onsdag 29 maj 2013

348. Balansgång till frukost

Jag önskar att jag avslutat mitt senaste inlägg med en cliffhanger för då hade de senaste dagarna av tystnad varit betydligt mer spännande. Inte mycket att göra åt nu i efterhand och man kan ju inte få allt i livet - inte den perfekta inläggsinledningen och inte någon evig lycka. Med det sagt: jag har haft lite trubbel med den där balansen. 

Influensen av alkohol eller problem med lillhjärnan har inget med mina balanseringssvårigheter att göra, det är att snubbla i livet och vackla i psyket som jag talar om. Ingen större katastrof den här gången för snabbt hann jag sträcka ut armarna och parera för ett potentiellt fall, det är bara det att det kom så oväntat. 
     Har levt livet på topp sedan jag kom hem från Indien, varit oförklarligt glad och tanken har slagit mig att det förmodligen kan vända när som helst. Analysen av balans och glädje lyder att det har mycket att göra med ambition. Ibland önskar jag att jag inte krävde så mycket. Jag tror att ju bättre man är på att nöja sig med det lilla i livet, desto tryggare balansgång har man. Kanske en stor trädstam som ligger på marken, några felsteg och man faller, en lättare ansträngning och man är uppe igen. 
      Kräver man mer får man kämpa mer. Ribban höjs i takt med kraven och samtidigt som allt fler positiva kickar slår till så blir underlaget allt mer instabilt. Jag funderar på om jag borde sänka ambitionen men det ligger inte i min natur, jag tänker att om jag gjorde det hur skulle det gå till? Det är härligt att springa fort på en stock längs marken, men att gå på lina högt upp i skyn känns så jävla häftigt. 


Idag tog jag min lilla välmåendesekvation till hjälp och satsade lite på psyket. Idag innebar det att göra ordning matlådor och äta frukost i lugn och ro. Nu ska jag snöra på mig inlinesen och åka till Sexdrega för jobb. Ha en bra dag!

fredag 24 maj 2013

347. En roadtrip via Halland

Två dagar, en övernattning, femhundratjugosju kilometer, några mikropauser och en viss högskola för poliser. En av de spännande sakerna som drog igång när jag återvände till Sverige är avslutad, samtidigt som det fortfarande är i full gång. 

När jag var några år gammal skulle jag bestämt bli brandman, och killen i grannhuset skulle sy gardiner. När vi inte arbetade skulle vi uppfostra våra tio barn. Det tog inte många år innan samtliga av våra planer ändrades - han vill inte längre sy gardiner, vi ämnar inte att spendera livet tillsammans med varken varandra eller tio barn och jag skiftade drömyrke från brandman till polis. Tankar på de båda jobben har hängt kvar tills dess och egentligen hade jag tänkt vänta tills i höst med att söka Polishögskolan, men ungefär i samma veva och lika mycket på impuls så ansökte jag i våras.
    När det var en och en halv vecka kvar i Indien fick jag meddelande från polisrekryteringen. De ville att jag skulle komma och göra de fysiska proven och lika fort som jag blev glad så slog det över i stress: datumet för testerna var 18 dagar framåt, den 23e maj. Öroninflammationen och förkylningen hade ännu inte gett med sig helt och jag blev förbannad för att jag var i Indien, inte kunde träna så som jag gör hemma och för att jag inte kände mig i form för något som jag velat göra så länge. Dagen efter vaknade jag med en ny beslutsamhet och adderade två träningspass om dagen till den vanliga löprutinen. På schemat stod nu kondition, funktionell träning och grenspecifika övningar - typ släpa Lina fram och tillbaka i yogasalen, hoppa över en pinne och nöta kullerbyttor. 
    Att säga att det var frid och fröjd är att ta i, det var varmt, jobbigt och jag saknade en uppmätt sträcka på två kilometer, eftersom det var så långt jag skulle springa på testerna. Det var skönt att ha en målmedvetenhet och det gick bra fram tills mitt knä började strula lite så att jag fick trappa ner och istället vila mig i form. Då var det skönt att jag hade en peppande Lina till coach! 
    I förrgår tog jag bilen ner till Falkenberg via terrorn på Gekås. Hängde med Mimmi på gymmet medan jag själv vilade och kände lite på nerverna. Sov i vår stuga, gav mig ut på vägarna igen på morgonkvisten och satte sikte på Skåne. Fram mot elva rullade jag in i Kristianstad och på idrottsplatsen träffade jag en annan tjej som skulle testas, andra gången för hennes del. 
     Klockan ett drog det igång, någon gång runt halv fem var det över. Jag tror vi var knappt sextio personer där. Sextio av 7163 sökande, sextio av 2100 som kallats till fystesterna och sextio stycken som inledde dagen som främlingar men avslutade den som bekanta. Det var häftigt vilken gemenskap och teamkänsla vi hann arbeta upp även om vi på sätt och vis var rivaler. Det var ett par timmar av ständiga hejarrop, mycket nervositet och utdelningar av ryggdunkar. 

Jag klarade samtliga tester och från Kristianstad åkte jag med en ny erfarenhet, ett stort leende, lättnad och en viss stolthet. Det är inte den fysiska prestationen som är svårast, det är det psykiska. Att tänka klart även när det finns så mycket vilja som bubblar, att prestera i en pressad situation och att inte låta nerverna ta över. Att leverera även om man inte är bäst och inte minst bekräfta för sig själv vad man är kapabel till. Nu är det bara att vänta och se hur långt det räcker. 

måndag 20 maj 2013

345. Fullt upp trots ledighet

Har idag roat mig med att gå ut på promenad med klarblå himmel och återvänt under regntunga skyar. Trots att regnet redan hunnit falla, både på marken, mig och plåttaket jag efter starkt löp tog skydd under. 

Är fortfarande ledig från jobb efter Indienresan och det är så himla skönt. Jag gillar det för att jag är sysselsatt hela tiden och får tid till att fokusera på sådant som behöver prioriteras just nu, och jag är rädd att om jag inte hade det så hade det blivit en av de omtalade post äventyrskrascherna. Ni vet när folk kan bli lite deppiga för att resan är över, hjärnan har mycket att bearbeta och deras vardag känns allmänt grå och tråkig. Undermedvetet verkar jag ha planerat för att göra min hemkomst allt annat än lugn och tråkig för det händer mycket i livet nu, det är kul!
     Mitt i allt har jag fått för mig att ändra om lite i mitt lilla näste. Jag tog ingen förebild så det får nog bara bli en efter, just nu ser det inte särskilt trevligt ut utan mest är det rörigt. Golvet är täckt av skivor i kraftig kartong och på står en lagerhylla upp och ner, han har idag fått en omgång med pensel och vit målarfärg. Idén kändes roligare i teorin och imorgon har jag en till som ska målas innan det är dags för ytterligare en strykning, men det är ganska rogivande att ha något kreativt att dona med. 

Mest av allt donar jag med mina tankar om träning just nu. Det är underbart att vara tillbaka på gymmet, men nedslående hur mycket man hinner tappa på sex veckor. På sätt och vis känner jag mig nollställd, på ett ganska positivt vis. Motivationen är på topp och jag har så många möjligheter och sätt att fortsätta på härifrån, men än så länge har jag inte lyckats besluta hur. Oh well! 

346. Välmåendesekvationen

Som om vi vore bästa vänner pratade jag med kassörskan på Ica och matkassarna bar jag hem med ett leende. Häromdagen kändes det inte ens jobbigt att vända och hämta den glömda plånboken, en änkestöt av tredje graden var inga problem och någonstans där kopplade jag att jo, just nu så mår jag bestämt riktigt bra. 

Är man som jag och av okända anledningar får dippar lite för ofta och analyserar det mesta, så tar man vara på de bra perioderna extra mycket och reflekterar över det något mer. När mår jag bra? Varför mår jag bra nu, när jag inte gjorde det i förra veckan? Svaret är egentligen simpelt och ganska universiellt, för även om vi alla är olika så har vi ändå liknande behov som gör att vi i grunden fungerar ungefär likadant. Till exempel så äter vi, sover och besöker hemlighuset ett par gånger däremellan. 
    Alla goda ting är tre - musketörerna, knattarna i Kalle Anka, två plus ett och antalet ingredienser i S'mores. Tre är också faktorerna som jag för ett par år sedan spaltade upp i min välmåendesekvation och produkten blev riktigt bra. Eller ska vara bra, det är ju lite det som är syftet. Hur som så lyder min elementära teori för hälsa "kost, fysik och psyke". Än så länge inget banbrytande men låt mig förklara det hela något mer. 
   Utöver syre så behöver vi föda för att överhuvudtaget kunna fungera. Vad vi sedan göder vår kropp med avgör om vi bara vill existera, fungera något sånär eller helt enkelt må riktigt bra. Det är ingen rocket science att vi behöver våra kolhydrater, protein och fett. Det är maten som ger både kroppen och hjärnan energi så det säger sig nästan självt att det blir olika kvalitet på energin beroende på vilken sorts mat vi sätter i oss. Givetvis ska inte alla leva efter Anna Skipper eller den där Paulun, men jag tycker att alla borde ägna en tanke eller två åt sin kost. Godis och kakor kanske inte behövs alla dagar i veckan och äter man ingen mat förrän till kvällen är det inte konstigt att man inte hänger med på lektionerna i skolan. Jag tror att det är många som äter osunt utan att tycka att det är ett problem, men som skulle bli positivt överraskade om de testade och insåg hur bra man mår av äta nyttigt. 
    Fysiskt välmående vill jag egentligen dela upp i ungefär trehundra delar men det är så svårt att komma ihåg så jag har valt att hålla mig till två - sömn och rörelse. Alla behöver inte träna på gymmet eller nöta intervaller i backar, men alla behöver röra på sig emellanåt. Jag kan bli så besviken på ignoransen och okunskapen hos människor som valt att leva ett stillasittande liv. Kroppen behöver stimuleras för att inte brytas ner och förfalla, och det är inte ens jobbigt att göra något åt det. Öppna dörren and you're half way there, lyft foten över tröskeln och promenaden har startat. Det är en klyscha men träningen är full av dem och ofta är de så fruktansvärt sanna - tar du dig inte tid att motionera nu, så tvingas du att ta dig tid att vara sjuk i framtiden. 
     Rörelse är så mycket mer än det fysiska. Inte nog med att träning förlöser endorfiner som gör oss gladare, det är ju också här som man ska se till att ha roligt. Att skaffa gymkort bara för att "det är bra att gymma" är så onödigt om man ändå inte går dit och kör ordentligt, och det är ingen vits med att nöta mil i löpspåret om man hellre springer runt på en fotbollsplan, dansar bugg, tränar crossfit eller åker inlines. Den fysiska aktiviteten ska vara din egen och det är där det blir så fantastiskt - när du inte mäter dig mot någon annan utan istället märker att du plötsligt klarar något du tidigare inte kunnat, att du utvecklats och du får hålla på med något du behärskar. Den stoltheten och glädjen borde alla få bära med sig. 
     Kost och motion i all ära, men även om man sköter det efter konstens alla regler så blir det inte så bra om man inte sover som en gud. Eller i alla fall tillräckligt. Inte nog med att man vill slippa att ständigt se ut som ett spöke med påsar under ögonen - man vill ju orka med dagen istället för att bara ta sig igenom den. När vi sover återhämtar sig kroppen och sömn är bra för allt möjligt, till exempel för vårt immunsystem, minnet och inlärningsförmågan. 
     Slutligen har vi psyket. Krånglar det så brukar det mesta bli ganska struligt. Här vill jag trycka in allt mentalt och socialt, allt från att åka Balder på Liseberg till att meditera i en solig skogsglänta. Tyvärr tycker jag att vi nu för tiden har lätt för att glömma bort de delarna, särskilt nu när de senaste årens hälsohysteri fått var och varannan människa att följa dieter och träningsprogram. Medvetenheten tycker jag är bra, men vi får inte glömma av att slappna av och ha roligt! Det handlar om att göra saker man trivs med: att emellanåt gå i pyjamas hela dagen, umgås med sina vänner, köpa tröjan man tittat efter och spela laserdome. Det rör sig inte om att "unna sig" för det är inget förbjudet du gör utan snarare något som bör vara en naturlig del av din vardag. Vill du äta en glass? Ät glass. Vill du hellre gå på bio än träna idag? Gå på bio då. Det handlar om balans och en viss prioritering idag, men kanske en annan imorgon - det är du själv som vet bäst vad du mår bra av. 
     
Jag skulle säga att viktigast av de tre är balansen mellan dem, som motsägelsefullt nog inte behöver vara jämlik. Vi alla behöver hitta lösningen som passar oss bäst - för mig är träningen den delen som väger tyngst, medan andra behöver mest av den sociala biten för att vara välmående. Just nu är min treenighet en snyggt sammansatt triangel, samtliga delar är välfungerande och jag mår så himla bra. 



söndag 19 maj 2013

344. Örsås och Indien är ju nästan samma sak

Rutiner, familj och svenskars sommarkänslor. Snart har jag varit hemma en vecka och det är faktiskt riktigt skönt - lite mot min vilja får jag nog erkänna att jag är en av dem som nöjt sjunker ner i favoritstolen och suckar "borta bra, men hemma bäst". Det är däremot helt okej för min del att jag vill göra någonting innan jag får komma hem igen: uppleva lite äventyr, samla erfarenheter och söka kickarna.

Jag är så glad att en spontan del av mitt jag tog beslutet att köpa en flygbiljett till New Delhi, och jag är så glad att Lina en vecka innan avfärd var spontanare än så och slängde iväg ett "är det försent att följa med?". Att hon just då var bosatt i London, saknade indiskt visum och hade ett pass som behövde förnyas orsakade en viss stress med tanke på tio arbetsdagars handläggningstid och en viss påskhelg full med röda dagar mellan oss och avresedatum, men bra blev det ändå. Riktigt bra. 
      I snart tio år har vi känt varandra. Fantastiska och omtumlande tio år, skulle man nog kunna säga. Oftast väldigt nära vänner, dessemellan ungefär lika stabil vänskap som Linas relation med gässen i Örsås. Hon är livrädd att de ska bita av hennes fingrar. Långa promenader, sena filmkvällar och nästan obegränsade timmar framför The Sims har passerat, somrar har gått, mellanstadietiden tog slut, musiktävlingarna blev förflutet, varsin klass blev verklighet och matte var fortfarande misär. Någonstans i högstadiet skrevs bucketlists och det var något om en osannolik tågluff innan gymnasiet som givetvis aldrig blev av. Istället hamnade vi visst i Indien någonstans efter gymnasiet, före resten av livet. 
     Bättre vän och resesällskap får man leta efter. Med "det löser sig", omtänksamhet och vårt älskade "såatteh.." som ledord så är det nästan svårt att få ett annat resultat än bra. Det blir så okomplicerat när man vet hur den andra funkar och det är så kul att kunna jämföra nya upplevelser med saker som förr. Att ligga i ett kvavt rum i Kochi och se på Harry Potter halva natten blev som en av de där filmkvällarna, den jättelika fiskebåten var ju nästan som gummibåten och turnén på vespa blev ett "kommer du ihåg när vi körde den stora fyrhjulingen? På åkern?". 

Flera gånger kom jag på mig själv med att betrakta Lina och undra hur vi blev så här, betrakta omgivningen och undra hur vi hamnade där. Jag har fortfarande ingen aning men jag älskar vart vi är, allt vi fått vara med om och hur fin vän jag har med alla sina egenheter och det röda bläcket, någon som delar upplevelserna och inte bara är med och en tjej som vuxit sig så stark och självständig sen den första trevande dagen i fjärde klass. 




onsdag 15 maj 2013

343. Sista etappen

Inlägget om Kochi borde egentligen Lina skriva. I alla fall det första, för vi besökte staden två gånger. 

Under vårt första möte med staden spenderade jag mesta tiden i rummet på vårt Guest house. Jag alternerade mellan djupgående studier av takfläkten, att försöka ansluta till det halvt fungerade wifi:et och att ligga i duschen i försök att svalka av mig. Är det 40 grader utomhus är det inte särskilt behagligt att hålla ungefär samma kroppstemperatur. Lina var ungefär världens bästa sjuksyster och kom med mat och glass till mig, efter att ha fått utforska staden på egen hand. 
     Min förkylning och öroninflammation trivdes bra i Kochi för när jag och Lina skulle fara vidare tyckte de det var läge att dunsta. Inte mig emot. Ryggsäckarna åkte in i bagaget på en taxi, vi stuvade in oss i baksätet och chauffören styrde mot Koottanad. Eller Kodanad visade det sig, när vi två timmar sen blev lämnade i en stad sisådär fem timmar från vår egentliga slutdestination. Två saker stod klart: vi behövde hitta ett sätt att ta oss norrut så fort som möjligt och vårt uttal på indiska städer var i behov av viss polering. 
     Att lära sig Indiens alla språk gick sådär, att ta sig från Kodanad till Koottanad gick bättre. Medan jag ville stress-ilske-förkylnings- och kissnödighetsgråta tog Lina det mer coolt. Ett toalettbesök senare befann vi oss på en lokalbuss med temperatur bäst återgiven med "allt klibbade, om inte rann" och efter ett byte i Palakkad gjorde vi byhålesightseeing á Indien och fram mot att det blivit kolsvart ute anlände vi till Koottanad. Rätt Koottanad, den här gången. 
      Två kilometer utanför byn ligger ett Ayurvedacenter där vi spenderade den närmsta veckan. Kortfattat så kombinerar Ayurveda yoga med medicin och delas upp i tre typer - för sjuka, för friska samt föryngring. Där fick vi ha konsultation med en gullig indisk doktor och hon avgjorde sen vilken kategori vi tillhör och därmed vad för kost och behandlingar som skulle passa oss bäst. En vecka ägnade vi således åt två yogasessioner om dagen, olika massager, mat speciellt anpassad till oss och att bara göra det som föll oss in. 
     Från Koottanad åkte vi sedan tillbaka till Kochi, denna gången området kring Cherai Beach istället för Fort Kochi där vi varit veckan innan. Som namnet insinuerar så fanns där en strand och som logiken hintar om fanns det även vatten att tillgå, så de sista dagarna i Indien spenderades ganska mycket i Arabiska havets häftiga vågor. En eftermiddag befann vi oss på vågorna då vi blev erbjudna att följa med vår hyresvärd Anwar och hans kompis ut med fiskebåt. Något fiske blev det inte eftersom vi var för få för att lägga ut nät och manövrera den stora båten, men medan vi ändå var långt ute på havet passade jag på att dyka från relingen och skvalpa runt i vatten där det var sjutton meter djupt. Lina tog istället tillfället i akt att bli sjösjuk och ligga så stilla som möjligt på en bänk i hytten. 

Vår sista dag i Indien går inte till historien som den mest händelserika. Vi satt på varsin plaststol och läste varsin bok, sedan flyttade vi oss till golvet. Jag badade, vi åt vår sista indiska måltid och fram mot kvällen åkte vi till flygplatsen. 04.20 indisk tid lyfte vårt plan och två mellanlandningar samt några filmer senare stod vi på Landvetter. 21.30 svensk tid landade jag i min säng för första gången på sex veckor och 40 timmars vakenhet gick mot sitt slut. 

342. Misären i Ooty

Jag är lite sen och vår vistelse i Ooty går under kodnamn "misär", men det gör inte det hela till en historia att ej förtälja och bättre sent än aldrig. Har jag hört.

Det var ungefär en vecka sen vi hördes sist och det var några timmar efter föregående inläggs färdigställande som det hela började. Vi hade överlevt den helvetiska färden upp i bergen och tog med oss vår hunger bort längs en av huvudgatorna. En av alla gator med massvis av smyckesbutiker och bagerier, men med ont om restauranger. Till sist hamnade vi på ett muslimskt ställe som lätt motvilligt serverade oss indisk dhal fry, och försökte få oss att beställa halalslaktat kött istället. Gick hem sådär, särskilt med tanke på att jag under resan testar en bit av Linas liv och äter vegetariskt.
På vägen hem valde vi ut ett av alla bagerier och köpte några bitar av Ootys specialitet - hemgjord choklad. Mörk, ljus, vit, med frukt, nötter, rom, kaffe, nougat eller mer choklad. Dessa praliner avnjöt vi uppkrupna i vår säng, Lina i flanellskjorta och jag i en nyinköpt stickad tröja. Det visade sig nämligen vara något kyligt i bergen.
En stund senare låg vi och jämrade oss. Jag hade gjort det i ett par timmar eftersom en smärta misstänkt lik öroninflammation infunnit sig under bussfärden och min reskamrat tillika rumskompis mådde lite illa och angav "förmodligen för mycket choklad". Om bussresan var uppvärmningen så var det här startskottet för misären i Ooty. Natten som följde spenderade Lina till större delen liggandes på en filt inne i det klinkerbelagda och lätt nedgångna badrummet. Den ökända matförgiftningen hade anslutit vår resa.
Dagen som följde var på de flesta sätt miserabel. En av oss var tömd på både krafter och maginnehåll, den andre var förkyld. Frukosten intogs inne i vårt boendes restaurang fram mot lunch och likt ett nyförälskat par tog vi sedan tillflykt till vår säng igen. Med något mindre entusiasm, dock.
Fram mot två gjorde jag en uppfräschning som sträckte sig så långt som att borsta tänderna och gav mig sedan ut i staden iförd tidigare nämnda stickade tröja. Jag hade fyra uppgifter men lyckades endast slutföra två - ett internetcafé fann jag relativt fort och en tidning till Lina i klass med "People eller någon annan skvallerskit" fick jag tag på efter något mer möda. Att Indien inte är vykortens land var jag redan varse om, så att jag än en gång misslyckades att sända iväg ett par hälsningar till Sverige kom inte som någon större förvåning.
Kvällen spenderade vi föga förvånande i vårt rum. Lina var piggare så vi hade en liten picknick i vår säng med saker jag provianterat ihop och sedan väntade vi bara på att klockan skulle bli mycket nog för att vara läggdags. Vårt hittills mest miserabla dygn på resan var över.
Morgonen efter blev vi hämtade av vår guide för dagen - Anthony. Han tog med oss 18km på lokalbuss och framför oss hade vi en knappt två mil lång trek i sällskap med honom, en indisk man och hans italienska flickvän. Vi gick över landsbygd, genom teplantager, via små byar och slutligen upp på en bergstopp. Vi fick se eucalyptusträd, apor och en stor giftorm, inspektera odlingarna av te på nära håll och slutligen njuta av en storslagen utsikt över bergen. Att indiern som var med oss var lite jobbig och flåsade fram ett "is this the mountain?" när vi gick upp för en kulle lyckades jag till sist koppla bort och hela utflykten var mycket trevlig.

Dagen därpå lämnade vi Ooty för Kochi. På bussen ner för berget spydde indierna kors och tvärs så jag drog slutsatsen att åksjuka är ett stort problem här. Trots att Ooty går under kodnamn misär så var det ändå i en viss melankoli istället för depression, så utöver de faktiska uppkastningarna så var vår vistelse ändå ganska mysig.