söndag 31 mars 2013

329. solsken utanför

Jag står här igen. Har ont om ord och känner mig urbota tråkig eftersom jag varken har något kontroversiellt, smart eller fyndigt att skriva. 

Det är lika tomt i huvudet som i själen och än en gång är jag förbannad för att jag är en så emotionell person och hur mycket det styr mig. Hur mycket jag tillåter det styra mig, när jag i många andra situationer är tvärtemot mitt känslomässiga kaos - rak, kall, okomplicerad. 
    Har de senaste veckorna jobbat mycket på att hitta en balans, försökt släppa kontrollen och väntat på den naturliga rytmen men istället hamnat i otakt och sällan känt mig så vinglig. Varför min hjärna jobbar som mest när jag vill att den ska göra det som minst förstår jag mig inte på, men lägligt nog har jag varit omgiven av nästan alla mina närmsta vänner betydligt mer än vanligt den senaste tiden. Det är skönt för trots att de inte vet hur jag mår inuti lyckas de omedvetet ta sig in som soldater mot hjärnspökena så länge de är i min närhet. 

Rastlösheten har krupit i mig i helgen trots att jag haft ganska fullt upp, vilket oftast resulterat i en promenad. Och en till. Och en till. Blev en i förmiddags ihop med min favoritkomodo och lilla Liam som börjar bli stor, därefter kaffe och prat vid deras köksbord. Är få kök jag trivs så bra i!






328. frysta bär och pannkaka

Ibland blir man påmind om saker och en av dem gör mig lika förvånad varje gång - folk som inte kan laga mat. Inte för att jag slänger ihop söndagsstek och rödvinssås från en höft, men när jag tänker på det så är min husmorssida något som jag tycker väldigt mycket om hos mig själv.

Det där med att kunna öppna kylskåpet och kunna komponera ihop något från råvarorna som finns där, skapa måltider utan att ha ett recept att följa slaviskt och kunna lista ut vad som bör rättas till när en maträtt inte smakar som den ska.
   Sen är det ju så att vi lever i Instagramgenerationen. Matbilder som postas till höger och vänster, snabbnudlar som exponeras på silverfat och toppingar på havregrynsgröt som varieras i oändlighet för den estetiska sakens skull. Många tycker det är fånigt och jag själv känner ofta att det går till överdrift, men ändå är jag där och lägger upp maten snyggt. Fotar. Publicerar. Ska sanningen fram så har jag alltid varit noga med hur min tallrik ser ut och lite skadad blev jag under min lilla karriär i restaurangbranschen - det är viktigt att maten ser bra och aptitlig ut. Det tror jag även att herrarna Mannerström och Morberg håller med om..

Igår lagade jag asgod lunch. Enkel och nyttig var den också. Givetvis förevigades den, och om någon är intresserad så skriver jag receptet under bilderna.

Ugnspankaka à protein
2ägg
3dl mjölk
1dl (vassle)protein 
3/4dl kokosmjöl
1tsk bakpulver
Vaniljpulver

Vispa upp äggen med proteinet och mjölet tills smeten är fri från klumpar, tillsätt mjölk allt eftersom och smaksätt ev. med vanilj innan du rör ner bakpulvret. Grädda i långpanna eller små formar, 200 grader. 


onsdag 13 mars 2013

327. våren svänger mer än mitt humör

Igår tänkte jag postat ett fult foto på våren och skriva halvpoetiskt om hur jag på vägen hem från gymmet krängde av mig vinterjackan och svävade vidare hem i endast tjocktröja som ytterplagg. Hur jag fick flashbacks till grundskoletiden när jag gick samma väg, kände samma vårdoft, tog av mig en annan vinterjacka och kände samma känsla av att vara fjäderlätt och fri med barmark under fötterna och med våren hängande i solens strålar.

Ikväll satte jag mig i min bil och ville börja lipa för att min hand var så kall och blöt efter att jag i en kvart grävt fram min bil under tio centimeter snö och tre millimeter is på rutorna.

torsdag 7 mars 2013

326. runda stenblock som släppt från mitt sinne

Det finns en viss avsaknad av en specialbeställd sänggavel och lakanen är köpta på IKEA, men ändå sitter jag här och känner mig likt en viss Isabella Löwengrip. Jag tänker igenom vad jag gjort bra under dagen, om det är något jag ska göra bättre och hur dagen varit som helhet.

Det är något med natten som gör att den klingar av både lugn och oro, kanske att de båda beror på att man är ensam. Eller i alla fall att det är tyst sånär på en eventuell partners sömniga andetag. Hos mig infinner sig ofta en tomhet, en "jaha, det var den här dagen"-feeling och en liten röst som per automatik säger att dagen varit ganska värdelös. 
   Det är då jag slår tillbaka med min genomgång av dagen, som oftast är mest produktiv på förmiddagarna. Idag skulle man kunna säga att jag satt många bollar i rullning och en och annan har fått en knuff för lite ny fart. Hur mycket var och en leder till är en annan sak, men jag älskar känslan av att vara i rörelse, kanske inte just på väg någonstans men i alla fall på framfart. Med en ganska ständig kyla inom mig så är det också fantastiskt betryggande att kunna känna att även om jag inte riktigt vet vart jag kommer hamna, så kommer det att lösa sig. Det är snarare mer så att jag är spänd för att se vart jag kan komma att hitta mig själv. 
   Kände mig så fräsch när jag kom till jobbet ikväll. Sådär så att det inte spelar någon roll hur jag egentligen ser ut, men en balans i mig kombinerat med den otroliga postworkoutkänslan gör att jag blir extra pigg och rak i ryggen. Jobbkomplikationer - come at me! Shield up - jag fixar allt. Ikväll var en av de grejerna att jag för första gången fick dela mediciner till de boende, häftigt och skrämmande på samma gång att få förtroendet till ett så stort ansvar. Stoltheten när jag klarade det utmärkt på egen hand gav givetvis en liten extra skjuts till tidigare nämnda raka rygg. 

När hela dagen spelats upp i snabbrepris får morgondagen sig en omgång med planer och ambitioner. Efter det är det dags att koppla ur systemet, sväva tillbaks till nuet och ridå. Sluta ögonen, släppa fokus och bara känna.