fantastiskt nöjd med min tillvaro just nu. "Det här skulle jag kunna vänja mig vid." 
   Är inte direkt någon smoothie-fantast, men när jag kom hem från träningen gjorde jag en smoothie som smakade likt sju drömmar och tre koppar glädje. Vem hade anat att det enda som behövdes var en stavmixer, avokado, hallon, kvarg, apelsin och vatten? Eventuellt något att förvara det hela i också. När jag sedan satt där, med detta magiska glas fyllt av liv i handen och ett sugrör i munnen kände jag mig oerhört belåten. "Det här skulle jag kunna vänja mig vid."
   När jag sedan avslutat ett spinningpass och svettades så mycket att jag nästan började undra om jag hade någon vätska kvar i kroppen, tänkte jag för mig själv att det varit en bra, produktiv dag. Fått både plugg, träning och andra viktiga grejer gjorda - och imorgon ska jag och min mamma ha sån där kvalitetstid ihop och åka till Gällstad. "Det här skulle jag kunna vänja mig vid."


Sen hörde jag några kvinnor från passet prata om att de skulle hem och läsa Svenljunga Tranemo Tidning. Att de alltid gör det efter spinningen på torsdagar, och att det är "så himla mysigt". Jag blev plötsligt påmind om att livet inte handlar om att hitta saker man kan vänja sig vid, eller finna rutiner man kan nöja sig med. Det handlar om att ha drömmar och följa dem, inte bara ta det man får utan sträva längre, högre, efter mer. Jag vägrar att fastna här och bli en av dem - jag ska skapa min väg, mitt liv och göra det som jag vill, även om det innebär att jag längs vägen ibland måste nöja mig med det som erbjuds. Trots allt, har det faktiskt aldrig funnits något dåligt med att lära sig göra det bästa av situationen.

onsdag 15 februari 2012

181. we have all we ever wanted

Bara för att jag kan har jag pärlemorfärgade naglar med neonrosa, glitterskimrande tippar. U mad bro? 

180. there's a light that never goes out

Andrea: I någon film sa dem en gång att "chokladglass är som airbag för hjärtat - det hindrar inte krocken men dämpar smällen.", men jag minns inte vilken...
Jag: Åh, känner också igen det! Googla vilken det var.
Andrea lämnar rummet, och när hon sedan återvänder ser hon på mig med en konstig blick. 
Andrea: Eh, nu när jag vet vart citatet kommer ifrån är det ganska pinsamt att jag kunde det, och ännu mer pinsamt att du kände igen det...
Jag: Vartifrån var det?
Andrea: Det är Hannah Montanas pappa som säger det i ett avsnitt någon gång när hon blivit sårad.

179. wherever you go

Gårdagens händelse var att jag för första gången i mitt liv kände ett barn sparka från insidan av en mage. Fortfarande lika fascinerad. Meddelade mamman i fråga att jag tror det blir en pojke och hon frågade varför. "Jag känner bara det på mig," sa jag, "är fan 50% säker.".

måndag 13 februari 2012

178. all by myyyyyyyyseeeeeelf

Dags att stänga ner datorn och avsluta dagens plugg. Har suttit och filat lite på en checklista inför USA som jag fått i uppgift att göra åt klassen, och innan dess var det Matte C som stod på schemat. Skriver omprov på Nationella den åttonde mars, klarar jag inte det då ger jag nästan upp. Även om jag får en ny chans i maj i så fall.

Kan också meddela att jag idag pluggat en del körteori och klarade mitt första övningsprov, glad tjej. I förmiddags var jag på gymmet, hårdaste passet på länge och överraskade mig själv konditionsmässigt. Alltid roligt! Har också hunnit med en promenad och hämtat ut mitt paket från H&M, om ni har (o)tur kanske jag visar upp innehållet. Sammanfattningsvis har det varit en bra och effektiv första dag på lovet (ja, jag räknar det här som första dagen eftersom jag lovade att det skulle bli ett plugglov men fuskade i lördags då jag istället drog hem till Niclas för lite chillfest och sen allmänt skönt häng på söndagen). 

Ska nu krypa ner i sängen med lite tända ljus och en bok, känns helt seriöst obeskrivligt skönt att kunna ta sig tid att läsa bara för att jag vill, inte för att det är någon pluggbok som ska plöjas igenom. Imorgon är det alla hjärtans dag och jag har ingen significant other som jag ska låta överösa mig med kärlek. Tänker inte sitta som någon kärlekskrank Bridget Jones och sjunga "All by myself" för det, tar istället nya tag med plugget och sen beger jag mig till min komodo. Godnatt!

177. I'm not insane, I'm not insane

Ni som känner mig vet ju att jag är ganska cool. En stenhård tjej. Skämt åsido, men jag har egentligen alltid varit ganska... inte känslokall, men oberörd. Inte särskilt tjejig, inte särskilt "ååååh, va söt" eller "aaaaaw, va fint!". Är det nu det kommer ett "men", tänker ni. Hell yes there is!

Jag har alltid varit ganska oberörd, men något har förändrats. Inte för att jag går runt och mesar hela tiden, men ja.. Känslor har ibland lyckats lura sig fram. Till exempel har jag aldrig varit ett särskilt stort fan av djur eller barn (märk väl att jag säger det ihop, som om det vore samma sak.. hehe). Sen har jag lärt känna Jojo, och plötsligt har jag börjat säga "men lilla kiiiiissekiiisemisssss, är du söt idag?! Är du söt idag?!" till vår katt. När jag inte är arg på henne för att hon är jobbig, då låter det mer "vafan är ditt problem?!".
   Även barn har lyckats nästla sig in under mitt hårda skal. Någonstans under tiden som simskollärare och fotbollstränare lärde jag mig acceptera dem, när jag var hemma hos en fin vän och träffade deras tvillingar insåg jag att barn kanske inte är så farliga ändå och nu är min bästa vän gravid, och det har fått mig att tänka att en vacker dag skulle det nog vara riktigt trevligt att ha egna barn. Jag vet, jag är lika förvånad som ni.
   Men nu go' vänner, kommer vi till inte bara den största nyheten, utan också tveklöst den mest klyschiga. I somras när jag arbetade inom äldreomsorgen var det något som successivt fick mig att mjukna. När en farbror berättade om en sorglig händelse i hans liv och jag fick lägga all min energi på att försöka hålla tillbaka tårarna, insåg jag att jag blivit snudd på blödig. Inte när som helst, inte hur som helst, men likt förbaskat blödig.
    Nej, jag går inte runt och är blödig hela tiden. Men det finns några saker som fått mig att börja lipa. Först och främst konserter. I somras stod jag och grät till System of a Down, Avenged Sevenfold, Slipknot och Mimikry (mer info här, haha). Så här såg det förresten ut när jag såg Mimikry, och vid 2:22 är det jag som sjunger så falskt att jag knappt orkar skämmas, för det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv och försök själva sjunga rent när ni gråter så mycket att ni hulkar:


Jag har flera gånger kommit på mig själv med att börja gråta åt så fruktansvärt random saker. Som när jag såg Grannyran på postkodmiljonären medan jag sprang på löpbandet eller när jag såg ett youtubeklipp som introducerade en ny nagellackskollektion från O.P.I. Egentligen borde jag nog inte vara förvånad, det kanske är genetiskt. Jag menar - jag har en pappa som gråter till Idol... 

fredag 10 februari 2012

176. one more time

Den senaste tiden har fått mig att tänka en del på livets gång. Är det kanske den biologiska klockan som börjat ticka, en tidig separationsångest från klassen som begynnas eller har jag helt enkelt blivit lite sentimental? Förmodligen ingetdera. Grejen är bara den att även om jag är en person som alltid tänkt väldigt mycket, har jag aldrig riktigt varit typen som stannar och ser bakåt. Det som nu slagit mig är att när man bara jobbar framåt är det lätt att man missar förändringar i sin omgivning, och hur människor bara kommer och går i ens liv.

En dag när jag precis stängt dörren bakom mig och klivit ut på trappan för att gå till gymmet såg jag i ögonvrån en kille som gick på gatan. Han var lång, hade ett osedvanligt stort skägg och ett par rejäla kängor på sig. "Hejhej!" hojtade han till mig, "hejhej" svarade jag artigt, men glatt tillbaka. När han sedan passerat insåg jag att jag gick i samma klass som honom under en period i grundskolan. Jag minns honom lite som Olle i Barnen i bullerbyn, och nu var han plötsligt lång och bred, nästan en man. Lustigt, hur man kan träffa någon dagligen och sen när det upphör är det lätt hänt att personen bara seglar ur ens liv.
    Det funkar åt andra hållet med. Människor man aldrig anat att man skulle tala med kan komma att ha viktiga roller i ens liv. Som en tjej som jag mindes som lång och smal med burrigt hår, som spelade fotboll med ärkerivalerna men idag är en av mina närmre vänner. Eller två killar som jag träffade på en festival i somras, dit vi allihop hade flera timmars resväg, och sedan på en annan festival några veckor senare - åtskilliga mil hemifrån - såg jag en rad människor på marken som rullade över varandra. En idiot hade en svart spritpenna som han målade på alla, och där var en av dem. "Tårtan!" utbrast jag, "Jenny!" sa han, och "fan va sjukt". Den andra tog jag tåget till och spenderade några dagar hos, kanske de bästa på hela sommaren.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Att jag börjat reflektera mer kring min omgivning? Att jag mognar? Att jag tänker stanna upp och tänka efter mer? Nja, kanske inte. Men tänkt har jag gjort, och tid har passerat. Känner mig lite som Leif i Mysteriet på Greveholm, ni vet - "är det redan vinter? Det var ju sommar nyss! Och vart har hösten tagit vägen? Tänk, snart är det vår". Ja snart är det vår och nu står jag helt plötsligt inför mitt sista skollov någonsin. När alla andra har det där påsklovet är jag nämligen i USA och pluggar på college, beat that!

Vet precis hur lovet ska spenderas.. 

torsdag 9 februari 2012

175. angående min header

Har på inte ens ett dygn hunnit få en del synpunkter på min nya header, och - inte för att vara egocentrisk eller så - jag är ganska övertygad om att det är än fler som har åsikter om den som de inte delat med mig. Klurade lite på om jag ens orkade bemöta det hela offentligt, för ärligt talat tycker jag inte att det är något att göra en grej av.

Hur som helst, till alla er som anser bilden på mig vara stötande, utmanande eller på något sätt sexistisk - kan ni ge mig goda skäl till det så lyssnar jag gärna. För det första, vad är det som ni ser så himla mycket av nu som ni inte sett om jag hade bikini? Två linjer som markerar vardera bröst och lite skugga under, jag ser inte något konstigt i det. För det andra, om ni nu hade sett en ocensurerad bild på mig spritt språngande naken - vad hade varit så hemskt med det? (eller förresten, svara inte på det... ;))
    Jag tänker inte agera någon slags biologilärare, men det är ju faktiskt så att någon gång sisådär under puberteten börjar tjejers bröst växa. Kort och gott är det som händer att det samlas mer fett där. Våra bröst är med andra ord två sexuellt laddade fettklumpar, väldigt hett, eller hur? Det är också någonstans här som den stora tabu-skylten börjar lysa, och tiden då vi tjejer endast behövde använda bikiniunderdel på stranden har blivit ett minne blott.
    Varför bröst ska ses som något så speciellt förstår jag inte. De finns i lika många former som människor, men ändå har det idag skapats något fånigt ideal om hur de bör se ut samt när och hur de får visas. Fantastiskt sjukt, när man tänker efter. Det är helt galet hur det kan finnas så mycket åsikter och känslor kring en (två) helt naturlig(a) kroppsdel(ar). En kroppsdel som ger liv och näring till våra barn när vi ammar dem, en kroppsdel som symboliserar kvinnan och en kroppsdel som folk av någon anledning anser bör döljas.

Ja, bröst finns i lika många former som människor. De både göms och visas på olika sätt - stängs in i en bh under en tröja, visas i foton, målningar och filmer i form av konst eller under helt andra omständigheter som en sexsymbol. För att återgå till min header anser inte jag att den utstrålar någon sexistisk energi eller visar för mycket. För den som är riktigt nyfiken kan jag tala om att inte ens om flimret tas bort blir mina bröstvårtor synliga, vilket tydligen är extra extra förbjudet. Istället för att kritisera kan väl folk bara vara glada att jag är så pass trygg i mig själv att jag kan lägga upp en sådan bild, även om det inte finns ett spår av magrutor och det finns lite extra fett att ta i både här och där. Med det sagt vill jag delge er vad min vän Kamilla sa angående min nya bloggdesign idag: "Livet är för kort för att inte visa lite bröst!". På den punkten tycker jag att hon har helt rätt, men eftersom jag själv inte tänker visa mer för er än vad jag redan gjort, bjuder jag på andra kända och okända bröstbilder:

Kate Winslet som Rose i Titanic, sex eller konst?
Fantastiskt stark bild. 
Rihanna ur videon till "Man down", brösten guppar och lyser igenom i inte bara en, utan många sekvenser. 
Nakna kvinnobröst, so what?
Inga konstigheter... eller?
Patti Smith och Robert Mapplethorpe, konstnärer i sitt esse.
Bröst i ett inte fullt så naturligt och sexuellt neutralt skede. Finns det spår av likheter mellan denna och min header? Knappast.


174. brighter than before

Ungefär lika ofta som jultomten rakar sig händer det att man har sovmorgon på Entreprenörsprogrammet. Idag verkar det dock vara dags för tomten att trimma ordentligt, för sovmorgon it is! Firar det med att plugga rättskunskap, äta naturell yoghurt med mammas hemgjorda müsli och ett ägg på det. Fint lir! 


173. my girl, my girl

Jag antar att de flesta av er hört talas om mannen från Borås som dömdes för stalking. Riktigt så drastisk är inte jag, men jag finner det fantastiskt fascinerande att studera människor. Inte bara reflektera över huruvida 1985 vill ha tillbaka de där joggingskorna eller om de där kortkorta shortsen inte riktigt är rätt för hennes kropp - utan bygga upp historier och spekulationer kring deras jobb, familj och liv. Jag är nästan lite obehaglig, jag vet.

En dag satt jag på Stadsbiblioteket i Borås. En skäggig, något plufsig och förmodligen inte helt nyduschad man satt i en fåtölj med sin dotter i knät. Hennes hår var nästan vitt och var så kortklippt att det knappt täckte öronen, och på sig hade hon ett par färgglada strumpbyxor och en tröja. Pappan läste en bok för henne och gestikulerade livligt, och när boken var slut gick han för att hämta en ny. Samtidigt kom en dam med en barnvagn och ett annat, blondt yrväder vid sin sida. Den lilla flickan skyndade fram till en jättestor, röd leksaksbil och klättrade i den.
   Den första flickan tittade förundrat på den andra som satt och snurrade på ratten i bilen. Hon gick dit och ställde sig vid passagerarsidan, och flickan som redan satt i förarsätet stannade upp och såg på den nyanlände. "Hoppa i", sa hon. Flickan som stod bredvid lyfte tveksamt upp ett gosedjur i form av en dinosaurie ur bilen och placerade den prydligt ovanpå den. När hon sedan tagit sig i fordonet började de båda flickorna genast prata och hon som satt vid ratten ropade till kvinnan som var fullt upptagen med barnet i vagnen att "Mormor! Det sitter en dragkrok där bak!", varpå hon pekade mot bilens bakre del.
   Damen gick fram till bilen och lyfte ur sitt barnbarn, hon berättade att de var tvungna att gå nu.
   Flickorna sa hastigt, men lågmält hejdå till varandra.
   Den andra flickan kravlade sig ur bilen och lommade tillbaka till fåtöljen, och hennes pappa kom med en ny bok.

Om det varit en film hade flickorna förmodligen börjat förskolan tillsammans, gått på deras första disco ihop, smugit runt på H&M tillsammans och kollat på bh:ar fastän de egentligen var för små för att använda dem. De hade antagligen börjat diskutera snygga killar med varandra, och tillsammans gått på en riktigt fest för första gången. De hade spenderat somrar i Varberg, tagit stundenten ihop och sedan gett sig iväg in i framtiden tillsammans.
   Men det här är verkligheten, och strumpbyxorna och yrvädret kommer förmodligen aldrig ses igen.

172. changes

Det är på håret att det ens är värt att säga att jag bytt design. Skulle snarare säga att jag har skapat en design, för den förra layouten var ju egentligen bara streck och text.

tisdag 7 februari 2012

171. hello daddy, hello mom

Har du någon tradition du delar med en särskild person, någonsin skaffat dig en helt ny frisyr eller burit ett nytt klädesplagg i skolan? Jag gissar att du svarar ja. Om någon nu skulle komma och anmärka på eller förstöra något av det här för dig - hur skulle det kännas då? 

Vissa saker kräver helt enkelt att man visar en viss respekt, och vissa kan både ses som och till och med vara heliga. Ni vet sådana där saker som du oavsett åsikt bara inte kan förkasta. Förutom att du inte talar om för dina vänner att den nya, flashiga frisyren ser ut att vara inspirerad av en nyvaken mormor Solveig, så säger du inte till någon att "din mamma är en jävla bitch". Vi vet alla hur det är - det är okej att säga att ens egna föräldrar är elaka i världen och att du hellre haft häxan i Hans och Greta som målsman, men kritiserar någon annan din mamma och pappa.. Oh no, you don't wanna go there. Det är helt enkelt sånt vi alla bör veta att man inte säger och gör. 
   Jag blir därför förbannad när folk inte kan läsa situationer och inte inser vad det de säger innebär. När den där respektlösheten letar sig fram. Det värsta är när man driver med handikapp, sjukdom, folk som råkat ut för hemska saker, död eller - kanske framför allt - religion. Jag förstår inte vad som har gjort att vi idag använder "cp" och "adhd-barn" som skällsord, eller vad som fått människor börja säga "är du helt jävla hjärndöd eller?!" till någon som yttrat en mindre klyftig kommentar. Säg.aldrig.det. 
    Sedan var det det där med religion. Jag är själv inte troende, men är jag i kyrkan visar jag respekt - jag hånar inte prästens predikan, sitter och fnissar ihop med mina vänner eller himlar med ögonen åt allting. Jag driver inte heller med någons religion. Visst - vill man hitta en skattkammare med lögner, påhitt och propaganda är det till alla heliga skrifter man bör söka sig, men just det där hånet kan vi väl hålla för oss själva? Något som är så stort, viktigt och heligt för en person, bör inte visas en sådan okänslig hänsynslöshet av någon annan. Jag förstår verkligen inte hur man kan vara så taktlös. 

Om någon nu skulle finna inlägget något slätstruket, kan jag meddela att jag skrev om det typ tre gånger för att inte låta för arg, irrationell och subjektiv. Gaah, jag tål inte brist på respekt! 

170. we're all so pretty, oh so pretty

Igår köpte jag ett par shorts och idag klickade jag hem ett par grejer från H&M. Det är faktiskt okej, för snart åker jag till USA, college, sol och snygga killar. Hoppas jag. I vilket fall som helst behövde jag en bikini, eftersom jag faktiskt inte har någon - såvida inte en underdel som inte längre passar och en omatchande överdel som är anpassad för en byst tillhörande en 12åring räknas.

måndag 6 februari 2012

169. all the single ladies

Jag tror att vi alla då och då får den där känslan att vi bara vill ge upp.

Jag hatar snö och kyla och att marken är så hal att jag får ont i kroppen av att spänna mig så mycket när jag går, bara för att jag är rädd att ramla. När jag idag vandrade hem från bussen i sisådär 17 minusgrader, med en sjuk träningsvärk efter gymmet igår och dessutom ett spinningpass i så färskt minne att jag fortfarande kunde känna doften av den instängda idrottssalen - fick jag den där känslan. Likt planet flög in i World Trade Center kraschlandade uppgivenheten i mig. Stannade på trottoaren, såg på vägen och tänkte "nu ger jag fan upp".

Sen tog jag mig samman - gick hem, pluggade körkortsteori och besökte gymmet. Beat that, bitch!

söndag 5 februari 2012

168. it will be much better

Som en heroinist på avvänjning sitter jag skakandes i min säng, är så galet taggad för gymmet att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.. Fast jo, jag skulle ju kunna gå till gymmet. Vilket jag ska, strax. Har varit en helg med lite av varje - körteori och matteplugg varvades med krogen och även ett besök hos Hanna i hålan Tranemo. Gladiatorerna, CV, skitsnack och allt som hör till stod på schemat. 

Några vet, de flesta gör det inte - för oss är siktet inställt på London till hösten. Bra motivation så här i iskalla pluggtider!


lördag 4 februari 2012

167. eat fresh

Det sägs att allt inte är svart eller vitt, men ibland ser jag hela världen som ett enda stort schackbräde. Hela livet är ett spel där varje pjäs har sina möjligheter, begränsningar och syften. Ibland måste man offra för att vinna, passera delmål och tillfälliga vinster för att till sist fullända spelet - besegra kungen.

Om hela världen är ett schackbräde är jag drottningen detta partiet. Jag offrade några bönder men lurade löparen, jag har övertaget och det känns som om världen väntar på mitt nästa drag.

Bildkälla: Danny Onasta

torsdag 2 februari 2012

166. doctor

Jag borde definitivt sluta blogga oftare. Gårdagens nystart resulterade i galet hög trafik, och jag tror att det är kbaraks besöksrekord of all time. Tack för det och välkommen åter!

Nog om det. Jag har tänkt lite. Jag är en av de där som förkastar folks små bekymmer, och är en frekvent användare av termen "dagens i-landsproblem". Inte särskilt sällan kastar jag ur mig den som ett hån till motpartens patetiska huvudbry - men ärligt talat, vad skulle det vara för fel på att ha i-landsproblem?
   Vi bor inte i ett u-land, och har därför inte vardagliga u-landsproblem. Vårt u-landsproblem är hur vi ska hjälpa de länderna att klara sig ur sina u-landsproblem, men det är varken ett vardagsproblem eller en process som kan genomföras på en eftermiddag. Bland stress, otrohet, kriminalitet, fotbollsmatcher och matteprov återstår då i-landsproblem. På sätt och vis handlar en stor del av vårt liv om anpassning (tråkigt, men ändock sant), och då är det väl inte heller särskilt ologiskt om våra problem är anpassade efter vår livsstil?
   Det senaste dygnet har jag stött på ett par i-landsproblem, både egna och andras. Till exempel har min mamma köpt en iPhone, och jag har precis insett att jag mot min vilja är galet avundsjuk. Stackars mig liksom, hur ska jag överleva utan en stört hypad teknikpryl för överpris? Vidare kokade jag två ägg till frukosten imorse, men orkade inte äta upp det andra. Fastän jag verkligen ville, för det första var så jävla gott. Dessutom såg jag på O.C. samtidigt, och har tyvärr insett att jag inte längre kan förneka det - jag har en fantastiskt osund crush på Kevin Volchok. Slutligen har jag varit med om två smskonversationer rörande i-landsproblem:

    Exempel 1.
    Jag: "Dagens i-landsproblem, jag fryser men vill inte ta ut armen ur täcket för att höja elementet..
    D: "Jag har samma, fast har cola men orkar inte lyfta glaset haha."

    Exempel 2.
    X: "Onödig fakta: fan vad jobbigt det är när man precis avnjutit en god måltid och en kvart senare måste göra nr 2. Känner man sig ju hungrig igen."

Med det sagt tror jag att jag ska sluta avfärda i-landsproblemen. Någon större energi bör kanske inte ägnas åt dem, men några sekunders reflektion kan väl aldrig skada? 


onsdag 1 februari 2012

165. through my rise and fall you've been my only friend

Hur många gånger kan en fågel Fenix dö för att sedan återuppstå? Det känns nämligen som om det är standardliknelsen jag kör när jag inte är på topp - att jag först går mot raset och sedan återvänder starkare än någonsin. Just nu känns det där "starkare än någonsin" ganska avlägset, som om det kommer hinna passera både en och två kalpas innan dess (ni som pluggat på hinduismen förstår det där). 

Jag lovade mig själv att inte börja blogga igen om jag skulle göra det med sann pessimistanda (säger ni, jag kallar det realist... Men den diskussionen tar vi inte nu), så det tänker jag inte heller göra. Här har ni därför några saker som gör att jag känner mig glad/upphetsad/kåt/entusiastisk/livstörstande slash får en allmän feelgood-känsla: 

1. Att träningen ger tydliga resultat. Jag är inte nöjd med min kropp, men jag är fantastiskt nöjd över utvecklingen som skett hittills - och att det bara fortsätter i rätt riktning! 
2. Att det faktiskt bara är sju veckor kvar till USA. Efter sju veckor spenderade i Kalifornien är det sen bara en månad kvar innan le grande finale... Student! 
3. Att jag återtagit min "mästare på helger"-titel. Det såg mörkt ut ett tag, men nu är jag på banan igen. Nöjen blandade med måsten, och framför allt kryddade med effektivitet! 
4. Att sitta själv på ett café med en kopp kaffe. Övriga kaffedrickare och kladdkaksätare må tro att jag är mobbad, eller väntar på en dejt (ja, jag skriver "dejt" och inte "date") som uteblev - men jag kallar det för lugn. Fönsterplats på LEVA med en bok och utsikt över alla som rör sig på Södra Torget... Vackert. 
5. ICA Basics kalkon i tunna skivor. 

Med det sagt meddelar jag att kbarak nu är up and running igen. Förhoppningsvis är jag själv det med snart. Annars får jag väl resa tillbaka till Italien, såhär ett år senare, ta mig till den där Fontana di Trevi och kasta i ett mynt eller två för att önska mig att tillvaron ska bli lite bättre. Sedan är det bara att hoppas på det bästa...