måndag 26 november 2012

303.ödesdigert

(skrivet för en och en halv vecka sen, råkade visst lägga det i utkast istället för att publicera)

Tiden springer och jag gör den sällskap. För ungefär en vecka sen konstaterade jag och min bästa vän att det var ett halvår sedan vi tog studenten, och i mitt huvud snurrar nu julklappsidéer dagarna i ändå - det är faktiskt bara en månad kvar.

Samtidigt som jag aldrig hinner känna mig rastlös och är fullt uppe i mitt liv och min vardag, så kan den där gnagande känslan jag talat om innan hinna ikapp mig. Den som får mig att frukta att jag missar något, att jag ska bli fast utan att uppleva det jag vill och att jag plötsligt ska sitta där och ångra att jag inte gjort saker medan jag kunde. Hade tid, ork, vilja, resurser, inspiration. 
    Ibland tänker jag på när jag gick andra året på gymnasiet och sommarlovet kom allt närmre. Hur jag var så jävla skoltrött och sa till dem i trean att "du tar ju snart studenten! Det måste väl kännas skönt?". Hur förbannad jag blev när de tveksamt svarade ja, och sen fortsatte suckande att "jag vet bara inte vad jag ska göra till hösten". Som om det skulle vara jobbigt att slippa det som hållit oss fast i tretton år, hindrat oss från att ge oss ut och göra vad vi vill och begränsat oss till ett liv med obligatoriska ämnen, rapporter, prov och äcklig skolmat. 

Jag hatade inte skolan på något vis, men jag hatade det faktum att den var något jag var tvungen att göra just då och att det hindrade mig från att vara spontan eller leva ut saker jag drömde om. Åka till London på impuls, skaffa ett spännande jobb eller testa livet som volontär i något land där hjälp behövs. Det är nu ett halvår sedan jag tog studenten och om jag vill kan jag få allt det jag då drömde om. Ändå lever jag veckorna i ända med samma jobbrutiner, min älskade träning och tankar om framtiden mer villrådiga än någonsin.

lördag 24 november 2012

304. osammanhängande känslosurr

För ett par timmar sedan stod jag på stranden och den pulserande ilskan rann av mig som om den sköljdes bort av havet. Jag fick för mig att titta upp och rakt ovanför mig blottades några stjärnor i en annars kompakt molnhimmel. Salta droppar letade sig ner längs mina kinder och jag undrade om det skulle kännas så här om jag stod på en annan strand i världen. 

Mitt temperament som slår om på millisekunder är en av två saker som jag brottas en hel del med. Jag nöjer mig nu med att ibland lyckas tygla det till en försenad explosion och hoppas att någon kanske kan se en viss charm i en känslokanon som hinner vara sprudlande glad, ett lipande deppvrak och en frustrerad argbigga under loppet av två minuter. 
   Med kvällens tårar följde den tryckande, överväldigande känslan av det andra problemet. Den ständiga striden inom mig som handlar om min självbild. Jag vill veta vem jag är och vad jag vill, och under större delen av mitt liv har jag upplevt att jag gjort det. Nu känns det istället som att för varje insikt jag adderar till min kunskapsbank så är det något annat som växer. Ett svart mörker till monster med tvivel och frågor som jag skapat ur en osäkerhet. 
   Det är ett monster som får mig att sluta tro på saker jag egentligen är säker på och ifrågasätta saker som borde vara självklara. Den hindrar mig från att tänka klart och i mitt diffusa töcken kan jag inte längre avgöra mitt värde, svara på hur jag mår eller vad det är som är fel. OM något ens är fel. Jag vet inte, jag vet inte! 

När jag såg på stjärnorna erinrade jag mig om att jag hört någon säga att det är samma himmel oavsett vart man befinner sig. Jag tänkte på alla mina drömmar om att ge mig ut i världen och resa eller jobba, och undrade om det är verkligen det jag vill eller om det bara är ett försök att fly. Monstret kanske följer med mig och stör, så att jag ändå inte kan uppskatta det jag drömde om att göra. Eller trodde att jag drömde om.