måndag 29 april 2013

341. Hej igen

Hoppas inte att ni hunnit bli allt för oroliga under min tystnad, men jag och Lina har fått lära oss den hårda vägen att leva utan wi-fi.

Det har hänt en hel del sedan mitt inlägg om Mumbai och det lilla livstecknet utan å, ä och ö. Vi har varit i Goa, Gokarna och färgparadiset Mysore, och för drygt en timma sedan anlände vi till Ooty.
I det övergivna partyparadiset Goa slog vi läger i Anjuna Beach, varifrån vi sedan susade runt lite överallt på vårt vrålåk till vespa. Lågsäsongens tystnad ekade i vågskvalpet mot stranden och Asiens Alanya visade verkligt prov på hur säsongsstyrd en plats kan vara. Missförstå mig inte för det är varken party eller turister vi är ute efter - men känslan av att vandra runt i en slumrande och nästan tom stad kan verkligen göra att man känner sig kusligt bortkopplad. Eller avkopplad, det beror nog lite på person.
Även Gokarna bjöd på hav, strand oc lugn, men på ett helt annat sätt. På Om Beach bodde vi i vår bungalow och utöver några kor, ett par restauranger och ett gäng backpackers så var den så gott som tom. Vi plöjde böcker, hajkade över ett par mindre berg till Paradise beach där folk övernattade i hängmattor och vi badade tills långt efter att fingrarna blivit skrynkliga.
Till Mysore kom vi tidigt i förrgår morse och möttes snart av den jobbigaste värmen hittills. Över 40 grader och inte längre någon bris från havet utan istället en tryckande stadspuls gjorde hela vistelsen något svettig. När vi inte tog skydd från hettan på vårt fängelseliknande hostel så hängde vi mest på en otrolig marknad med massa grönsaker, blommor, oljor och framför allt färgpulvret som Mysore är känt för. Utöver en britt så gjorde vi oss bekanta med tre små gathundar som vi döpte till Billy, Charlie och Olle. Sen hade vi ju våra vänner på restaurangen vi gjorde oss så mycket stammis på som man kan under två dagar.

Mer än så orkar jag inte berätta om vecka som gått, det får bli historier för när vi är hemma igen, eller något åt er fantasi att syssla med. På agendan härnäst för oss står mat, en lättare hunger har infunnit sig efter 5.5 timmas resa med lokalbuss som förväntades ta 3. Dessutom visade busschauffören prov på avsaknad av omdöme och satsade istället på vårdslös och mycket offensiv körning.

onsdag 24 april 2013

340. Vårt Shantaram (några dagar sent..)

I en hylla på vägglösshotellet ligger min och Linas kvarglömda upplaga av Shantaram. Dagarna som passerat i Mumbai har istället fått bestå av Shantaram irl, och lite annat smått och gott.

Sea Shore hostel ser inte direkt ut som någon pärla utifrån, men när jag hittade det i Lonely Planet kändes det lite som ett tecken. Dagen innan hade vi stött på det i romanen Shantaram, så vi tänkte att det kunde vara lite häftigt att bo där. Det visade sig vara nyrenoverat och fräscht på insidan, och från fönstret i trappuppgången var det utsikt över havet. Jag hade inte ens tänkt på att Mumbai skulle ligga vid havet.
Igår gav vi oss ut tidigt för att rasta våra kroppar. I rädsla för att tappa bort mig sprang jag bara strandpromenaden fram och tillbaka, men det var nog så njutbart eftersom jag då fick se Gateway of India flera gånger. Den som enligt vår hatade indier skulle ligga så långt bort. Efter frukost tog vi en närmre titt på den och stötte på några hinduiska munkar som välsignade oss med böner samt varsin prick i pannan. De firade en stor högtid.
Vi beslutade oss att ta en taxi upp till Hanging gardens för 200 rupier, som chauffören sedan försökte få till 200 var. Vi vägrade helt enkelt gå ur taxin innan jag fått alla växel tillbaka på min femhundring. Det kallar jag förhandlare! Trädgården var tyvärr inte så mycket att ha, så efter lite vila i skuggan bestämde vi oss att ta en promenad ner till havet. Taxin hade visst svängt fler gånger än vi trott så det kan hända att vi tog en liten omväg, men slutligen nådde vi stranden där vi spenderade ett par timmar i skuggan. Folk satt i ringar och spelade spel eller studerade, barn lekte och tiggarna flockades. En pojke kom med hela munnen och handen full av godis ock visade oss sin andra hand där man såg skelettet i ena fingret. Han ville ha mer att äta.
Imorse tog vi en lång promenad och PT sedan frukost på ett kafé, menyn hade en särskild kategori "For the health freaks" där du fann cornflakes och deras kaffe var äckligt. Omeletten däremot, tip top! Vi checkade sedan ut från hotellet och gav oss av åt separata äventyr - Lina gick för kafé och jag spenderade ett par timmar på ett gym jag googlat fram. Innan jag satte igång frågade jag ägaren om det var okej att jag tränade i shorts, han sa att det inte var några problem nu då det bara var öppet för tjejer, men efter fyra skulle det vara unisex.. Alltså långbyxor.
Hela eftermiddagen har vi fördrivit på Leopold's café och bar - en mycket central plats i Shantaram. Jag åt godaste maten hittills i Indien och vi spekulerade i om hålen i väggen orsakats av en pistol eller ej. Så långt i hann vi inte komma i boken..

Nu hänger vi i ett väntrum för kvinnor på Centralstationen i Mumbai. Kaos med människor här, men vi har gott om tid då vårt tåg är över en timma sent. När jag har internet att publicera detta är vi i Goa, i alla fall om allt går som planerat.





söndag 21 april 2013

339. sorry

Har skrivit tva langa inlagg om Mumbai och ska snart ta mig i kragen och forsoka satta ord pa Goa samt Gokarna, dar vi befinner oss nu. Problemet ar bara att internet och jag ar ingen true love just nu, sa ni far helt enkelt halla till godo med gamla inlagg sa lange.

Under tiden tar jag en promenad i solnedgangen, virvlar runt lite bland vagorna i havet och slumrar sedan bredvid min pingla i vart karleksnaste till bungalow. Leopardmadrass, rosa lakan och matchande myggnat it is!

tisdag 16 april 2013

338. packade med mig humöret till Indien

Han hade varken kostymbyxor eller almanacka så redan där borde vi ha anat oråd. En sportig tshirt och oklanderlig engelska dög dock tillräckligt just den stunden, så vi valde att lita på indiern som stod i gången på tåget.

Innan vårt tåg hunnit lämna Udaipur började en indisk man tala med oss, då han hade samma platsnummer som oss men hade hamnat i fel vagn. Efter att vi pratat en stund sa vi att vi kunde leta boende tillsammans i Mumbai, då ha och hans ryska turistkompis inte heller hade bokat något hostel. Efter en förvånansvärt god sömn steg vi således av på tågstationen runt klockan 14, mötte upp indiern och ryskan och fångade en taxi. Efter att indiern länge och väl argumenterat upprört med chauffören fick vi ett hyfsat pris för att han skulle köra oss till Salvation Army, där jag och Lina fått uppgifter om att man kan bo billigt.
Rätt som det var stod vår taxi parerad utanför murar med taggtråd och vi förklarade att vi inte alla ville till en indisk militäranläggning. En htc med värdelöst 3G-nät i händerna på indiern som var en minst lika värdelös googlare bringade inte mycket klarhet i den rätta adressen, så taxin tog oss istället vidare till ett område där det enligt den sportiga indiern skulle finnas många hotell. Plötsligt var det aggressivt förhandlade priset inte fullt så bra.
Första hotellet vi stannade vid var lite dyrt och inte särskilt fräscht, så indiern kilade runt hörnet för att reka ett närliggande och Lina pilade efter. Kvar stod jag med en suckande ryska som var besviken för att hennes semester inte var det minsta avslappnande. Indiern återvände med ett "where's Lina? She went back for you!", varefter han plockade upp sin ryggsäck för att gå till det andra hotellet ändå. Lina hann hitta tillbaka från sina små villovägar innan mitt magsår och stressutslag var fullt utvecklat, och indiern hade inte hunnit gå vidare eftersom han fastnat i ännu en diskussion med vår taxichaufför.
På hotellet började indiern prata om alla sevärdheter han skulle visa ryskan och oss, hur vacker Gateway of India skulle vara och att området där allt låg var långt bort men "man kan inte bo där". Vi skruvade obekvämt på oss då vi inte var intresserade av någon sightseeing, lämnade våra pass i receptionen och blev lotsade till ett helt annat rum än det Lina hade fått göra kvalitetskontroll på. Ryskan var förfärad, hon ville bara ha ett rent badrum med dusch, lite mat och sedan få ge sig ut och se alla monument innan hennes dygn i Mumbai var över.
Dagens bästa idé kläckte Lina när vi inspekterat den sunkiga madrassen och funnit spår av väglöss. "Äh, Jenny, jag tycker att vi bara ditchar dem och tar en taxi till Sea Shore". Fullkomligt briljant tyckte jag, men vattnet som passerat min strupe de senaste 16 timmarna fodrade ett besök på damrummet först, och likt en förbannelse man inte blir av med så stod indiern i vårt rum när jag kom ut igen. Ryskan hade sagt till honom att vi hittat bedbugs så nu började även han tveka så när vi stormade ur rummet med ett "we're not going to live here!" så var han snabbt inne i sitt rum och högg sin väska för att följa med oss.
Snabbt högg vi våra pass från den snopna receptionisten och nere på gatan högg vi första taxin. Indiern var snabbt ikapp och när vi sa att vi skulle till Colaba sa han att det var alldeles för långt. Taxichauffören såg förvirrade ut och ryskan var förkrossad. Lina förklarade att de kunde stanna medan vi åkte och gick vidare till nästa taxi då indiern skickat bort den första. Indiern kom uppgivet tillbaka och sa till ryskan att "we're going to Colaba". Nu såg hon bara ledsen ut. Ungefär där rann min bägare över.
Med ansträngt lugn försökte jag få indiern att fatta att hans ryska vän bara ville hitta ett boende snabbt och göra sig klar för deras sightseeing och att vi ändå inte tänkt följa med så det skulle inte spela någon roll om vi bodde på samma ställe. Genast svarade han att det nu var okej för dem att åka med till Colaba tvärs över stan så att vi kunde sightseea together. Viss trötthet, mycket sympati för ryskan, tryckande värme och en gnutta temperament fick mig att explodera. "IT'S NOT OKAY!", jag förklarade samma sak igen fast mer högljutt adderade ett "WE DON'T WANT TO GO.WITH.YOU". Idioten fattade knappt att jag var arg, men ryskan var mycket tacksam.
Jag knuffade in Lina i taxin och följde efter själv, närmade mig psykbryt när indiern hoppade in i passagerarsätet och tackade ryskan när hon äntligen sa emot med ett "I want to stay here". Som om det var första gången han hört det steg indiern förvånat ur för att övertala ryskan samtidigt som han försäkrade oss om att de faktiskt ville till Colaba fastän hon sa nej. Lina rafsade ner sitt namn på ett papper och sa till indiern att han skulle lägga till henne på Facebook så att vi kunde mötas upp istället och taxichauffören betraktade spektaklet. Indiern stod nu handfallen och vi kuttrade låtsasglatt "niiice meeeeting yoou" varefter jag röt till Lina att stänga dörren innan de ångrade sig.
Vi råkade hamna i en taxi iklädd tyg med 70talskänsla och den sötaste chauffören i hela Mumbai, så lite dåligt samvete fick vi i efterhand då lite aggressioner gick ut på honom. Han var tyvärr inte så bra på engelska så han förstod först inte att våra "vänner" inte skulle med. Vilda gester och två tjejer som skrek "WE DON'T WANT THEM! JUST GO" gjorde sitt, och till sist nådde vi Colaba och Sea Shore hostel.

Vi befann oss i en stad som vi inte ens mindes varför vi valt att åka till och när taxin passerade havet kantat med palmer och höghus så utbrast jag att "jag tänker låtsas att vi är tillbaka i Kalifornien!". Fullkomligt urladdade nådde vi Sea Shore och då kändes ett trångt singelrum med en extra madrass och fungerande takfläkt som paradiset. Delat badrum och en kackerlacka som kröp över Linas lår första natten kändes inte heller som hela världen.



lördag 13 april 2013

337. Lake City bevisar turisttriangeln

Indiens Venedig samt en och annan referens till en viss Bond och Octopussy. Staden som agerat filminspelningsplats och romantisk tillflyktsort gjorde varken att vi blev filmstjärnor eller förälskade - men Udaipur bjöd åtminstone på en hel del skratt. Och turister.

Eftermiddagen då vår skakiga buss anlände till Udaipur tar priset för konstigast möten hittills på resan. Utmattade dumpade vi våra väskor vid våra sovsalssängar, efter att ha tagit en tuktuk som vi inte ens orkat pruta på. Planlöst strosade vi förbi ett tempel och upp längs en gata parallell till vårt boende och blev hänvisade till en smal gränd då något annat tempel som vi inte ens såg tydligen var stängt.
Plötsligt vinkade en man in oss i sin lilla ateljé med orden "just look, no buy". Han berättade att han var konstnär och reste runt som lärare, lät oss sitta på små pallar och visade sina verk medan han lärde oss lite om konsten som Udaipur är känd för. En lång stund senare traskade vi vidare, noll rupies fattigare och en bekantskap rikare. Han var en ganska underlig man.
Tillbaka på huvudgatan var försäljarna på oss. Trötta och tafatta "noooo" blev våra avvisningar innan vi släpade oss vidare. När jag stannade till och kikade på en jacka kom försäljaren och började prata, jag kopplade bort och fortsatte inspektera jackan tills jag slutligen förklarade irriterat att "we're too tired for shopping today, been travelling all day". Förvånat svarade han att "I just asked if you wanted some chai...". Chaite blev det, och en pratstund senare gick vi vidare.
Nästa affär vi hamnade i ägdes av chai-killens bror, som var trevlig men något påstridigare. Vi ursäktade oss till sist med att eftersom vi bara bodde tvärsöver gatan kunde vi komma tillbaka dagen efter. Glatt utbrast han att vi var grannar så jag svarade att han inte skulle festa för sent och hålla oss vakna, för vi behövde verkligen sova. "Party? You want to party? Me, my brother and some friends are going out tonight!".
Så stod vi där utanför hans shop, vimmelkantiga av trötthet och med en adress till en fest vi var välkomna till. Astrologikillen tog tillfället i akt och smög fram till oss för att fråga om vi ville se ett bröllop på ön i sjön vi bodde vid. Av oklar anledning sa vi ja och följde med honom ner till kajkanten för att titta på alla lampor ute i vattnet. Lina lärde honom några svenska uttryck och som tack spådde han henne med hjälp av stenar och astrologi. Mycket skum kille.
Trots att vi var trötta så fick vi ett sent "äh vafan!"-ryck och åkte till den där festen. Slitna och lite äckliga kom vi fram till ett lyxhotell där vi spelade lite pool och skrattade åt alla dåliga remixer på amerikanska låtar. När indierna och deras brittiska vänner tjöt "Let's bring the boooooze!" smet vi därifrån med ursäkt att vi skulle besöka damrummet. Tror nästan att jag somnade skrattandes den kvällen.
De två följande dagarna promenerade vi runt i staden, drack halvdant filterkaffe och njöt av utsikten från serveringarna på vårt hostel. Jag har intervalltränat i hostelets trappor med två koreaner som publik och på en takservering åt jag och Lina halvbra soppa medan vi tittade på fyrverkerier. Udaipur var ett lagom skönt avbrott då staden är mer turistanpassad än de tidigare vi besökt - med andra ord är det renare och folket är inte riktigt lika på. Bra med omväxling, men turistigt blir snabbt tråkigt.

Idag anlände vi med nattåg till Mumbai, eller Bombay, som min pappa och typ alla andra pappor förmodligen säger. Våra första timmar här var mycket omtumlande, men den historien sparar jag till en annan dag. Nu ligger vi under fläkten i vårt lilla rum och tittar på dålig indisk tv, frid och fröjd, med andra ord.







fredag 12 april 2013

336. Det där dået efter hej

En av de där fina sakerna man hör om alla backpackingtrips är mötena med andra människor, andra nationaliteter och andra erfarenheter. Det som berättelserna sällan förtäljer är detaljen att ett hej även fodrar ett hejdå, och att avskeden kanske utgör en viktigare del än första träffen. Det är liksom först efteråt som bekantskapen mäts.

För ett par dagar sedan lämnade jag och Lina Jodhpur, och under tiden här i Udaipur har det slagit mig att vi då tog våra första riktiga avsked. Förutom Singh, förstås.
Jenny som rest med oss från Göteborg till Delhi och vidare under en vecka skulle nu ändra färdriktning och åka norröver i sällskap med vår nyfunne vän Amos. När vi först mötte henne på flygplatsen hemma i Sverige tänkte jag genast att hon inte kändes som en tjej som ska fylla 31, och under vårt första dygn tillsammans kändes det inte alls som om vi skulle klaffa.
Sen testade jag att leva ihop med en främling under en vecka - dessutom på andra sidan jorden. När man gör det så kan jag lova er att en främling snart blir en bekant, och nu när vi skiljts åt vet jag att jag önskat fortsatt trevlig resa till en vän. Det är så spännande att träffa nya människor och höra om deras liv, och jag vet få som är så glada som Jenny. Det är en fin egenskap. Jag tror att hon och Amos får det bra i Rishikesh, för även om jag inte gillade honom först så jobbade han upp sig riktigt bra, så det var allt lite tråkigt att ta farväl av vår käre israel.
Sist var det ägaren Imran, som låg vaken på sin madrass i hallen utanför vårt rum när jag och Lina tidigt tassade ut för att lämna Baba Haveli. Om Jenny är en glad människa, så är han en skrattande. Han är 23 år och yngst i familjen, men är ändå den som sedan två år tillbaka driver deras Guest house. Mot oss agerade han både värd, guide och vän, och sista kvällen bjöd han in oss att vara en del av familjen.
Första kvällen tog han med mig och Lina ner till köket så att vi fick träffa hans brors fru som agerade kock, och lära oss hur man tillagar rätterna vi beställt till middag. Sista kvällen träffade vi henne än mer, då Imran bjudit in oss på familjemiddag och firande av en annan brors bröllopsdag. Vi åt god mat, tittade i flera av syskonens bröllopsalbum och det var så mysigt att de alla var stolta och glada och ville dela sina flerdagars bröllop med oss.
Något som jag tyckte om hos Imran var att han var en väldigt modern indier, men ändå hade en sån respekt för deras kultur. Han bar västerländska kläder, dunkade Shakira i högtalarna, brydde sig inte om att vi inte klädde oss precis så som kvinnor i Indien ska och diskuterade både sin muslimska och resten av landets religion väldigt öppet. Han visade oss staden, lärde mig indisk pardans, iförd flipflops visade han sina färdigheter som före detta elitgymnast, han utklassade Lina på vattenkrig och fick se sig besegrad av mig i en tuff men rättvis boxningsmatch. Deg är faktiskt lite tomt nu när vi sagt hejdå.

Man hör nog inte om avskeden efteråt för när ytterligare tid passerat är det inte längre det som spelar någon roll. Om det är något jag lärt mig är det kroppens fantastiska förmåga att glömma och ta udden av smärtan, så när man väl blickar tillbaka är det glädjen man minns.

tisdag 9 april 2013

335. Indisk tåg till Baba Haveli

Förseningar och personal som inte kan ge några klara besked. Jag är ingen van tågresenär i Sverige men det är så jag hört att SJ är, och ungefär detsamma gällde tåget här i Indien.

Relativt smidigt lyckades vi reda ut från vilken perrong vårt tåg skulle gå, men Jenny "dubbelkollar" Jonsson tyckte öde att vi skulle säkerställa det ett par gånger på plats, där på nummer tre. Att vi var vid rätt spår stod klart, men avgångstiden var desto mer oklar. Vår biljett sa 11.35, monitorerna sa 11.40 och andra resenärer ryckte nonchalant på axlarna och trodde mellan 12 och 13. Strax efter ett rullade vi iväg från perrong 4, efter att vi innan det fått byta till nummer 2.
Vi reste i en vagn med AC och våra säten var ett par mycket sparsamt vadderade britsar som fällts ut från väggen. Trots att vi reste dagtid fick vi kudde, filtar och lakan - de må ha varit något solkiga men hela tågupplevelsen höll högre standard än väntat. Inte ens golvhålet till toalett föreföll på något vis vidrig. Vi anlände i Jodhpur efter knappt 7 timmar och sporadiskt samtalande med ett par jag tog för rikt då de reste med AC, hon bar överflöd av smycken och de hade rest i Europa.
Jodhpur är den bästa och minsta - "only one million living here" - staden vi besökt hittills. Här har vi besökt ett gammalt fort med fantastisk utsikt, granskat ett palats och druckit den berömda saffranslassin - en svalkande yoghurtdryck på kryddor och socker. Vi har suttit på handgjorda puffar och fått lära oss om tyger, druckit te och luktat på kryddor och njutit av att gå lite vilse på vägen till Gamla stan, där husen verkligen visar varför Jodhpur kallas för Blue city.
Än en gång har skenet bedragit oss, och detta gällande det Guest house vi bodde på. När vår tuktukchaufför - efter att ha frågat andra om vägen två gånger - stannade vid en bleknad skylt så såg Baba Haveli inte ut att vara mycket för världen. Plötsligt dök ett ungt ansikte med stort leende in i vårt fordon och hojtade "You Jenny Jonsson?". Det var ägaren Imran som välkomnade oss med chaite, visade den fantastiska rooftoputsikten över fortet, palatset, clocktower och ett slott. Han visade sig vara en fantastisk människa och vi trivdes så bra där. Vi hängde på taket med Imran och vår nyfunne vän israelen Amos, siestade lite på sofforna eller plöjde lite i tegelstenen Shantaram. Vårt rum var rymligt, levererade stora men något hårda sängar och hade ett fräscht badrum.. För 30 kronor per person och natt!

Tre nätter spenderade vi i Jodhpur - och jag hade kunnat spendera lika många till - sedan var det dags för mig och Lina att ta en tidig buss utan air condition vidare till Udaipur. Det blev en "bompy ride" på dåliga vägar och rangliga säten, men likt tåget så var även bussen över förväntan.





334. Ganesh (postat 7/4)

Larmet ringde runt klockan 6, träningsskorna stod redo och pulsklockan låg och väntade bredvid sängen. Precis som det brukar vara.

Jag stod på taket igår och reflekterade lite över hur olika liv kan vara. En indisk vardag skiljer sig från en svensk vardag, men mina rutiner får gärna följa med hit. Så i vanlig ordning var jag ute och rastade mig själv imorse. Medan Jenny sov tog jag och Lina en liten promenad, sedan fortsatte jag på en liten löprunda. Det var så behagligt ute, nästan svalt och ännu inget större ståhej på gatorna. Mest söta män som satt på bänkar och trottoarkanter, drack te, samtalade eller läste tidningen och vinkade glatt till mig när jag sprang förbi.
Jag nådde en rund park där folk motionerade i olika tempo på en liten grusväg som sträckte sig hela vägen runt. Det tog ungefär tre minuter att springa ett varv så jag sprang runt, runt, runt i sällskap med indiska farbröder och kvinnor i böljande klänningar. I mitten av parken utövades olika gruppträningar där de signalerade övningsbyte med en gäll visselpipa. Nu har jag tagit en iskall dusch, ätit frukost i godan ro och tar det bara lugnt fram tills det är dags att bege sig till tåget och Jodphur om ungefär en timma.
Igår ignorerade vi alla tuktukchaufförer som skrattade åt oss och ropade "impossible to walk!". Det var inte omöjligt men lite mer än halvvägs till slutdestinationen Old City så var vi lite osäkra på vägen på grund av vägarbete och jävligt varma. Vi tog en tuktuk.
Gamla stan bjöd på marknad och försäljare i mängder, kläder i alla färger och skräp i form av fula prydnadsfigurer eller plastklockor från typ 90talet (om man har tur). I vanlig ordning var Jenny den största shopparen av oss, men även jag slog till på en sjal för att skydda nacken från solen. Blev 10 kronor fattigare!
Vår lilla karta visade en viss restaurang Ganesh, utanför såg det inte mycket ut för världen med en smal och sliten stentrappa upp till en gassande takservering. Skenet bedrar. Vi fick sitta inne under skuggan och äta en fantastiskt god lunch som vi själva såg kocken tillaga, det var charmigt!
Vi hade frågat restaurangägaren efter toalett och han pekade då på ett publik restroom. De flesta restauranger är så små att de inte har en egen, så då finns det små hus med toaletter utplacerade lite varstans i staden. Jag och Lina gjorde varsitt besök i mittenbåset - som vi bedömde som klart fräschast - och var efteråt ganska nöjda med prestationen då det inte är toalettstolar utan mer av ett hål i marken. Vi firade med ett besök i en park, skuggplats och djurskådning. Ekorrar, hundar, fåglar och råttor bestämde sig för att nå vårt synfält.
Efter en stund i parken ångrade sig Jenny och gick till toaletterna även hon. När hon återvände deklarerade hon att hon precis haft en av de värsta upplevelserna i sitt liv. Hukande i mittenbåset hade hon kikat ner i det lilla avloppshålet och fått syn på ett par spröt. Hon berättade för oss häromdagen att hon inte är särskilt orolig för insekter eller ormar här, men att hon är livrädd för kackerlackor. Givetvis var det en några centimeter lång sådan som gav sig till känna så hon fick plötsligt bråttom att avsluta sitt toalettbesök men beslutade att fullborda. Hon hade ju ändå betalat nästan två kronor för det! Hon var stolt, vi var stolta, jag belönade med high five och Lina berömde för stort mod.
Det hade varit en lång (positivt!) och varm dag, så vi började traska hemåt, köpte Aloe Vera-kräm mot myggbett och sol, klunkade vatten och tog hjälp av en indier för att hitta rätt. Jag har lovat att inte följa med okända män, så förlåt allihop, men han hade kostymbyxor, skjorta, en almanacka i handen och var jättelång. Alla kriterier för att vara en pålitlig indier, med andra ord!

Nu känner vi oss klara med Jaipur tillika Pink city, det må vara så att vi inte sett alla tempel men vi har fått en härlig känsla av staden och mött folket. Det räcker bra för mig.



lördag 6 april 2013

333. Singh och Taj Mahal

En sikh-turban och en bil vars hastighet styrs av hjärtat, ett fnissande skratt och mörkt, tätt skägg. Efter tre dagar at our service har vi idag fått ta farväl av vår eminente chaufför.

Om någon skulle ropa "who's the man?!" skulle "Singh's the man!" vara mitt givna svar. Likt en klippa har han tryggt guidat oss med en ständig glimt i ögat, räddat oss från turistfällor och gått igenom alla do's and don'ts.
Imorse gick vi upp tidigt för att resa mot Agra och Taj Mahal. New Delhi var balett i soluppgång men redan hektiskt - gatorna var fulla av bilar och trottoarerna barrikaderade av vildhundar och tiggare. Vi stannade till vid ett tempel format som en människa med aphuvud, såg oss omkring och innan Lina och Jenny gick ut fick de varsin prick i pannan som bevis på att de varit vid gudstjänsten.
Några timmar i bil och Agra var funnet. Först besökte vi Baby Taj Mahal som vi för några kronor fick gå in i och vandra runt i den tillhörande trädgården. Sedan bar det iväg med bilen igen, över en bro och genom smala gator, förbi kvinnor med lerkrukor på huvudet och skolbarn som sprang över hela vägen. När vi parkerat möttes vi av en kamel och folk som låg i skuggan på träsängar.
Två minuters promenad och träsängarna var utbytta mot tält, militärer och en fantastisk utsikt. Taj Mahal stod framför oss. Singh hade fört oss till en plats med bra sikt utan att vi skulle behöva betala och det var det verkligen. Av någon anledning fick jag rysningar, det var helt otroligt.
Upplevelserna staplas på varandra här. Efter palatset började vi vår färd vidare mot Jaipur - men stötte genast på lite förhinder. En hunduisk fest där folk tågade till templet och blockerade hela gatan med vagnar täckta av högtalare, bilar där de stod och kastade ut påsar med vatten till de gående och tält för mat och skugga vid vägkanterna som skapade folksamlingar. Långsamt lyckades vi passera människorna, men det verkade aldrig ta slut. De var hur många som helst! Fascinerande.
Ikväll kom vi fram till Jaipur och checkade in på ett vandrarhem jag hittade via hostelbookers och här betalar vi 30 kronor natten. Helt klart överkomligt för ett stort rum med sängar och toalett, gratis wifi och en finfin takterass där vi nu sitter ihop med en holländare och en fransyska.

Imorgon ska vi göra Jaipur - den rosa staden - och överleva utan Singh. Han var liksom mer än en taxichaufför: han var en lärare, en inspiratör, en trygghet och en kompis. En vän som vid vårt första möte pekade ut Lina som the superstar, mig som the hard working woman och Jenny den som skulle ta hand om oss. Huruvida det stämmer är upp till andra att avgöra.

torsdag 4 april 2013

332. New Delhi

Fastän två nätter passerat och en av dem spenderades i en säng i New Delhi, så känns det här som världens längsta dag. En fantastisk, omtöcknande, uttröttande och innehållsrik sådan.

I förrigår flög vi från Sverige och det var egentligen först när vi gick på planet till New Delhi från mellanlandningen i Paris som min hjärna fattade vart jag var på väg. Att planet var inrett i mörkrött och beige, spelade indiska musik och hade ett Indieninspirerat bildspel på våra skärmar kan ha haft en viss inverkan på det.. Efter landning tog vi oss igenom alla säkerhets- och visumkontroller, smorde in oss i solkräm, slängde upp väskorna på ryggen och stegade ut från flygplatsen. De bestämda stegen blev allt osäkrare, men vi fann oss snabbt och tog (den supermoderna!) tunnelbanan in till staden.
Utanför stationen rådde det kaos som Dehli-borna kallar vardag. Människor överallt, biltutor som tjuter ikapp med vrål från cykeltaxiförarna, försäljare, vildhundar, skjul, smuts och fullt med folk som vill dra nytta av de tre nyanlända turisterna. Vi ignorerade allt ihop och började planlöst vandra och till sist mötte vi en man som tyckte att vi såg vilsna ut. Han frågade om vi hade någon karta och när vi sa nej frågade han hoppfullt "tourist guide?", varpå han vid ännu ett nekande utbrast "oh my God! I'll help!".
Vi skickade oss med taxi till en turistbyrå där vi fick hjälp med boende för natten och förslag på hur vi skulle kunna fortsätta resan.. För 16'000 SEK! Det blev ett nej tack. Vi tackade dock ja till taxi till Agra och Taj Mahal imorgon, sedan vidare till Jaipur samma dag. Som bonus fick vi en chaufför under våra två dagar här i Dehli.
Igår var vi på en marknad under jorden, det var hysteriskt men väldigt intressant. Än så länge känns "intressant" som ledordet för denna resan. Idag har vi varit i stadsdelen Old Dehli, sett en vacker moské, Red Fort och en parad med kor, guldvagnar och dansande kvinnor. Vi gav oss sedan vidare till India Gate där vi satte oss i en park tills vi blev sura på oblyga indier. Det syns inte till så många västerlänningar här så vi behandlas som apor i bur - alla stirrar, många trycker upp sina mobilkameror i våra ansikten och en del är modiga och trevliga nog att fråga om de får ta ett kort ihop med oss. Imorgon planerar jag och Lina att börja ta betalt för det, Jenny - en annan tjej som reser med oss en bit - tycker fortfarande det är roligt att fotas och gör det ideellt.

Alla intryck är så svåra att återge i ett litet blogginlägg, men en sak som är säker är att vi har det himla bra och carpar så mycket diem som möjligt. Delhi har varit spännande och intensivt, men det ska bli skönt att åka vidare imorgon. Let's do roadtrip and Taj Mahal!





tisdag 2 april 2013

331. planerad spontaitet

Jag har precis svirat om till reseoutfiten som är så avancerad som både tights och klänning, och ska ge mig iväg till flygplatsen om cirka tre minuter.

Har idag konstaterat att sen flygtid är helt fantastiskt och städat mitt rum - ännu en grej i ledet av processen mot packning. Igår rensade jag min garderob och tränade, sneglade lite på väskan men ignorerade faktumet att en backpacker faktiskt bör ha något i ryggsäcken.. Eller?
   Hur som så ger jag mig snart iväg på en resa jag bokade in för ungefär tre veckor sedan. Flyget går till New Delhi, sedan bär det av söderut. Vilken väg vet jag ännu inte och varför det blev just Indien som destination kan jag inte svara på - men man måste ju börja sin upptäcksfärd av världen någonstans.

Från att ha planerat att resa ensam ska jag ha en trogen partner in crime med mig, som är än mer spontan. Biljetten handlades på impuls för knappt en vecka sedan, utgånget pass löstes trots påskhelg och visumet fixades genom en roadtrip till Stockholm igår. Nu kör vi!

måndag 1 april 2013

330. brownies med bönor och protein

Var hos en vän som jag kallar Britt när hon sa att hon tycker om att baka med bönor. Jo, det har jag hört om, svarade jag, men det har aldrig blivit av. Dagen efter möttes jag av ett bön-recept på Instagram och trots  att jag inte är religiös tänkte jag att det måste vara ett tecken från Gud.

Några googlingar och ett stycke inventering av skafferiet senare stod jag i mitt kök med matberedare i högsta hugg och brownies på svarta bönor och protein började träda fram. Resultatet blev över förväntan, ganska lowcarb och mycket gott. Jag åt det ihop med saffranskvarg, rostade mandlar och pumpafrön. Delar receptet nedan!


Bön- och proteinbrownies, 8 bitar
170g svarta bönor
60g (vassle)protein - jag använde cookies 'n' cream
5 äggvitor
75g kvarg
4msk kakao
2msk Stevia (alt. annan sötning)
0.5dl russin
1tsk bakpulver
Vaniljpulver

Mixa bönor och russin, tillsätt lite äggvita i taget tills det blivit en slät massa och häll sedan i resterande. Addera protein, kakao, stevia och vaniljpulver efter tycke. Tillsätt därefter kvargen och slutligen bakpulver, fördela smeten i en ugnsfast form med bakplåtspapper/olja och grädda sedan i 150grader tills kakan stelnat.
Varje bit innehåller ungefär 85 kalorier - 12g protein, 9g kolhydrater och 1g fett.

Enda nackdelen är att de dagen efter blev något torrare, vet inte om det har med bönorna att göra då det var första gången jag bakade med det. Goda var de ändå och funkar utmärkt med något krämigt till, men för att förhindra att de blir torra tror jag det funkar utmärkt att tillsätta lite olja eller äggula till receptet!