söndag 30 december 2012

312. bland fyverkerier och nyårskyssar

Glitterklänningar, lösögonfransar och nyårskyssar är delar av något som aldrig varit något för mig. Jag har alltid sett nyår som den mest överskattade högtiden, men i år är det faktiskt något med den som gör att det kittlar lite i maggropen.

Visst att jag tycker spektaklet med dyra klänningar, fina middagar och champagne är överflödigt, men jag gillar ändå tanken på att avsluta något för att låta ett nytt kapitel ta vid. Det är något med det hela som öppnar för tillbakablickar och reflektioner, och inte minst bjuder in än mer till framtidsdrömmar och visioner.
    Året som har gått har varit ett av de mest händelserika i mitt liv - jag har varit i Californien och pluggat på college, tagit studenten både där och i Sverige, fått mitt första heltidsjobb, flyttat hemifrån och till en ny stad. Jag har besökt London för första gången, satsat ordentligt på min träning, tagit 100 kg i marklyft, sett Lamb of God live och träffat världsmästaren Sarah Bäckman och min största förebild Mikael Hollsten.
    Året som kommer välkomnar mig med jobb och massvis av träning, ett par dagar i London och en orörd sommar. Jag ser fram emot att se folk försöka följa sina nyårslöften och ta tag i sina liv eftersom de ännu inte fattat att man kan sätta upp mål när som helst under året och jag längtar efter att kunna säga att "jag gick ur gymnasiet förra året".

2012 har jag skrattat och jag har gråtit, jag har bannat, jag har förlåtit. Jag har drömt stort och fallit hårt, jag har överraskats, jag har utvecklats, jag har kämpat, jag har levt. 2013 - come at me bro! Nytt år, nya möjligheter in my ass. Mitt liv, mina möjligheter!

311. sju bokstäver

Att säga att man hatar klyschor känns ungefär lika klyschigt som att tatuera in monsterklyschan "Carpe Diem" och posta bilder på smoothiefrukostar med ett Instagramfilter - men fan va jag hatar klyschor.

Det är något med de där små uttrycken som vi hört upprepas sjutusenfemtio gånger som får det att kännas som om skalbaggarna i Mumien från 1999 försöker tränga in i min hud och jag kan nästan svära på att jag känner smaken av galla i munnen från en begynnande uppkastning av magsäcksinnehåll. Det är vanliga ord som bildat meningar som brukas äckligt frekvent och de klingar av rost och urtvättat. Fyfan vad jag hatar klyschor.
   Vad som stör mig mest är dock inte skolfröknarna som avslutar utskick om klassutflykter med "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", och inte heller de nyblivna artonåringarna som rusar till tatueringsstudion för att trycka bläck i epidermis i form av ett "Amor Vincit Omnia". Inte heller är det de stora killarna på gymmet som oavsett påstående kan replikera med "no pain, no gain!" eller lillgamla par som lever hela sina liv som om det vore en klyscha. Det som verkligen stör mig är det faktum att klyschor är så oerhört sanna.
    I grund och botten måste faktiskt medges att för att ens kunna bli en klyscha måste uttrycken upprepas otaliga gånger, och det har de ju gjorts eftersom de egentligen är så bra. Att fånga och ta vara på dagen är väl i princip en av de bästa sakerna man kan göra och kan man inte påverka vädret så får man väl helt enkelt vända på problemet och rusta sig själv därefter. Problemet som uppstått är att vi inte längre säger sådana saker för att det faktiskt är vår åsikt, det är nu plattityder vi bara slänger ur oss på ren reflex.

Det diskuteras om misshandel av vårt svenska språk när vi blandar in engelska ord eller slang, att vi dagligen säger visdomsord som vi egentligen inte menar borde då ses som riktig slakt. Jag hatar klyschor, men vad jag hatar ännu mer är att de gjort så att kloka ord förlorat värde och istället känns lika falska som ett hus inrett med shabby chic.


onsdag 26 december 2012

310. juldagen igår men det är en annan dag imorgon

Har gjort nedslag i min säng här nere i Falkenberg men jag kan ännu inte säga att jag riktigt landat efter julhelgen. Något som verkligen landat är däremot en hel del julmat, och förutom att äta har jag hunnit träffa en massa människor de senaste dagarna.

Utan att bli långrandig så kan jag bara konstatera att firandet på Julafton var bra och löpte på så som det gör hos de flesta - umgänge med släkt kring klappar, Kalle Anka, mat och kanske en och annan julklappslek. Mycket trevligt, med andra ord.
    Igår var det sedan dags för utgång så som sig bör när det är Juldagen, och för första gången blev det på riktigt "hemvändardagen" för mig, istället för en ursäkt till att ge sig ut och festa, som tidigare år. Jag återvände således till Borås från Falkenberg och träffade gamla gymnasiekamrater, folk från grundskolan och spridda bekantskaper från bygden. Att möta människor man träffat mycket förr surrar oftast igång massa tankar och minnen, och igår var inget undantag.
    Det var så roligt att höra vad folk gör nu för tiden och lyssna på vad de har för planer med livet, och det är kul att man kan finna sig själv i långa konversationer med sådana man aldrig riktigt trott att man hade så mycket att prata om med. Trots att jag var nykter hela kvällen så fanns det vissa återseenden som gjorde att jag nästan kände mig lite berusad av lycka, medan andra möten mer kändes som om jag var lite väl berusad och istället blivit illamående.

I det hela hade jag en mycket bra kväll, men har nästan haft en ännu bättre dag idag. Vaknade pigg som en lärka och studsade iväg till gymmet, medan andra låg hemma bakis med ångest. Det bästa har dock varit känslan av att jag faktiskt har det riktigt bra - jag är förbi tafatta människor som står och stampar på samma ställe i livet och har en fantastiskt tillfredsställande känsla av att jag till skillnad från andra utvecklats en del sen vi gick i högstadiet.

fredag 21 december 2012

309. maya, inka eller aliens

Man ska inte ropa hej för tidigt och än är det väl inte helt säkert att andas ut, men den lilla stenen som imorse faktiskt infann sig i mitt bröst har i alla fall fallit bort. 2012-12-21 är snart över, och än så länge har jorden inte gått under.

Exakt vad det är som är så särskilt med just den här potentiella undergången vet jag inte, och har inte heller ägnat någon tid åt att kolla upp det. Ska jag vara ärlig så är det en sådan typisk sak som jag skulle kunna snöa in mig på fullkomligt, så jag vet själv att jag gör bäst i att låta bli. Plus att det där snacket om NASA som talar om planeter och solsystem som ska korsas gör det hela lite värre, eftersom rymden är så oerhört fascinerande samtidigt som den skrämmer mig och kan driva mig till vansinne.
   Oavsett orsak till the fuzz om mayaindianernas kalender så tycker jag att det ändå har gjort oss en del gott. Slutsatser och paralleller som många dragit är att undergången kanske inte är en förintelse utan istället samhället och livet vi lever idag. Krig och våld, girighet, miljöförstörelse, bristen på respekt för medmänniskor och världen omkring oss och vilken person vi väljer att vara.

Undergång eller ej, vi alla bör ibland ägna ett par minuter åt att rannsaka oss själva och våra värderingar. Själv blev jag så illa tvungen när jag i måndags fick en smärre panikattack av tanken på att det faktiskt skulle kunna vara så att vi går under. När stressen lagt sig kunde jag åtminstone konstatera att jag har alldeles för mycket jag vill göra för att vara redo att försvinna nu.

torsdag 20 december 2012

308. integration eller segregation

Samtidigt som jag är lite sist på bollen i frågan känns det som om det inte spelar någon roll när det rör ett ämne som ständigt är aktuellt. Vid närmare eftertanke kanske jag till och med är först, eftersom det nu för tiden verkar vara en ny händelse varje dag.

Sverige är ett land som vi på många vis kan vara så himla stolta över. Mitt uppe i vardagen kan vi hitta saker att klaga på såsom långa vårdköer eller hög skatt, men är man lite klokare än så tänker man ett varv till och inser att vi lever i ett land där de flesta faktiskt har möjligheten att betala skatt - de har ett jobb.
   I vårt land är vi fria att ha våra egna åsikter, sprida våra åsikter, visa vår åsikter genom att rösta under ett fungerande demokratiskt val och innan vi nått åldern för rösträtt har vi alla fått gå i skolan. Att vi lever i ett land med hög standard vet vi om, reser vi utomlands förstår vi det ännu mer och frågar vi någon som tvingats fly från sitt hemland och hamnat här så lär vi garanterat bli varse om det. Vi lever i ett så fredligt land att det för mig är så avlägset och svårt att greppa hur det vore att leva under krig och förtryck, och jag tycker det är fantastiskt hur priviligerade vi är och vilken förmåga vi har att hjälpa människor från länder som inte fungerar lika bra.
   Majoriteten av våra politiker bubblar av förtjusning när de talar om hur otroligt det är med mångfald och hur berikande det är med folk från olika kulturer. Vi sägs acceptera olika religion, härkomst, hudfärg och läggning, och det talas om integration i det svenska samhället.
    Vi säger hej och välkomna till invandrare, ni har kommit till ett land där alla är lika värda. Sen kommer idiotsaker såsom redigeringar i vår übersvenska jultradition Kalle Anka på julafton och förbud på pepparkaksgubbar i ett klassiskt luciatåg. Plötsligt känns det som om vi stänger dörren framför alla som inte är stereotypiskt svenska. Plötsligt väljer vi att plocka ut judar och mörkhyade dockor ur ett tecknat program för att de skulle kunna vara stötande, men ärligt talat så tycker jag att det är det faktum att man väljer att radera dem som gör det stötande.

Jag tycker det är frustrerande att det idag görs så många fåniga försök att förebygga saker som skulle kunna ses som anstötande. Jag hade aldrig i livet tänkt på en kosackdansande docka som ett hån om inte upphovsmännen själva pekat ut den som det, och jag tror att det är sådana saker som skapar rasism istället för att bekämpa den. Att vi i alla våra smågrejer på något vis säger att "jaja, vi lovade mångfald men att vara brun som en pepparkaka är inte normalt".

onsdag 19 december 2012

307. pepparkakor i september

Utanför strilade vårt härliga svenska sensommarregn och kring köksbordet satt mina arbetskamrater som alla höll på att sätta i halsen när jag den där septemberdagen sa att jag längtade till jul. Längtan är över, julen står för dörren och det känns precis så bra som jag ville då.

Julen är lite annorlunda i år. Som vanligt firar jag den inte för Jesus födelse, och jag är inte längre ett av alla barn som förväntansfullt längtar efter att få vräka upp omslagspapper i en hysterisk paketorgie. Istället har en inte särskilt banbrytande tanke verkligen tagit boning i mitt huvud - julen är till för att umgås.
    I år har jag ingen slutspurt i skolan innan ett jullov och det är första julen någonsin som jag inte bor hemma, och jag har inte varit med och sett julstjärnor, tomtar och adventsljusstakar leta sig ned från vinden. Jag har istället fått komma hem till min familj och upptäcka att julgardinerna är på sin plats, och nästa gång jag återvänder så är det ett pepparkakshus som pryder pianot. Det får mig att längta efter att vara lite ledig och komma hem till Svenljunga igen och göra det som jag insett att julen verkligen handlar om - träffa familj, släkt och vänner.
   Känslan i min kropp nu är varm och mysig och nästan fåning, det är en aning som säger till mig att vi ska sitta och skriva julrim ihop, mina föräldrar, min syster och jag. Vi ska umgås istället för att gå i skytteltrafik genom ytterdörren och det där med att julen ska handla om att ge istället för att få bara bubblar inom mig. Jag vill dela med mig av miljoner snälla ord som någon inbyggd spärr hindrar mig från att säga och jag vill gå runt likt ett nav av strålande omtänksamhet.
     På jobbet gör vi high fives och sjunger till Last Christmas mitt i slutspurten på julruschen och jag känner mig som en av tomtens alla nissar när jag packar leksaker som ska ut som julklappar till barn i hela Norden. I julhandeln går jag runt och myser bland hyperventilerande mammor och runt mig har jag en imaginär bubbla som bara skriker att deras stress och oro kan inte rå på mig. Hos mig är det redan en vit jul med knäck och kola. 
     
Julen är inte bara munter och härlig. Om troende under högtiden tänker på en bortgången Jesus så låter jag mina tankar gå till andra. Det är just det där med att alla samlas som gör det så påtagligt att alla ändå inte är där. Det finns några som fattas oss och det har de senaste åren gjort att vinterkylan lyckats rota sig in i min mage och tagit fäste som en isig klump. I år är julen lite annorlunda, och i år vill jag fortsätta att hålla sorgen utanför bubblan för att istället kura ihop mig kring varma, glädjande minnen. 

tisdag 18 december 2012

306. fun fact

Hej cam, det var ett tag sen sist. Ansiktskameran på iPhonen är ju grejen nu. Ville bara hälsa att det är jag som är tredje spöket på Greveholm.


måndag 17 december 2012

305. verkar som om jag är tillbaka

Jag minns när jag gick i Högstadiet och det dagligen var någon av mina bekanta som startade en blogg. Någon frågade dem om syftet, i stort sett samtliga svarade något i stil med att "det är mest för min egen skull, men det är klart det är kul om någon läser".

Idag är det lite annorlunda. De som vill blogga, de bloggar redan. De som inte gör det kommer förmodligen inte börja heller. Vad som fortfarande kvarstår är att majoriteten fortfarande svarar att de bloggar för sin egen skull, för att få skriva av sig.
    Ärligt talat. Vill jag skriva för mig själv kan jag göra det i min dagbok, ett random anteckningsblock eller som en notis på mobilen. Bloggar jag vill jag göra det till en publik, jag vill göra det för er skull. Jag vill att alla mina poster ska ha ett underhållsvärde - oavsett om det är humor, något som berör, upprör eller inspirerar. Jag vill att mina inlägg ska skapa en reaktion hos er, om det så bara är ett par sekunder ni ägnar åt att tänka efter istället för att bara skumma igenom mina inlägg på rutin och känna att ni bryr er mer om ifall det regnar i regnskogen än det ni faktiskt läser här.
    Sen har vi det där med innehållet i bloggen. Jag driver ingen modeblogg om nya kollektioner och jag har inte nischat in mig på att recensera böcker. Faktum kvarstår att det är en personlig blogg som rör mitt liv, och det är de där djupaste inläggen om mig själv som jag alltid har så svårt att runda av. De som får mig att inse att hur mycket jag än vill dela med mig av insikter om mig själv som kan motivera er till att rannsaka er själva, så kan jag inte sätta punkt där. Ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag hur lite jag kan.

Lite där har vi fastnat i mitt dilemma. Detta ska föreställa inlägget som återupplivar kadavret till blogg som ska finnas här för er, men ändå kan jag inte låta bli att dela med mig av mig själv, samtidigt som jag undrar hur mycket ni egentligen bryr er om det. Hur som, välkomna tillbaka!

måndag 26 november 2012

303.ödesdigert

(skrivet för en och en halv vecka sen, råkade visst lägga det i utkast istället för att publicera)

Tiden springer och jag gör den sällskap. För ungefär en vecka sen konstaterade jag och min bästa vän att det var ett halvår sedan vi tog studenten, och i mitt huvud snurrar nu julklappsidéer dagarna i ändå - det är faktiskt bara en månad kvar.

Samtidigt som jag aldrig hinner känna mig rastlös och är fullt uppe i mitt liv och min vardag, så kan den där gnagande känslan jag talat om innan hinna ikapp mig. Den som får mig att frukta att jag missar något, att jag ska bli fast utan att uppleva det jag vill och att jag plötsligt ska sitta där och ångra att jag inte gjort saker medan jag kunde. Hade tid, ork, vilja, resurser, inspiration. 
    Ibland tänker jag på när jag gick andra året på gymnasiet och sommarlovet kom allt närmre. Hur jag var så jävla skoltrött och sa till dem i trean att "du tar ju snart studenten! Det måste väl kännas skönt?". Hur förbannad jag blev när de tveksamt svarade ja, och sen fortsatte suckande att "jag vet bara inte vad jag ska göra till hösten". Som om det skulle vara jobbigt att slippa det som hållit oss fast i tretton år, hindrat oss från att ge oss ut och göra vad vi vill och begränsat oss till ett liv med obligatoriska ämnen, rapporter, prov och äcklig skolmat. 

Jag hatade inte skolan på något vis, men jag hatade det faktum att den var något jag var tvungen att göra just då och att det hindrade mig från att vara spontan eller leva ut saker jag drömde om. Åka till London på impuls, skaffa ett spännande jobb eller testa livet som volontär i något land där hjälp behövs. Det är nu ett halvår sedan jag tog studenten och om jag vill kan jag få allt det jag då drömde om. Ändå lever jag veckorna i ända med samma jobbrutiner, min älskade träning och tankar om framtiden mer villrådiga än någonsin.

lördag 24 november 2012

304. osammanhängande känslosurr

För ett par timmar sedan stod jag på stranden och den pulserande ilskan rann av mig som om den sköljdes bort av havet. Jag fick för mig att titta upp och rakt ovanför mig blottades några stjärnor i en annars kompakt molnhimmel. Salta droppar letade sig ner längs mina kinder och jag undrade om det skulle kännas så här om jag stod på en annan strand i världen. 

Mitt temperament som slår om på millisekunder är en av två saker som jag brottas en hel del med. Jag nöjer mig nu med att ibland lyckas tygla det till en försenad explosion och hoppas att någon kanske kan se en viss charm i en känslokanon som hinner vara sprudlande glad, ett lipande deppvrak och en frustrerad argbigga under loppet av två minuter. 
   Med kvällens tårar följde den tryckande, överväldigande känslan av det andra problemet. Den ständiga striden inom mig som handlar om min självbild. Jag vill veta vem jag är och vad jag vill, och under större delen av mitt liv har jag upplevt att jag gjort det. Nu känns det istället som att för varje insikt jag adderar till min kunskapsbank så är det något annat som växer. Ett svart mörker till monster med tvivel och frågor som jag skapat ur en osäkerhet. 
   Det är ett monster som får mig att sluta tro på saker jag egentligen är säker på och ifrågasätta saker som borde vara självklara. Den hindrar mig från att tänka klart och i mitt diffusa töcken kan jag inte längre avgöra mitt värde, svara på hur jag mår eller vad det är som är fel. OM något ens är fel. Jag vet inte, jag vet inte! 

När jag såg på stjärnorna erinrade jag mig om att jag hört någon säga att det är samma himmel oavsett vart man befinner sig. Jag tänkte på alla mina drömmar om att ge mig ut i världen och resa eller jobba, och undrade om det är verkligen det jag vill eller om det bara är ett försök att fly. Monstret kanske följer med mig och stör, så att jag ändå inte kan uppskatta det jag drömde om att göra. Eller trodde att jag drömde om.

söndag 21 oktober 2012

302. gång AA62

"Jenny, du vet väl varför det är så pass bra betalt på lagerjobb?" säger min kompis. Jag tittar tvekande på henne, undrar vad haken är, vad har jag missat? "Det är för att ingen vill jobba där!".

Samma skepsis som tidigare nämnda vän uttryckte är den jag sett speglas i motparters ögon när jag under samtal berättat att nu, just nu, så är en av mina största förhoppningar att jag ska kunna få jobb på ett lager. Vilket jag också fick!
   Till alla er tvivlare där ute kan jag tala om att det för tillfället känns som att jag är living the fucking dream. Min vardag lyder nu häng med kollegor som uttalar "o" som "eou" på halvgnällig halländska, cykla 7 km enkel resa i ständig motvind till jobbet och att iförd arbetsskor med stålhätta ränna runt i lagergångar som ibland är så trånga att jag tackar uteblivna barndomstrauman för att jag inte dras med klaustrofobi. Senaste veckan har jag dessutom jobbat tidigt skift, så strax efter kvart över fem har jag med pannlampa på plöjt genom mörker i skälvande minutrar mellan Falkenbergsnatt och stundande morgon. Väl framme tänker jag att aldrig förr har kalla lagerlysrör gett sken av att vara så mjukt inbjudande.

Med andra ord så har jag bytt jobb. Arbetet inom äldreomsorgen har jag trivts sjukt bra med, men det har också skapat en mental trötthet. Sedan direkt efter studenten har jag jobbat mer eller mindre konstant med att hjälpa och fokusera på andra människor, men nu är det min tur. Arbetsmiljön har gått från rullatorer och nybakta kakor till lagerhyllor och lappar fulla med artikelnummer - och jag älskar det. Jag jobbar tvåskift och promenerar arbetsdagarna i ända, har gott om tid för fokus på mig själv och träning och dessutom fasta raster som passar mina mattider. Viva la lagerjobb!

lördag 6 oktober 2012

301. längtan och saknad skapar lyckoruset

Jag fick en känsla av att jag plötsligt förstod varför sambolivet får förhållanden att knaka i fogarna och jag fattade principen med att ha barnfria dagar. Fastän det är dem man älskar mest i hela världen och ska vilja spendera all sin tid med.

Visserligen var jag och min partner bara särbo i två dagar, men ju närmre klockan tickade tidpunkten för vår återförening desto mer kändes det som att det var veckor sedan sist. Det var igår, halv åtta och fredag kväll och trots att jag var lite trött efter en tidig morgon, en dag på mitt nya jobb och sedan en och en halv timmas bilkörning hem - så studsade jag med lätta steg ner för trappan mot vår träff. 
   Det var kallt och redan nattsvart ute, jag myste i hoodtröja och mössa och när jag vred om bilnyckeln i låset kände jag ett pirr i bröstet nära hjärtat. Jag var endast någon minuts bilfärd bort, kände en spänd förväntan i varje muskelfiber i kroppen och tänkte att det är nog så här det är att ha de där fjärilarna i magen. 
   När jag klev ur den mörka polon kunde jag inte låta bli att le lite fånigt för mig själv. Sedan hörde jag det välbekanta blippet när jag höll dosan mot larmpanelen, och slutligen kunde jag träda in i värmen igen. Jag möttes genast av en trevlig överraskning. "Du hade inte behövt", tänkte jag "inte för min skull.". Ändå sneglade jag ganska nöjt på den nya utrustningen och drog varsamt med handen över de sköna formerna i en mjuk smekning. Hela, smäckra hantlar vilade nu i hållarna och stället med viktplattor hade vuxit ett par decimeter. Äntligen hade jag fått jag förenas med mitt lite uppfräschade, älskade, halvdunkla gym igen. 

Ibland behöver man kanske sakna lite för att kunna uppskatta. Testa på lite variation för att inse att man tycker om det man har precis som det är - med plats för lite förändringar förstås. Som en ny frisyr på samma man, eller ett nytt hopprep från Reebok vajandes på en krok i samma gamla vanliga gym. 

söndag 30 september 2012

300. hur de tycker det ska vara och vad vi andra accepterar

Har aldrig menat att ta rollen som ännu en medelklassprinsessa som tror att hon knäckt samhällets koder och ser igenom den korrupta fasaden, men ibland känner jag ändå att jag låter som en av de där. Som tjejerna som spyr ut kritik på Twitter och talar i en ton som säger att jag vet, jag har fattat, det har inte du.

Ändå hamnar jag nog där ibland. Omedvetet, och inbillar mig att jag inte alls är sådan. Det vill jag faktiskt inte vara. Nu är kanske ett av de tillfällena då jag kommer låta sådär, och jag tänker varken be om tillåtelse eller ursäkt för det.
   Jag är så urbota jävla trött på att behöva be om ursäkt. Eller behöver och behöver, jag gör det ändå. Vi gör det ändå. Vi har lärt oss att göra det, att svara, utveckla, motivera. Vi förklarar varför vi inte ser ut som supermodeller och varför vi inte tjänat vår första miljon än. Vi förklarar varför vi valde att blondera håret, tackar nej till pasta och du som tränar 10+ pass i veckan och äter nyttigt, varför är du inte smal? Du gick Entreprenör, varför jobbar du inte med ekonomi? Du är ju inte feminin, varför använder du så mycket smink? Du gillar ju inte popmusik, varför lyssnar du då på Gavin Degraw? Du säger ju att du gillar att skriva, men varför har du då inte gett ut någon bok än?
    Det är sådana idiotiska grejer som kan få mig att brusa upp, eller sublima hintar från människor som tror att de vet så mycket om andra. Eller det faktum att jag någonstans känner att jag måste ursäkta mig och förklara varför. Då vill jag istället bara ta en hel busslast med insikt och välta över idioterna så att vi någon gång kan ta in det där med att vi alla fungerar olika och har ett enormt spektrum med varierade egenskaper, ambitioner och valmöjligheter. Det som är givet för någon, är medvetet bortprioriterat för en annan och det är inte alla som vill stå där på toppen hela tiden.

Just nu befinner jag mig i ett skede där jag och så många andra får stå till svars för oändligt med frågor - fortfarande relativt nyutexaminerade, ståendes på tröskeln till arbetslivet, vuxenlivet, resten av livet. Jag orkar inte fortsätta hålla föredrag om framtidsplaner och karriärinriktningar. Jag är inte intresserad av synpunkter och anmärkningar för jag är så urbota jävla trött på att behöva be om ursäkt.

måndag 24 september 2012

299. det var något trösterikt i hennes öde

Startade dagen med Håkan Nesser i hörlurarna under en lång morgonpromenad i höstkylan medan det ljusnade, kände doften av blöta barr och hur kinderna sakta värmdes av morgonsolen. Eller av kroppsvärmen som sakta spred sig.

Åt sedan världens bästa frukost i form av havregrynsgröt, tog tag i livet och besökte Arbetsförmedlingen och infann mig sedan på gymmet. Benen levererade över förväntan och duschen efteråt kändes - om möjligt - något bättre än vad duschen efter träning brukar kännas.
   Dagen fortsatte i samma muntra takt med lite slutfix inför morgondagen, kaffe med finaste komodo och lilla Liam, som inte drack kaffe men däremot spydde när han satt hos mig. Cyklade sedan på mitt rostiga gamla fordon upp till Landbohallen för cirkelfys med andra glada motionärer, pressade ut varenda liten svettdroppe och tog sedan ännu en skön dusch.

Sitter nu med nymålade naglar, Håkan Nesser i öronen än en gång och ska snart lägga mig och sova. Imorgon vaknar jag upp till en packad resväska, en glad medresenär och ett flygplan som tar oss till London. Godnatt!

tisdag 18 september 2012

298. träning för själen låter kliché

Molande värk som i takt med andetagen lättar och strömmar ur lederna tillsammans med luften vi andas ut. Sträckta kroppar, vridna muskler, syregenomflöde och en medveten avslappning som gör att det känns som om min själ svävar lite ovanför min kropp.

Som en spegling av livet och dess resor där saker och ting ska göras i rätt ordning är yogan. Gör man fel gör det ont, gör man rätt blir man stärkt, bättre, utvecklas. Hela proceduren är en process där inte ens en fullvärdig asana - pose - är målet, du är liksom i ständig rörelse på utvecklingskurva där du hela tiden strävar efter att stå lite längre, lite rakare, lite snyggare. Med konstant resa är det inte det att man aldrig får stanna och vara nöjd, men kanske är det just här som det är bra att vi lärt oss att vara nöjda, men inte belåtna.
   Idag satt jag på min yogamatta innan en klass med min favoritinstruktör och försökte ignorera värken i latsmusklerna. Hela ryggen kändes ganska stel, eller som jag sa till en kollega häromdagen - "det känns som om jag har ett betongblock mellan skulderbladen". Jordnära toner strömmade ur högtalarna och lite mer än en timma senare kände jag mig väldigt nöjd. Otrolig kontakt idag, lite för distraherad vid avslappningen men väl så fokuserad resten av tiden. Lämnade salen med mjukare rygg, smidigare kropp och som alltid efter yoga - känslan av att vara Superwoman. Jag klarar allt!

Sitter nu och gör mig redo för att avsluta dagen. Stänga ner systemet för idag och öppna ett nytt dokument imorgon. Gör detta genom bästa postyogaritualen och en ack så fin rutin varje höstkväll: dricker te.


söndag 16 september 2012

297. onödigt osammanhangande

Runt oss finns en jävla hets som liksom pressar sig genom epidermis in i våra själar och skapar en jävla hets även inifrån. Den är allt vi är och allt vi vill vara, det vi varit och det groende föraktet mot alla våra flaws.

Varje dag blippar jag en dosa jag har i min nyckelknippa mot larmpanelen på gymmet, florerar dessemellan i löpspåret, på yogamattan eller i gruppträningssalen på Friskis&Svettis. En jävla hets, säger vissa, "bantar du?" frågar en annan.
   Om vi först kan komma överens om att "banta" känns lite väl det forna decenniet - så tillåt mig att fortsätta. Egentligen vill jag inte tala om hälsosamt leverne eller träning, utan snarare beslut och det faktum att jag ser mig själv som en förändringens kvinna. I min hjärna snurar otaliga processer, varav de flesta hjälper mig att utvecklas och se framåt. Från framtiden vinkar en snygg och muskulös Jenny, och hur många kilon vågen visar har jag ingen aning om - för om det är något jag blir allt bättre på så är det att sluta tänka på vikten och istället fokusera på det som är viktigt.
    Det handlar om prioriteringar och att sätta upp mål. Det som är viktigt är det som tar fram det bra i mig och ger en meningsfull tillvaro, och av dessa gäller det sedan att känna vilka som väger tyngst. De vill jag nämligen ta vara på, analysera och genomarbeta till dess att jag fullkomligt tömt dem på information. Jag ska sedan konstruera dem till syften och konkreta mål att arbeta mot - mål för träning och hälsa, arbete och privatliv. De ska bli mål som ska vara med mig hela tiden och absolut inte döljas i någon mystisk version av Pandoras ask, snarare ställas ut i ett jättelikt galleri eller som huvudattraktion i julskyltningen på Harrods.
    Jag vill därmed uppmana varenda levande varelse att välkomna analysen i sitt liv. Vart står jag nu, vad är det jag vill, varför är jag inte där och hur kommer jag dit? Analysen är liksom grunden till alla mål, nyckeln till insikt, djupet i våra tankar och likt det i skolans betygskriterier fodras analytisk förmåga för högsta betyg så är det analysen som ger oss möjlighet till ett liv med mvg-kvalitet.

Jag drömde häromnatten att jag var på ett fartyg och vann 9027 kronor på en enarmad bandit. En kollegas analys löd att jag var fartyget som är lite vilse på havet, tänker lite för mycket och andra och behöver ta en del beslut gällande mig själv. På samma sätt är det dags för oss att ta tag i rodret och vara befäl över våra egna liv, och med beslutsamhet ta oss igenom den jävla hetsen till hav för att tryggt kunna styra mot rätt kust, rätt mål och rätt slutdestination.

296. spackel och snärjda trådar

För trött för liknelser men pigg nog att tillkännage att jag arbetat nitton av de senaste tjugoen dagarna, men att jag nu är ledig ett par dagar. Vill fira detta genom att klä av mig den ordentliga vårdarbetarlooken och istället slänga på lite nagellack, kleta på smink och köra fötterna i ett par riktigt höga klackar. Sedan andas lite.

Believe it or not, men fotona är tagna olika dagar. 

måndag 10 september 2012

295. cravings med bitter eftersmak

Det är det där med att vilja sitta i hotpants och spela Monopol men tröttna innan hotell på Folkungagatan och att plocka fram hushållets alla filtar men bli uttråkad efter en halv film och knappt påbörjat godis.

Någonting gör att vi ack så ofta upplever njutningen i planeringen av det stora som komma skall, för när vi väl är där så är vi inte så tillfredsställda, trots allt. Det var inte så kul i praktiken som i teorin och den där grejen kanske inte var en kanonidé trots allt.
   Eller så var det det. Kanske är det så att saker och ting är precis så bra som att vi tror att de ska vara, men att det inte längre duger. Möjligen är grunden att vi föds med begär som sedan trimmas när vi fostras till att hela tiden önska mer. Småflickor med söta klänningar pryds med ett matchande hårband för att bli ännu sötare, man vinner en fotbollsmatch men nu är det dags för serieseger och är du inte bara mätt - utan mätt och belåten?

Kanske är det just där skon klämmer. Vi ska inte bara vara nöjda, vi ska också vara belåtna. I en vardag där fåniga skönhetsideal och statistik på toppjobbens lönecheckar ständigt florerar så uppmanas vi varje dag att vilja vara lite bättre, ha lite mer - och bete oss lite annorlunda.

torsdag 6 september 2012

294. let's make it

Gäspar ikapp med regnets smattrande mot takpannorna, och med tanke på att det öser ner så säger det en hel del. Ska strax sluta ögonen ett par timmar innan det är dags att upp och jobba, sen sluta redan klockan tre för att sedan träna och gå runt med världens bästa fredagskänsla. Även om jag jobbar både lördag och söndag så ska jag njuta av att det är helg - bara vetskapen om att det är helg ger ju en go touch på dagarna!

onsdag 29 augusti 2012

293. I'll be there

Det har gått en tid sedan tatueringar, piercingar, utlandsresor och sådant, så nu duger jag. Jag uppfyller kraven, och är nu på väg att binda upp mig för tre små, korta, fjuttiga läkarbesök om året. Tre stycken tiominutare som i gengäld kan skänka mycket tid till en annan människa. 

Dags att bli blodgivare.

292. full steam spacemachine

Löften om sol och tjugo grader kändes minst sagt bräckliga när jag vaknade upp till bister dimma kantad av duggregn. Syrerikt, tänkte jag, och rullade ur sängen för att sätta igång kaffebryggaren.

Kroppen är lite trött idag, för efter gårdagens förmiddagspass på gymmet kunde jag gå med en munter "vad var det jag sa?"-känsla, eftersom benen levererade precis så som väntat. Men det känns idag. Hur som så var jag ännu gladare eftersom jag och fröken Werneröd bokat några dagar i London om en månad. Det blir fint.
   Med det sagt så kändes det inte särskilt jobbigt att gå upp halv åtta idag, vinka av lillasyster som skulle till skolan och sen sörpla i mig kaffet medan jag drog på mig underställströjan. Tröjan som ärligt talat varit lite av min bästa vän, denna kyliga sommar.

En kort morgonrunda med avslutande hastighetsintervaller i backe la en perfekt grund för grötfrukost med hemgjord blåbärssylt. Nu har havregrynen landat och kroppen är på gång igen, dags att inta gymmet!


söndag 26 augusti 2012

291. that is all I'm taking with me

Bister vardag i regnigt Sverige för tankarna till äventyr eller höstmys, böcker och soppa. Trevliga arbetskamrater lyser upp och kalla ljusrör på gymmet som agerar nav av energi. Dagarna blir mörkare men glöden lurar och det som en gång falnat har snart fallit bort.

Ser ljus i den grumliga framtiden, känner surrande tankar vibrera och sitter svettig på min yogamatta med en bitterljuv känsla av livet.

måndag 20 augusti 2012

290. where do we go

Vaknade i förrigår och hade ont i hela kroppen utan att veta varför, vaknade igår och hade ont i hela kroppen och visste då precis varför. Även idag sa kroppen emot, och till skillnad från igår är det nog inte träningsvärk.

Åt god frukost, kände mig jävligt risig. Slösurfade vid datorn, ryckte upp mig och tog en cykeltur för att uträtta lite ärenden, kom hem och tog in den halvtorkade tvätten som hängde ute men förmodligen inte skulle bli torrare av regnet som börjat falla. Fortsatte därefter med mer tvätt, och ännu mer tvätt. Är så mycket som ska hängas på tork att jag inte vet hur jag ska få plats med allt.
   Har sedan fixat med mat och så till jobbet idag, städat och diskat och har nu landat. Fötterna är i fotbad, i ena handen har jag en smoothie med bland annat hallon, gojibär och kanel, och i andra handen ett asgott te. Grönt te med smak av fläder och citron. Dock har jag förstört det lite genom att hälla i ingefära och honung - det ska tydligen vara bra mot förkylning.

Skyr nu inga medel - värk i kroppen, slem i halsen och pulserande huvud ska väck. Jag vägrar bli förkyld!

fredag 17 augusti 2012

289. nobody said

Haft en jävligt konstig förmiddag. Vaknade tidigt fastän jag gett mig själv sovmorgon istället för standardworkout innan frukost, men det var som om jag aldrig riktigt vaknade. Vandrade runt i ett töcken och kände mig halvdeppig, åt frukost, vilade, bytte ställe, vilade, borstade tänderna, försökte ta tag i mitt liv.

Vandrade sedan sporadiskt i över en timma, lyssnade på podcasts och har ingen aning om hur lång sträcka jag färdades. Nu börjar jag äntligen komma igång - har ätit lunch och förberett matlådor till kvällens- och morgondagens arbete. Precis lagom till att det blivit dags att slänga sig upp på cykeln och trampa iväg till jobbet. Trevlig eftermiddag!

måndag 13 augusti 2012

288. don't waste time

Morgondimma och disiga solstrålar ackompanjerat av fågelkvitter gjorde mig sällskap på min cykeltur till jobbet, och redan där kändes dagen ganska bra.

Timmarna svischade förbi, och snart var det jag som svischade hemåt på min cykel. Stannade på biblioteket en sväng och andades intelligens, packade sedan väskan tung med lånade böcker om Europa och hälsa. Jag älskar böcker, och bibliotek! Även om jag egentligen bara vill äga alla själv, så tycker jag inte det där med att ha dem till låns är så pjåkigt heller, haha. 
   Direkt därefter stämplade jag in på gymmet, körde igenom mitt pass från Fitnessfighten och avslutade sedan med lite extra träning i form av tjugo minuter på recumbentcykeln. Det vill säga den med ryggstöd, och pedaler mer rakt fram istället för neråt. Formar snyggt ass! Har den senaste veckan varit nästintill helt förpassad till den och simbassängen, eftersom min rygg klagar och har fått ta mer stryk än den borde. Har varit så illa att jag trots hög smärttröskel stått och lipat i duschen, fått ta ledigt från jobbet och samtidigt varit livrädd för hur allvarligt det kan vara. 

Nu är ryggen på väg att repa sig, och jag har de senaste dagarna känt ett jävla tryck i benen - trots rejäl slutkörning varje dag, så bara de levererar igen dagen efter. Var ett par veckor sen jag körde squats, så nu längtar jag rejält tills ryggen är hel så jag kan köra på igen. Känner att jag har ett nytt personbästa i benen! 


lördag 11 augusti 2012

287. whatever it brings

Snubblade in på tumblr och såg ett foto där det stod att "failure proves that you're trying" och det är ju faktiskt så. Känner att de där orden bara klickar med mitt liv just nu och vissa dagar klingar de mer bekant än andra.

Rutiner i all ära, men en av mina just nu mest frekventa vanor lyder "ett steg framåt, noll komma åtta bakåt", och det är jag inte sådär toppnöjd med. Fysiskt, psykiskt, träningsmässigt, känslomässigt, viktmässigt, måttmässigt, självinsiktsmässigt, livshändelsemässigt. Det känns som om alla framsteg bara hejdar sig i farten och sedan faller lite tillbaka för att tveka på om det verkligen är framåt vi ska gå. JA säger jag, men utvecklingen står likt ett trafikljus med blinkande gult ljus.
   Jag är så urbota trött på att sakna flytet, jag simmar stundtals fort medströms men når aldrig en punkt där jag kan slappna av och bara glida med. Det är snarare så att min väg korsas av en trasslig jävla bäverdamm. Står där och känner att hela kroppen säger till axlarna att rycka uppgivet medan lungorna ska dra in en jäkla massa luft för att sedan ge efter för Sveriges djupaste suck. Det är då larmet går och Jennys järnpsyke samt energireserven kopplas in.

För att rada klyschor vet jag att det gäller att "turn a setback into a comeback" och visa att det inte är antalet gånger man faller som räknas, utan hur många gånger som man reser sig upp. Jag kör efter mitt egenkomponerade mantra TVKV och Tar in, Ventilerar, Krigar, Vinner. Game on!

fredag 10 augusti 2012

286. I will never survive with dead memories in my heart

Jag har länge känt ett hat mot folk som promenerar men slänger sig med termen "powerwalk", och idiotin i att man ska slänga in häftiga ord såsom "mindfullness" när det man egentligen vill säga är "slappna av, för helvete.".
 
Nu får jag väl stå här likt Agda, 89, och inse att tiderna förändras när det gäller vårt vokabulär såväl som den tekniska utvecklingen eller hur kostcirkeln bör utformas. Med andra ord får jag helt enkelt acceptera att det är dags att göra en tydligare skillnad på hurtiga diet-Karin som är ute och går, och en förslappad tonårspojk som traskar runt i DC-skor med hardstyle i hörlurarna. Ja, välkommen powerwalk.
    Angående mindfullness får jag väl säga att det är ett ord som har blivit mer aktivt som ett verb än ett substantiv den senaste tiden. Jag har alltså mindfullnessat. (det där var mitt ord, så om tre år kanske ni andra klarar av att ta det till er, ni med!). Kort kan jag väl säga att det varit på den vägen att jag alltid försöker omvandla mina upplevelser till ord i huvudet, och en dag insåg att ord inte kan återgå något man inte vet hur det känns. Så jag kände.
   Jag har känt isande regn som fryser en liten punkt av kinden när dropparna möter huden, svettdroppar kittla halsen när de letar sig ner mot nyckelbenen och hur varenda nerv i kroppen liksom riktas mot en punkt när den smärtar till rejält. Jag har sett vågskvalpets oregelbundna rytm när man studsar på tå för att snabbare ta sig framåt i vatten, och jag har sett fingrar dansa i ritual när de knyter en knut på soppåsen.
 
Nu för tiden har jag en nyonskylt i hjärnan som bara "CHILL THE FUCK OUT", som sedan får någon på Hjärnkontoret att trycka på den stora knappen som nollställer hela mig - och jag känner mig som ett barn som upptäcker livet på nytt.

onsdag 1 augusti 2012

285. Somewhere in this town

Samtidigt som jag förundras över hur någon skapat en kollektion med skor särskilt anpassade för mig utan att ens tala med mig innan, funderar jag på varför de glömde ta hänsyn till min plånbok vid prissättningen.

Ash. 

tisdag 31 juli 2012

284. Why do we fall?

Känner mig lite som Skorpan som står vid stupet och stirrar ner mot Nangilima, och märker hur det där suget i magen ligger och lurar. Jag står på kanten till något nytt med något gammalt bakom mig, och har en hel värld framför mig.

Jag drömmer mig bort till broar bland Amsterdams fantastiska byggnader och smutsen på kullerstensgator i Berlin. Jag ser ett kyffe till vindsvåning med tegelväggar och utsikt över Paris, halvbra kaffe i för liten kopp på ett kafé i Florens och jag förnimmer bergsluft i mina lungor bland alptoppar i Österrike.
   Jag ser spår av svunna i tider bland slottsruiner i ett främmande land och känner vardagskontraster och lidande hos folk som har det sämre ställt. Jag känner droppar av vattenkondens på mina armar när jag vandrar djupt i Amazonas, och låter kinderna piskas av svidande kyla någonstans på ett blåsigt Island.
     Jag anar en vardag bland tunnelbanor och turister i London, och det är en sån där dag då jag bestämt mig lite extra. När jobbet tar slut tar jag pengarna och sticker, det får bära eller brista. Fruktan för att sen stå på noll skaver, men det spelar liksom ingen roll. Vinsten är en rikedom som inte går att vinna på den här sidan regnbågen.

Jag är fortfarande Skorpan men jag hoppar inte ner. Jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag, tänker på Stig-Helmer och mumlar att "jag är inte rädd, jag kan flyga". Jag öppnar ögonen och tar ett språng framåt, rakt ut. Mina ögon förblir öppna, för av det här äventyret vill jag inte missa en sekund.

283. The Fellowship

Om ganska exakt femtiofyra minuter slår klockan augusti, och det innebär inte bara att vi för typ tredje gången denna sommaren kommer säga att "denna månaden kommer sommaren".

Från och med imorgon ska jag leva enligt Fustrametoden och Fitnessfightens alla regler - det vill säga träna enligt det träningsprogrammet jag får om femtiotvå minuter, och kostprogrammet som jag redan fått en kik på. Maten tror jag inte blir några problem, för i ärlighetens namn är i stort sett enda skillnaden mellan min nuvarande kost och Fitnessfightens att de rekommenderar 100 kalorier mer.
   Träningen däremot blir spännande, vanligtvis satsar jag ju oftast på cardio i form av distansträning med vissa intervaller, och annars är det hit the weights i gymmet som gäller - tyngre och tyngre. Som jag förstått det ska Fustra gå ut på effektivitet, lägre vikter och fler reps.

Nu kör vi!


söndag 29 juli 2012

282. for the weak

Det där med att träna löpning har inte varit en särskilt frekvent återkommande punkt på agendan de senaste veckorna. HELVETE va min kropp och mina lungor kommer bli arga på mig senare, men vi kommer alla vara glada efteråt.

Idag kör vi Ringestenarundan, oavsett tid ska den genomföras! Belöningen blir sedan rygg- och bröstpass på gymmet.


fredag 27 juli 2012

281. A world before I am a man

När jag var yngre passade jag på att testa många olika sporter och träningsformer, och även om det var fotbollen som till slut drog det längsta strået undrar jag ibland om jag hade haft roligare om jag tränat något annat. Jag vet inte. 

Under något år sysslade jag lite med friidrott, och det är ju faktiskt jävligt roligt. Tycker idag att det är en av de roligaste sporterna att se på tv, så när jag i OS 2008 fick se löparen Usain Bolt dominera var jag minst sagt fascinerad. 
   Det var inte bara den totala dominansen som imponerade, utan också hur oskyldigt spexig han var. Ni vet, inte det där med superstjärnor som själva tycker att de är så bra och coola, och därmed går ut med en halvtaskig attityd. Istället var det som om han bara var så glad att han var tvungen att få ut det genom att showa lite för publiken, som om han knappt själv var medveten om hur otrolig han var. 

Igår tog jag mig äntligen tiden att se del ett av två av en dokumentär om Usain Bolt (länk till svtplay här). Fruktansvärt intressant, och humoristisk! Inte nog med att man får se delar av vilket otroligt arbete som ligger bakom succén, man får också lära känna personen Usain mer, och inte bara löparen. 

måndag 23 juli 2012

280. everlasting light

Hade jag varit en av de där som driver en vit blogg med svart text i typsnitt Courier hade jag förmodligen haft "Just nu" som rubrik och lagt upp en bild på en kopp te, boken jag läser (De Två tornen) och min iPhone liten nonchalant liggandes bredvid.

Hade sen kanske skrivit något om att jag det senaste "fått en grej för matlagning", och att jag nu ska återgå till mitt te och boken. Dock är ju fallet så att jag inte har en sån där blogg, så jag ska därför bjuda er på ett par extra rader läsning.
   För att låta som en tvättäkta jojobantare kan jag säga att varje gång jag tar tag i min kost och träning på nytt finner jag sjukt stor glädje i att planera min mat. Nu är ju inte fallet så att jag är en sån där person som går från noll till hundra och ska "börja ett nytt, hälsosamt liv", utan bara satsar lite mer ibland. Från sjuttiofem till hundra typ. Intensifierar, kan man väl säga.
   Nu är det däremot lite annorlunda. Har den senaste tiden inte bara känt att det är roligt att verkligen ha koll på allt jag äter - jag är tamejfan passionerad på vägen från råvaror tills dess att de äntrar min mun. Har väl alltid varit ganska bra på att laga mat, men aldrig förr tyckt det vart lika spännande.

Det kliar i fingrarna! Jag vill baka mer bröd! Jag vill göra en förbättring av kycklinggrytan jag gjorde ikväll! Jag ska testa fler sorters soppa! Mat! Tagg! Kul!

fredag 20 juli 2012

279. Death by exile

Någon säger till en annan att den skryter och som svar får personen i fråga att den bara är avundsjuk. Ungefär så går det ofta till på sociala medier idag.

På Twitter, Facebook, Instagram och alla möjliga platser delar folk med sig av uppdateringar och foton, som folk sedan bara kritiserar och ofta kallar för skryt. Jag tänker först på det här med att skriva om att man tränar, eller lägger upp ett foto på vad man äter - vilket jag själv ibland gör. Det bemöts sedan med att folk ironiskt säger att "för träningen ger ju inget resultat om man inte berättar det för hela världen", "jaja, vi har förstått att du är nyttig och hälsosam. Nöjd nu?" eller "för vad du äter är ju så intressant".
   Jag funderar vidare på texter om "världens bästa pojkvän", foton på semestern till Turkiet eller vid grillen i den fina sommarstugan. Publicerade bilder på någons nya lägenhet, en annans nya frisyr och någon som skriver om de snygga skorna den köpt på sommarrean. Bemöts såna saker med samma kritik?
   Frågan som kanske är mest väsentlig är varför vi egentligen lägger postar alla dessa saker. Är det för att delge våra vänner med vad vi gör just nu? Är det för att skryta? Är det för att vi tycker om att skriva eller ta fina foton och visa? Och vad är det som gör att vissa uppdateringar är mer accepterade än andra?

Jag menar inte att rättfärdiga poster om träning och hälsa. Jag vill snarare plantera idén att på ett vis kanske vi alla skryter genom att berätta vad vi gör just nu i våra liv - eller så är det helt enkelt så att vi bara avlägger nulägesrapporter, och att dessa därför ser olika ut beroende på våra intressen. Några uppdaterar mer om träning, och andra om sina resor världen över.

onsdag 11 juli 2012

278. I've killed a part of me that was aching

Hej vänner. Det jag gör mest om dagarna är att välja ett album som jag sedan lyssnar på repeat, läser och småfixar här hemma. Varvat med jobb då, såklart.

Igår var jag också hos min komodo och träffade en vecka gamla Liam. Höll på att dö sötdöden, dra mig bakom galler va gullig! Vet att Louise och Viktor kommer bli (är) superbra föräldrar. Ganska häftigt det där med barn faktiskt. 9 månader i en mage och sen plötsligt är det ett helt fungerande liv på utsidan som gäller.. Bara sådär!

Idag är det förresten Gojiras L'enfant Sauvage som gått ett par gånger. Vi hinner nog en vända till innan det är dags för sömn!

tisdag 3 juli 2012

277. hey kid, do I have your attention?

Tackar sminkgudarna för vattenfast mascara och en bra primer. När jag nyss kom hem satt sminket där det skulle, och trots fällda tårar så mår jag bra ikväll.

Sitter i morgonrock med en kopp te och tittar ut genom fönstret på den ljumna skymningen, och på spisen kokar broccoli till morgondagens matlåda. Tycker ibland det är riktigt mysigt att göra iordning lunch att ha med till jobbet.
   Har varit ledig hela dagen idag, spenderat tid med min syster i Göteborg och gått på premiären av The Amazing Spider-Man 3D. Filmen var otroligt bra med skickliga skådespelare, det tredimensionella var effektfullt och flera sekvenser var eh.. tårdrypande. Långa sådana sekvenser. Till den grad att jag fick dölja snörvlingar i harklingar.
 
Med mig hem från storstaden fick jag en dubbelvinyl med Ulf Lundell, det känns fint. Något som känns ännu finare är att min bästa vän idag fått en son tillsammans med sin Viktor. Det gör mig lycklig!

måndag 2 juli 2012

276. I will lose my mind

Utan att gå in på djupa psykologiska analyser om viljan till verklighetsflykter, att drömma sig bort eller nyfikenheten att följa en historia - så tycker jag att det är fantastiskt hur vi kan påverkas av fullständig fiktion i form av det skrivna ordet. 

Ibland tänker jag på hur livet skulle vara om jag inte fick eller kunde läsa. Hur många världar och levnadsöden jag skulle gå miste om, hur många tårar jag skulle spara, hur många skratt jag skulle behöva använda till annat och hur mycket tid jag skulle få över. Vilken obeskrivlig tomhet som jag omedvetet skulle bära omkring på. 
   Andra gånger klurar jag på hur livet var innan jag kunde läsa. Jag minns inte hur det var att se en text utan att läsa den, oavsett om det var tidningen som låg på köksbordet eller en vägskylt som passerades under en bilfärd. Såg jag orden som en samling av bokstäver jag inte kunde tyda, eller föreföll det som bilder?

Jag tror att jag idag missar detaljer som jag förr såg. Jag tror att innan jag kunde läsa var omgivningen mer enhetlig och ägnades samma uppmärksamhet, medan jag nu automatiskt skiljer text från resten av omvärlden. Förmodligen för läsningen bort fokus från saker jag inte märker, men ändå skulle jag inte för allt i världen vilja vara utan möjligheten att läsa. 

söndag 1 juli 2012

275. no time like the present

Woop woop! Redan på min fantastiskt positiva hälsning hör ni ju att jag mår lite bättre. Kan inte påstå att kroppen är i fas nog för att klara av några tunga träningspass, men psyket börjar rätta till sig.

Idag kliver vi in i juli, och jag har inlett dagen likt en katt: ätit och sovit. Kände mig nämligen inte utvilad när jag vaknade imorse, men det var helt omöjligt att somna om! Gick därför upp och åt frukost, och när jag vart vaken i en och en halv timma kravlade jag ner i sängen och sov i över en timma till. Nu äter jag lunch!
 
Kanske inte ultimat start på mitt tvåmånadersprojekt GBISAEM: Get Back In Shape And Even More. Men men, en start är en start oavsett kvalitet - och precis som man säger måste man ju börja någonstans. Nu är jag igång igen, och firar med ett kvällspass på jobbet.

fredag 29 juni 2012

274. you cant' win this fight

Jag är så jävla trött på att känna mig miserabel och jävlig. Kvällarna är jobbigast för då går tankarna som mest, och värst av allt är besvikelsen. 

Inför sommaren har jag sagt till folk att det enda jag ska göra är "jobba, träna, sova och gå på Metaltown". Man kan ju tycka att tre av fyra inte är ett så dåligt facit, men med tanke på att det egentligen är uppgifter som egentligen inte borde vara så svåra att genomföra kan jag inte låta bli att vara besviken.
   Börjar nu krypa upp mot fyra veckors-strecket som förkyld, och även om det känns ganska bra mitt på dagen slår det tillbaka på kvällen och fram mot tre-fyra på morgonen vaknar jag och hostar så mycket att jag inte kan andas. Så.jävla.trött. 
   Dessutom är den första juli påtagligt nära, och det gör mig än mer besviken och ledsen. Hade nämligen planerat att delta i Fitnessfighten i juli månad - en 30dagars tävling där du får ett kost- och träningsprogram att följa, och sedan utses en vinnare utefter framstegen som gjorts. Har varit sugen på att vara med i några månader nu, men har kännt att det inte riktigt passat med tanke på USA-resa och studentvecka och grejer. Men nu så. Fast nä. Istället får jag skjuta på det till augusti, och det kan väl på sätt och vis vara bra - för då kan jag ta juli som lite uppbyggningsmånad utan att det blir från noll till hundra med tanke på min månad som inaktiv nu. 

Hatar att saker och ting ska gå emot mig så jäkligt, men nu är det dags att jag tar tag i mig själv. Dags att jag rotar fram lite extra kämpaglöd och ger mig själv lite livskvalitet. Typ genom att luncha ihop med en saknad vän innan jobbet idag. Vilket jag ska. HEJ! 

onsdag 27 juni 2012

273.

Vet fan inte vart jag ska göra av mig själv, är så jävla less på att vara förkyld! Orkar fan inte mer. Letar friskhetstecken och när jag känner att det blivit lite bättre kan jag inte låta bli att tänka att "nu blir jag frisk!" typ tvåhundrafemton gånger och då blir jag så ledsen när jag sen upptäcker att jag kanske inte blivit så frisk trots allt.

Har så mycket träningsenergi som bubblar att jag inte vet vart jag ska ta vägen.. Känner mig som en jävla fånge i min kropp.

måndag 25 juni 2012

272. holding all these lies

Var hos doktorn idag. Han sa att jag varken har några inflammationer eller infektioner eller allt vad det är man kan ha. Det var väl bra. Sen sa han att det är förkylning. Det kan man ha i åtta veckor lika gärna som en. Te, var hans rekommendation. 

Nu har jag druckit te. 


271. här finns bara jag

Likt jordgubbar med mjölk och en skvätt grädde, är det där med långhelg något jag tycker om. Har varit ledig sen klockan 15 i torsdags, och börjar inte jobba förrän vid fyra imorgon - känns riktigt fint!

Det må så vara att detta varit längsta ledigheten jag har inplanerad innan en vecka in i september, men jag tycker ändå att jag förvaltat den väl. Midsommarafton inleddes med tid spenderad ihop med Corollan förbi det gula varuhuset, Rolfstorp och stora rapsfält, för att sedan nå slutdestinationen Moarna lite utanför Varberg. Åt där midsommarlunch med fröken Werneröd och hennes familj, innan det blev eftermiddag och dags för mig och tidigare nämnda kvinna att fara vidare för mer kvinnligt sällskap.
    Midsommaraftonen firades sedan med Hanna, Sara och hennes vänner och pojkvän och hans vänner, och när det närmade sig natt antog jag och Hanna destination Apelviken för möte med såväl vänner som bekanta och främlingar där.
    Midsommardagen vaknade vi upp i en friggebod som var nästintill tömd på syre, och när jag och Hanna fått Sebbe att slänga upp dörren på vid gavel sved den skarpa solen i ögonen. Det blev en solig dag med häng på altanen innan jag och Hanna åkte till Träslövs läge för att spela en match minigolf med Sara, Jonas och Anton. Regnet föll, tjejerna vann och vi tog tillflykt till en stuga som erbjöd den mest seriösa omgång Uno jag någonsin spelat. Det var kul!
    Igår vaknade jag upp i vår stuga i Falkenberg, och efter att vi haft några släktingar på lunch hade jag stugan för mig själv ett tag. Utnyttjade det på bästa sätt - med tystnad, kaffe och en bok. Var bra mental förberedelse för striden jag led sedan på Gekås, dock med vinnande resultat.

Idag har jag hängt med min höggravida komodo, typ det bästa man kan göra en ledig måndag. Tycker det där barnet ska kräla ut snart! Nu ska jag gå till sängs med min bok som sällskap, och hoppas på att vakna upp utan hosta och med ett bra humör imorgon. Fred ut, gott folk.

Inte så seriösa. Men söt Hanna!
Det är typ så här vi ser ut. 
Minigolf!


söndag 24 juni 2012

270. förmodligen mitt mest personliga inlägg någonsin

Mamma sa för några dagar sedan att man skulle räknat hur många gånger jag varit förtvivlad över meningen med livet. Med ett ig i Matte C i bagaget vet jag ärligt talat inte om jag kan räkna så långt.

Jag är en människa som tänker väldigt mycket, och framför allt på mig själv. Inte nödvändigtvis på ett sånt där dåligt vis, utan det är mer funderingar över hur jag fungerar, valen jag gör och vad jag ska göra i framtiden. Det har alltid inneburit att jag haft en väldigt god självkännedom, i stort sett alltid vetat precis vad jag vill och vart jag är på väg - men det är inte så längre. Jag känner mig som Laleh som står och ropar "vad ska det bli av mig?" och det gör så ont i mig att inte veta vad jag vill. Det som alltid varit så självklart är inte det längre, och det smärtar så att känna sig vilsen. Det är en enda stor törn i självförtroendet, självbilden är rubbad och både egot och stoltheten har fått ta sina smällar.
    Jag är inte den som är den, eller någon som tar åt mig särskilt lätt. Det är så mycket som bara passerar, eller som en mycket fin vän sa - "det bara rinner av dig". Och det gör det oftast, men när det väl sätter sig etsas det fast hårdare än utspillt rödvin på en vit linneduk. Och då tänker jag. Om och om igen, kanske för mycket.
    För att vara en människa som pratar fantastiskt mycket, inser jag mer och mer hur mycket det är jag inte säger. När jag talar vill jag ha tänkt klart, och när jag tänkt färdigt brukar oklarheter vara lösta. Jag släpper sällan in andra i mina inre processer och tankegångar, och jag börjar förstå att det ibland sliter lite för mycket på mig själv. Allt som stängs inne blir till ett pyrande virrvarr som väntar på den sista tändningen som gör att det exploderar. Det gör ont.
    Även om jag tappat grepp om vissa delar är andra desto klarare - framför allt mitt behov av träning. Att även det hålls ifrån mig nu när jag sedan tre veckor dragits med en förkylning gör att frustrationen växer och bygger på deppen, jag känner mig så hjälplös och ful och tjock och äcklig. Det spelar ingen roll vad andra säger för jag känner min egna kropp bäst och den är nu både många kilo för tung och en hel del muskelvolym för fattig.

Mitt psyke är inte i balans just nu, träningsformen är inte vad den ska vara och jag mår inte särskilt bra. Men jag kommer bli bra. Jag hoppas bara innerligt att jag blir frisk innan juli för då planerar jag dra igång ett riktigt spännande kost- och träningsprojekt, och jag vet att det i sin tur kommer ge psyket en boost. Juli ska handla om mig, här, just nu - och alla onödiga tankar ska trängas ut av ett sjujävla fokus.

söndag 17 juni 2012

269.

Jag är ju snäll och så som bloggar, men vidare kvalitet kan jag inte lova. Metaltown var helnajs, men min förkylning har bestämt slagit tillbaka och jag känner mig mer eller mindre död. Ska krypa i säng nu så jag orkar upp och jobba imorgon bitti..

torsdag 14 juni 2012

onsdag 13 juni 2012

267. in waves

Jahaja, nu var det snart dags att sova för att sedan gå upp och hälla i mig lite kaffe, äta frukost och sedan ta cykeln till jobbet. Sitter annars här och taggar Metaltown, förundras över efternamn såsom "Lussenburg" och irriterar mig på den molande värken som fortfarande infinner sig i min rygg och nacke. Tjock har jag blivit, men på måndag räknar jag med att förkylningen ska vara över så att jag kan träna igen. Och skärpa mig med maten, tills dess tänker jag fan äta hejdlöst bara för att få nöjet att tappa ett par kilo asfort sen igen.

Fejkad tagg
Egentligen mest jävligt trött

tisdag 12 juni 2012

266. vad är min tystnad värd?

Edit: vet nu varför jag inte har några redigeringsprogram på den stationära datorn. Den låser sig av alla bildbehandlingsprogram. Nu är det fan jag som kryper upp i min svarta soffa inne i hörnet och känner mig miserabel. På vinylspelaren får Neil Young snurra, och jag tar med mig den här listan, Ulf Lundell, kent och Thåström som backup.

Inte ens sugen på att tröstäta eller ringa gamla ex. Är nog världens sämsta depptjej.

265. then I'm 666

Kör bara kör, allt eller inget, döende eller fullt ös. Med andra ord: inte krasslig. Vilket vidrigt jävla påfund, det där med att vara halvsjuk, halvfrisk, halvbra, halvdålig. 

Aldrig vart så mycket för medel och mittemellan, så frustrationen är ju ungefär lika med tre miljarder procent nu när jag sitter här med rosslande hals, lätt huvudvärk, ryggont och en nacke som smärtar så att det nästan svartnar för ögonen om jag böjer huvudet framåt. Men svartnar gör det aldrig. Ge mig en släng migrän, åtminstone!
   Ja, har en sån där dag. Har dessutom inte tränat på en och en halv vecka och den där en och en halv veckan har varit minst sagt destruktiv, så kroppen känns som en slemklump tömd på muskler. Jag har inte heller några halstabletter hemma, och ska jag ner till byn (ja, vi säger så) för att skaffa det så måste jag ta bilen från helvetet som jag blev osams med igår. Lägger jag mig i sängen kommer tristessen, ska jag dra en printscreen för att ge en eloge till Google för deras ambitiositet upptäcker jag att den knappen fastnat nedtryckt och inte går att få upp. Vill jag skriva ambitiositet inser jag att det kanske inte ens är ett ord men kommer inte på en synonym, och ska jag sedan fota datorskärmen med iPhonen slås jag av det vi alla skärmfotare brukar vara med om - det blir inte så jävla bra.

Nu sitter jag här med några halvtaskiga foton och minns att jag inte har något redigeringsprogram på den slöa stationära datorn. Förutom HP Image Zone som låser hela datorn när man startar det. Enda bra med den här dagen är att jag funnit ett genialiskt sätt att hålla kvar värmekudden på nacken även i sittande ställning, och att jag kanske ska träffa fröken Werneröd i eftermiddag. Nu ska jag se om jag har fokus nog att läsa en bok jag fått av min mor. Idag känns titeln minst sagt passande. 


måndag 11 juni 2012

264. bra in i banan

Jaja, ingen anledning till att vara sura bara för att jag inte bloggar stup i kvarten. Jag har ju tamejfan haft studentvecka! När är man annars mer upptagen, om inte då? 

Sitter nu i samma gamla soffa med samma föräldrar framför samma tv. Det är matchen mellan Sverige och Ukraina som sänds, och det där med EM är väl inga konstigheter direkt. Skillnaden mellan denna fotbollskvällen och andra matchkvällar ligger helt enkelt hos mig - för idag har jag avverkat min första riktiga arbetsdag. Inte som jobb under sommarlov, utan som jobb-för-att-det-ska-jag-göra-resten-av-mitt-liv. 
    Efter en vecka med utekvällar, barhäng på Wisers, bal, hemmafest, heldagshäng i en bäddsoffa, pizzaflöt, flertalet avslutningsmiddagar och slutligen den omtalade studenten. Som var så brutalt jävla underbar. Förkylning, flak och fest ledde till att jag blev så hes att jag fortfarande kraxar värre än en whiskeyalkoholist och cigarettmissbrukare tillsammans, men det var det mer än värt. Det var helt enkelt en av de bästa dagarna i mitt liv!

En dag när allt fått sjunka in lite mer ska jag kanske skildra det lite mer, men rättvisa kommer aldrig gå att ge. Känslan brinner bara för fullt inne i mig, och jag tror endast att det är ett fåtal elever i kära EP09 som kan ha ett hum om hur just min känsla känns. Åh, jag har tagit studenten.. Fyfan va jag är bra! 


torsdag 31 maj 2012

263. and there's nothing I can do

Mental istid klingar i högtalarna och jag ligger och filosoferar i min säng, endast iförd trosor. Kom precis till insikten att jag inte riktigt vet vart jag befinner mig, men kan inte säga att jag är vilse eftersom jag inte vet vart jag ska. Och om jag inte har någon destination kan jag ju inte vara på fel ställe. Med det sagt känner jag mig ganska tillfreds med livet just nu. 

Har idag varit i skolan några timmar, sen uträttat lite ärenden och ska nu avsluta dagen så att jag kan vakna upp pigg och fräsch till en dag med fullt ös imorgon... Det vankas bal! Benen är rakade, USA-brännan uppfräschad med hjälp av solariet, en ny stav sitter i örat, naglarna är målade och mitt ansikte har fått en boostande och utslätande kur. 
   Med det i åtanke och vetskapen om att båda mina bästa vänner, Hanna, Veronika och såklart min familj ska komma för att se mig imorgon kan jag inte låta bli att le lite. Eller när jag tänker på att jag ska få dela allt med fina EP09 och framför allt mitt balsällskap Sara och Tobbe, och att Niklas ska köra oss i en toppfräsch Mustang. Nu kör vi, bal 2012 - here I come!


262. now I see that this is what you mean

Skulle jag pressa upp ett tjog med visitkort just i detta ögonblick hade jag förmodligen prytt dem med texten "Jenny Jonsson - studenttaggad, villrådig men har i alla fall sommarjobb". Vet just nu inte riktigt vad jag vill med mitt liv - mer än att göra en massa saker utan att kunna välja vad jag vill helst.

Anyway, det var inte det jag tänkte skriva om. Tänkte istället säga att trots turboplugg de senaste dagarna har jag idag haft en ytterligare växel i, och om prestationer ska belönas så går spurtpriset solklart till mig, Sebastian och Niclas. Ute i ett fantastiskt fint hus i Sandhult har magi nämligen skapats, och efter fullt ös nästan medvetslös kan vi nu stoltsera med en produktprototyp att visa upp för Cult Design på vår presentation där nästa vecka. Tror nästan att vi alla tre var förvånade över hur bra allt gick, haha. 
    Har idag även bevittnat världens vackraste och bästa vän Angelica skrida fram till Grand Hotel tillsammans med Peson, det var nämligen dags för Viskastrands och Almås studentbal! Dra mig bakom galler va fina folk var, och det hela fick mig faktiskt att längta lite efter fredag och min bal. Ska bli spännande att se vad en långklänning, håruppsättning och höga klackar kan trolla fram från min vanliga, stenhårda stil. Skämt åsido, men det där med bal är kanske inte riktigt vad som klassas som min grej. 

Med det sagt meddelar jag att jag checkar ut för kvällen, och hoppas att ni har överseende med lite väl alldagliga inlägg nu för tiden. Snart snart har jag skolan ur världen och kan tanka kroppen med energi till andra grejer, såsom bloggen.. Tack o lov!


onsdag 30 maj 2012

261. jag sitter kvar och hatar sorgsna slut

Vanligtvis brukar ju ordet "bomb" ha ganska negativa associationer. Jag tänker Hiroshima, ödeläggning och ond, bråd död. Typ. Men sen så blir ordet ofta lite fint och positivt om det är sammansatt med något annat - till exempel "badbomb". Undantaget kan möjligtvis vara "atombomb".. Vad jag vill säga är att ni ska få en liten bildbomb från i fredags.

Jag själv bakom ratten och fröken Norén i passagerarsätet, två tjejer i sina bästa år redo för äventyr! Vi styrde (det vill säga hon översatte iPhonens vägbeskrivningar åt mig, med varierat resultat) mot Halmstad, B&B och Mimikry. För er som känner mig och följt bloggen ett tag kommer väl inte det här som en nyhet, men till er andra: det är ett av Sveriges absolut bästa band (inlägg om när jag såg och träffade dem 2011 här).
    Vi ramlade in på klubben strax före åtta, då hemsidan sa att spelningen skulle börja. Ganska folktomt men fem ack så viktiga människor stod precis innanför dörren och jag ryckte min kompanjon lätt i armen och talade om att "Lina, det är dem!". Det vill säga Mimikrygänget. Talade lite med trummis-Heavy ett tag (det var NAJS), och han sa att de skulle gå på vid tolv, så jag och Lina gav oss ut och utforskade Halmstadskvällen. Det blev häng på ett tak, picnick vid vattnet och strosande på kullerstensgator. Fint som snus!
    Vid elva var vi åter på klubben, och ska jag redogöra för spelningen får ni läsa en hel roman. Jag stod hur som helst längst fram i mitten, med sångar-Hjalle en halvmeter framför mig och sjukt tryck från publiken bakifrån. Mellan mig och scen fanns inget stängsel, så stod med ena foten på scen för att kunna spjärna emot hela spelningen, sjöng i micken tillsammans med Hjalle flera gånger, kramade honom, var uppe på scen och upplevde eufori större än den schlager-Loréen sjunger om.

Nu i efterhand har jag massa fina minnen, blåmärken från scenkanten på benen och ett leende från öra till öra så fort jag tänker tillbaka. Fan, tack Mimikry, ni är bäst!


måndag 28 maj 2012

260. I hope I see you soon

Ska snart sluta vara tyst här på bloggen. Kan börja med att bryta tystnaden genom att presentera åtta rykande färska spellistor à Spotify! Alla framtagna med hjälp av mycket tankeverksamhet, seriös struktur och ett fantastiskt öra för bra musik. Givetvis är de sorterade i bokstavsordning efter artist - at your service ma'am!

▽△
Mångfald är nyckelordet och det är massa mixade genrer med allt från System of a Down till Maskinen och AWOLNATION, men gemensamt är att alla låtar är extremt jävla asbra.

Pek- och lillfinger upp
Fullt ös medvetslös - metal, hårdrock och punk rakt igenom.

Löjligt mycket pepp
Bara feelgoodmusik med högsta växeln rakt igenom, årsmodell all over the years och artister såsom Muse, Ebba Grön, The White Stripes och en släng av Dundertåget.

Ut i solen då
Listan för färder på rostiga cyklar, skymningar med engångsgrillar vid klipporna eller en dag i brassestol och gassande sol. Projektnamnet för listan var "livet e najs!".

Jag vägrar att dansa
Namnet till trots är det partymusik i form av såväl house som dubstep och electronica, med lite extra spice från bland annat Die Antwoord och Weezer.

Låt mig vara lite svår
Även upp har en motsats och där har vi ner. Här är lisstan för mörka kvällar, deppiga infall och djupa suckar.

Film och klassiskt
Storslagna kompositioner från filmer, tv-spel och tiden då Vivaldi dominerade.

Lite för nostalgisk
Walk down the memory lane i dubbel bemärkelse - musik laddad med personliga minnen blandat med "åh, det är ju den här låten"-känslan. Hej Savage Garden, Bonnie Tyler och Gavin Degraw!

Ja gott folk, där har ni dem. Som alltid, spelningslistor är ett arbete som aldrig blir klart, men just nu känner jag mig väldigt färdig. Ganska många listor, men eftersom jag endast har Spotify som musikkälla i iPhonen är det smidigt med kortare listor som man kan göra offline utan att de tar så mycket minne. ASKALAS.

fredag 25 maj 2012

259. megalomani

Vad är det som gör att man vill skriva på engelska när det är jobbiga saker som försöker leta sig ut? Och vad är det för jävla drift som får oss att vilja dela med oss av tankar och händelser överhuvudtaget?

Jag orkar inte vara så här. Är inte van vid att tvivla på mig själv eller på vad jag vill, är sprängfylld av känslor men känner mig så tom. Är fundersam, arg, frustrerad och lite ledsen. Men har också massa värme i mig som jag vill dela med mig av, men jag vet liksom inte hur den ska disponeras. Hatar att blotta mig och visa att det finns något under skalet, och hatar att om jag delar med mig av mitt liv till människor är impulsen sedan att dra mig tillbaka. 

onsdag 23 maj 2012

258. take your time

För övrigt hade jag rosa läppar idag. Väldigt rosa. Har hon blivit galen, tänker ni. Sadlat om från cool brud till girlygirly? Börjat lyssna på tuggummipop, tala i termer såsom "typ bah såååå" och utsett cider till bästa partydrycken? Svar nej. Men ett rosa läppstift har jag, och det luktar dessutom så som mormors eller farmors läppstift gjorde förr - varför jag nu sniffade på dem när jag var liten. Har i alla fall gått runt med lite-mörkare-än-fjortis-rosa mun och doftat tant idag, spännande kombo!


257. I'll make it work

Slutplugg och arenakamp i all ära, men i helgen tog hjärnan sommarlov och idag lockade lunch på Viskan följt av strosande på stan och chill i solen mer än vad fotbollsmatcher gymnasieskolorna emellan på Borås Arena. Även om vi vann.

Ja, även om det bara är några få skoluppgifter kvar innan jag aldrig någonsin behöver plugga igen om jag inte vill, är det trögt som satan att komma igång. Vill bara ta studenten och kasta mig ut i arbetslivet, när man kan gå hem från jobbet och faktiskt lämna det där.
   Hur som haver slutade vi vid elva idag på grund av arenakampen, så jag och Hanna satte oss på uteserveringen och förtärde varsin Caesarsallad. Varmt var det, så när vi ätit klart gick vi en vända på stan istället för att sitta i gassande sol. När vi båda köpt lite smink och Hanna en väska till balen, köpte vi med oss förfriskningar i form av Ramlösa och tuggbart i form av tuggummi, och satte oss på trappan nere vid Viskan. Det var najs!
    Åkte sedan hem vid två, och har efter det pluggat och hämtat min balklänning hos sömmerskan, sen snörade jag på mig löpskorna och gav mig ut på en runda. Som ni kanske minns köpte jag skorna i USA, och helt seriöst.. Det är fan skornas motsvarighet till ett av de sju underverken (mina Jeffrey Campbell Lita höra nog till dem med). Sulan är väldigt flexibel så de följer fotens rörelse perfekt, väger nästan ingenting och sitter som en smäck på foten - utan att flytta sig vid rörelse. Behöver inte längre tänka på att röra fötterna när jag springer, utan kan fokusera helt på andning, armar och att pusha benen till rörelse. Supernöjd!


tisdag 22 maj 2012

256. superbas

Jahaja, då var vi här igen. Ni vet väl vid det här laget om att jag inte ber om ursäkt när jag uppdaterar dåligt, så vänder väl istället på det och säger att det är hög tid att kicka igång det här igen! Har nu befunnit mig på svensk mark i snart två veckor, och jag är så jävla trött på att prata om USA. Jag tycker det är roligt att berätta om det när jag kommer på något speciellt, och det är kul att svara på specifika frågor - men hör jag ett enda "hur hade du det?" till så spyr jag. Femton poäng till den som lyckas sammanfatta fyrtionio skilda dagar på skilda platser i en mening!

Med det sagt meddelar jag att jag är tillbaka på bloggen. Vad sägs om att ni kikar på bilderna nedan, reflekterar över hur bra jag hade det och sedan lämnar vi det här med USA för ett tag? Bra!