tisdag 26 juli 2011

130. somebody save me

Har på mig en svartrutig flanellskjorta som skriker plågad konstnärssjäl och hör knaster från vinylspelaren. Patti Smith har varit på besök och ska bli avlöst av Dylan, eller kanske Depeche M. Har ett nytt block med 135grams A3, nya kol och pasteller. Sitter själv i ett tomt hus. Jag börjar sent imorgon, det är mörkt ute och en kopp te gör mig sällskap.
    Depeche snurrar igång, omslaget säger "Black Celebration". Ikväll ska det skapas magi.

måndag 25 juli 2011

129. Can't say more than this

Okej, for those of you who don't know me: jag är ganska okänslig. Hård. Spelar cool. Jag går inte runt och säger "aw!" och jag har svårt för det mesta som går under kategorin gulligt. Kan vara medfött, kan ha kommit längs vägen eller så är det en mutation. Last but not least - jag gillar inte djur.

Men till er som inte tyckte det här var gulligt... Hjärtlösa jävlar! Tror jag dör. Cuteness overload.

fredag 22 juli 2011

127. det här gör mig irriterad / hater's gonna love this / read

Det är mycket som jag stör mig på, och blir irriterad av. Har dock märkt att vi inte lever i ett så fritt land med yttrandefrihet och rätt att uttrycka åsikter, som vi gärna vill ge sken av. Därför har jag lärt mig att reducera, ransonera - censurera - mina tankar.

Tänker nu dela med mig av en sak jag irriterat mig på idag ändå. Det hela började med att min syster bakade imorse. Efter det diskade hon och så som sig bör och jag och pappa fick provsmaka varsin muffins. Sitter sedan på mitt rum och hör pappa prata med Andrea, och säger att vi ska äta vid halv två. Kom då på att han imorse sagt att jag och Andrea får sköta middagen idag eftersom han skulle ha mycket att göra.
   Kollar på klockan. 13.08. Går in till Andrea och frågar om maten skulle vara färdig halv två. "Ah", svarar hon. Frågar om vi inte borde sätta igång då, och fick till svar att hon precis tänkte gå ner och börja. "Vad ska vi göra då?", sa jag. Hon svarade att hon inte visste, utan tänkte kolla i kylen sa hon. Hennes förslag blev pasta och skinksås. "Kan du göra skinksås? Och hinner du det till halv två?" sa jag.
    Det blev pasta och stekt kassler, och jag tänkte att vi kan ju inte äta bara det så skar iordning lite paprika, tomat och morötter också. Ta-da. 13.29 stod maten på bordet och två minuter senare anslöt sig pappa. Efter maten gick han in och kollade om det visades någon golf på tv:n och jag sa på skoj till Andrea att nu var det dags för henne att ta hand om disken. Hon frågade varför och jag sa muntert "för att... nej, jag kommer inte på någon anledning men du får göra det ändå!" och reste mig sen och började plocka av bordet.
    Satte in min tallrik i diskmaskinen och gick mot altanen för att fortsätta ta in grejer och möttes av pappa som tittar surt på mig och Andrea som står bakom. Frågade varför han såg så på mig och han säger att jag inte kan säga till Andrea att hon ska diska och att hon redan gjort det en gång idag.

1. min syster är 16 år och går till pappa och säger att jag sagt åt henne att diska. På skoj
2. hon hade redan diskat efter att HON bakat. Är inte det självklart?
3. jag menade inte ens från första början att hon verkligen skulle diska. Finns det någon som ens tror att jag skulle ha den makten att bara få min syster att göra det så? Nej.

Hur som helst så började jag ta hand om disken och bad sedan Andrea lägga i resten av muffinsen i en burk eftersom hon tydligen bara lagt i hälften förra gången jag bad henne. Hon gör det och springer upp för trappan (hehe, det gör vi alltid. Vem går i en trappa? Det är tråkigt). Frågar efter henne om hon var klar. Ja, svarade hon. Muffinsformarna (i plåt) då, sa jag.
    Jag fortsatte diska, hörde att pappa sa något om "va rolig hon är" till Andrea som sedan kommer ner för att lägga in formarna. Pappa kommer ner, lyfter i en och säger övertydligt "var det de här du skulle ta hand om?", och går sedan efter att hon svarat ja. Jag sväljer en kommentar och fortsätter istället diska, plocka in det som var kvar i diskmaskinen, torka av spisen, diskbänken och skärbräda och går sedan ner med det som skulle till återvinning. Done.

1. problemet är inte att jag fick diska, det är de dåliga argumenten för att jag ska göra det.
2. hade det varit pappa som skulle ta hand om disken och jag som lämnat formarna, hade han inte gillat att jag lämnade dem.
3. även om jag diskar, hjälps man inte åt med resten?
4. det ska bli skönt att ha huset själv ett tag

Så, ös på med kommentarer om att jag gör en stor deal av det här men who cares för det är så jag känner. Innan ni klagar ska jag passa på att nämna några korta saker som jag också stör mig på.

1. att jag blir tillsagd att inte bara sitta hemma och lata mig när min familj är i Falkenberg och att jag ska ut och åka inlines när träna är typ det enda jag vill göra men inte kan. Om jag inte nämnt det har jag varit sjuk i nästan 5 veckor, äter pencillin och kan inte träna nu och vill inte riskera att bli sjukare när jag är på väg att bli frisk.
2. när någon som egentligen mycket väl vet att om vi båda skulle laga vår egen mat, skulle min bli betydligt nyttigare och mer varierad, säger att jag inte bara ska äta godis och onyttiga saker utan också lite nyttig mat nu när jag ska vara själv hemma. Och sedan hävdar att denne äter nyttigare än mig.
3. när folk säger "oj, va tunt hår du fått!". Jo tack, jag vet. Vill du höra "oj, va tjock du blivit!" tillbaka kanske?

126. party in the next zone

Jag bloggade inte igår kväll. Förlåt, förlåt förl... Oh, wait! Det här är ju MIN blogg! Vet ni vad det fina med det är? Att jag bloggar när jag vill.

Fast stanna gärna kvar ändå. Jag kan faktiskt erkänna att det varit lite dåligt med blogg ett tag här, kan komma på ett par anledningar till varför.
    Jag har nu varit förkyld i cirka trettiotre dagar. Har hunnit med lunginflammation, pencillin, feber, slemlösande (mysigt!!) brustabletter och lite annat smått och gott däri. Som till exempel ögon som rinner så att fransarna klibbar ihop på natten. Det resulterade i att jag fick hjälpa till med fingrarna för att öppna ögonen på morgonen.
    Jag var i stugan i Falkenberg en helg. Då hade jag inget internet och tog tid till att.. öh.. Kolla på Misfits. Göra ingenting. Sitta och hosta i en stol i skuggan. Rensa datorn (det tog 8 timmar). Hur som gjorde detta att jag föll helt ur rutiner och rakt in i mig själv, och var då totalt otaggad på att blogga när jag kom hem .
 
Okej, jag erkänner. Jag hade tänkt att det skulle bli en lång lista, men kom fram till att jag har inga särskilda anledningar till att jag inte bloggat så bra. Ska skärpa mig, ögonaböj!

torsdag 21 juli 2011

125. whateverrrrr

Eftersom jag är en kvinna som inte på något vis brukar vulgärt språk, får jag nöja mig med att säga att jag just nu har lust att peka ett stort långfinger åt världen, mänskligheten och en hel del individer inkluderade däri.

Med det sagt så drar jag mig till jobbet, ska först vara på Lysjölid till fyra och jobbar sen på Borås Arena från 17 till 20. Bloggar ikväll, LOVAR.

fredag 15 juli 2011

123. this is a song, a song about wednesday

Hey guys! Innan jag drar till stugan (VÅR stuga! Kan ni tänka er, vi har stuga!) i Falkenberg slänger jag in ett litet inlägg. Är sjukare än sjuk så har idag varit på vårdcentralen, pencillin och slemlösande (mysigt) brustabletter var vad farbror doktorn ordinerade när jag fått ett stick i fingret. Med det sagt önskar jag er en trevlig helg och hoppas på ett Sverige som i framtiden kommer bestå av fler läkare som talar flytande svenska, det verkar nämligen vara en bristvara idag. Denna fakta baserad på personliga erfarenheter de senaste två-tre åren.

Allt för mig, fred ut bror!

torsdag 14 juli 2011

122. sky full of lighters

Jaa, gott folk, jag ska inte förtälja historien utan är helt ärlig när jag säger att det tog sin lilla tid. Att få till ett foto alltså. Jag nekade in i det sista, men till slut föll jag för hans tjat och gick med på att posera för ett minne till eftervärlden. Jag snackar om Martindahl, Karl Martindahl. Så här såg det ut: 
Nej, gott folk, ska jag vara helt ärlig var det kanske inte riktigt så det gick till. Det var en solig onsdag - som alla onsdagar då det är allsång på Svenljungas torg - och Karl Martindahl var på besök i vår lilla håla för att göra Thore sällskap på scen under kvällens evenemang.
     För det första: Jag tänker inte gå in på någon beskrivning om vem denne Karl är, för det borde ni veta. Om inte så är google er vän.
     För det andra: Jag hade en crush på Karl för sisådär 7-8 år sedan. Det visade sig att den satt kvar lite. Paxade "hans" kväll direkt när vi skulle skriva upp oss på schemat över när vi skulle hjälpa till på allsången.
     För det tredje: För er som scrollade förbi bilden och bara läser mina värdefulla ord istället: Karl är snygghet personifierat, sex on legs och har ett jävla charmigt leende.

Med detta som bakgrundshistoria kan jag säga att jag - social kompetens fångat i en människokropp - inte vågade prata med honom först. Kände att risken för tunghäfta och rodnad var något hög. Istället fick Ernest agera wingman och jag fick agera stalkerfjortis, för när vi stod utanför vårt kontor ropade Ernest plötsligt in att "Karl! Kom hit lite, Jenny vill ta ett foto med dig!". Jag deklarerade givetvis hur pinsam han var och han fiskade fram kameran medan Karl kom ut. Han tog sitt charmiga leende med sig.
     En kram och två foton senare konstaterade jag att han också var fantastiskt trevlig. Han sa att han skulle skicka räkning på 6000 spänn för fotona. Sen sa han att jag var söt. För det räknas väl om det var ett "men åh va söt du är!" när jag sa att jag redan spenderat pengar på telefonröster under Fame Factory?
     Är nu medveten om att föregående mening hade varit ett alldeles superbt avslut på detta inlägg, lite fyndigt och tydligen är det en bloggares gyllene regel att avsluta sina inlägg med en fråga, MEN jag har mer att säga. Förutom löst prat om damfotboll och facebook råkade han också prata lite om Melodifestivalen. Att han inte varit så sugen på att göra det igen, men "sen jag fått barn så...". Vafan menar han med att bara slänga ur sig att han har barn?! Rätt upp i ansiktet på mig! Jag menar, ett barn brukar ofta medföra en kvinna.

Så, en conclusion av det här kan vara att jag fortfarande tycker att han sjunger riktigt bra och ser minst lika bra ut, även om han har barn och avböjde erbjudandet om att få förtära lite mat i mitt kök. Kan också tillägga att jag var löjligt glad över få träffa honom, och att jag är ganska tacksam för Ernest lilla kupp trots att det var lite pinsamt. Men vafan, lite kul ska man ha också!

tisdag 12 juli 2011

121. the rain will kill us all

En helg i Stockholm, eller närmare bestämt Haninge - innebär en hel del. Bland annat konstant umgänge med Joey, gött chill kring ett köksbord, The Simpsons att somna till och en hel del bad. Främst på natten men också på dagen, främst i sjön en bit bort men också i grannens pool. Det innebär också nya bekantskaper, några timmars strosande på egen hand i Gamla stan och ja just det - ett besök på Sonisphere!

Sonisphere.
    Fint som satan men hela arrangemanget kändes något b. Spanade bland annat på In Flames och Kvelertak, men det mesta var en enda väntan på det som jag gärna hade väntat i dagar på. Jag snackar om Slipknot. Live, irl - mitt framför mig! Sjuk jävla upplevelse som inte går att beskriva rättvist i ord, nöjer mig med att säga att jag grät till Psychosocial och jag grät när Joey Jordison kramade Paul Grays tomma dräkt innan han lämnade scen och jag utnämner den spelningen som den näst bästa jag sett i hela mitt jävla liv.

måndag 11 juli 2011

120. herpy derp derp

Satt idag vid mitt middagsbord på jobbet och betraktade mina tappra medkämpar, tre krigare ~70+. Framför mig stod en tämligen lyckad portion med korv stroganoff och ris som jag improviserat ihop tillsammans med mina fina kamrater. Jag kom då till en oerhört djup insikt.

Fan va bra skolan är ändå.
     I alla fall Grundskolan.
     Jag säger inte detta för att jag tycker det är jobbigt att jobba och tycker bättre om att fördriva lika många timmar i skolan - obetalt, omotiverande och slitsamt. Nej, istället insåg jag vilken nytta man har från skolan. Min första tanke var hemkunskapen. Tänk på dem som aldrig skulle laga mat annars, eller tvätta. För dem kommer hemkunskapslektionerna vara som Guds gåva till mänskligheten, den dag då de prövar sina vingar och flyttar hemifrån. Tänk alla de som lagat mat hemma innan, men då under kontroll av mamma, pappa, storebror eller hunden - för dem är det ett test att få laga mat på egen hand.
    Slöjden har jag många gånger ifrågasatt. SÅ.ONÖDIG. Men vänta, nej. Visst, jag kommer förmodligen aldrig svarva en ljusstake eller sy ett gosedjur igen - men sen när finns det onödig kunskap? Genom slöjdlektionerna har jag fått erfarenheter jag troligen aldrig fått annars. Kunskaper om hur tyngdlagen fungerar eller vad en groda lever av är inget jag måste veta för att överleva, men det känns ändå bra att veta. Att vara lite allmänbildad, ha förståelse för livet omkring mig och med hjälp av kunskap få annan kunskap - dra logiska slutsatser, ha förmågan att resonera och spekulera själv.

I högstadiet läste jag inte biologi för att bli marinbiolog. Jag gjorde det för att utan kunskap skulle vi människor vara tommare skal än vi redan är, och mer meningslösa och hänsynslösa mot det vi har omkring oss (och kanske lite för att jag var tvungen...). Kunskap behöver vi för att anpassa oss till världen och den kan vi få på många vis, men genom skolan är ett himla smidigt sätt.

P.S. Gymnasiet känns dock over-kill. Bra att det är frivilligt. D.S
P.S igen. Crap, jag går gymnasiet även om det är frivilligt. D.S

119. million

Världens bästa lillasyster fyllde 16 (!) igår, älskar dig!
Ringde från bussen hem från Stockholm och sa att jag hade hört rykten om att det var hennes födelsedag, hon intygade att detta stämde. Jag sa grattis. Hon hade fått en hängmatta. Hon var glad. 
Hoppas att hon blev ännu gladare när jag ringde.

torsdag 7 juli 2011

118. mmmkay

Denna torsdag, som alla andra torsdagar, innebar sista dagen på arbetsveckan för mig. Nu drar jag till Stockholm för en helg hos Joey, och Sonisphere på lördag! Slipknot - vi ses! Ni andra - tjarå!

onsdag 6 juli 2011

117. anyway I'll see you

Min pappa är en stolt man. En "rätt ska vara rätt", kan-själv ut i fingerspetsarna. Händig, företagssam, ordentlig, noggrann. En sån där som gör saker, och tycker att andra ska ha vett att göra det också.

Som att klippa gräset ibland, så att han inte behöver göra det varje gång.
Inte nödvändigtvis för att han tycker det är tråkigt eller jobbigt, utan för att det vore det rätta. Rättvist. För att någon annan i alla fall skulle visa att den tänker lite, tar initiativ, visar, ger tillbaka.
För sakens skull.

Kombinationen av kan-själv och stoltheten gör ibland att man inte frågar eller ber om hjälp, utan istället bara förväntar sig saker. Väntar på att någon ska läsa ens tankar och göra det.
Jag har lärt mig att folk inte gör det. Resultatet blir istället att man stör sig på det och blir sur.
Jag vet, för det är precis så jag fungerar.

tisdag 5 juli 2011

116. I'm not your boyfriend, baby

Alltså guys, känner att min blogg går neråt. Frekventa inlägg, javisst! Välskrivna? Jovars. Roliga, kaxiga, fyndiga, provocerande? Visst inte.

Har magin lämnat mina fingrar? Har jag förlorat min stil? Var Bob Dylan bäst på Peace&Love? Ett stort nej på den frågan! Magin finns - till skillnad från Bob Dylan - kvar hos mig. Den ska bara disponeras på rätt sätt. Har idag kommit på ett sjujävla projekt som jag långt bak i huvudet haft malandes ett tag. Tidigare oerhört diffust och abstrakt, omöjligt att fånga. Som en blixt, eller ett hårt knytnävsslag, slog det till idag. Snabbare än en dopad Lucky Luke greppade jag idén och skred till verket. Det gäller att ta tillfället i akt, smida medan järnet är varmt. Eller "il faut battre le fer pendant qu'il est chaud", som det heter på franska. All min magi har därför placerats där idag, och det hela kan komma att bli tämligen storslaget. Ska bli storslaget. Fas ett är inledd med dunder och brak, fas två inleds inom en dryg månad. Vad det är får ni inte veta. Inte nu. Snart, kanske. Tids nog. Två månader, ett år eller mer. Ingen vet. Det sker när tiden är inne, det är något bara framtiden kan utvisa - den som lever får se.

Tänker inte göra en sammanbindande avslutning, inte knyta ihop säcken. Något som de flesta svensklärare någon gång försökt pränta in hos sina elever. Ordagrant. Knyta ihop säcken, alltså. Nej, istället går jag ut med ett avslöjande följt av en vädjan. Jag menar det inte skrytigt, inte "fanvabrajagär", inte ens nöjt - snarare förbryllat.
     Vår badrumsvåg verkar ha lagt av.
     Som jag talade om för er igår hävdade denne att jag gått ner 2 kg på 6 dagar. Utan att ens anstränga mig. Imorse ville han få mig att tro att jag gått ner ytterligare  2,3 kg. På 25 timmar. Har han fått ett eget liv? Vill han bara göra mig glad? Vad kan ha fått honom att göra så här? Inte ens jag, som i vanliga fall skulle kunna beskrivas som "oerhört talför" eller till och med "rapp i käften", kan ge ett svar på det här. Vänder mig därför till er. Tankar, idéer, lösningar och svar på detta välkomnas. Call me. Or comment.

måndag 4 juli 2011

115. Peace&Love - fantastic four

Mimikry
Såväl spelningen som mötet med bandet, för utförligare beskrivningen så läs föregående inlägg.
Öronproppar
Korkad som jag är använder jag inte det på spelningarna, men när det var dags för sömn åkte de fram! Sov som en prinsessa hela veckan och vaknade utvilad. Skönt.
Camp Gräddhyllan
Vårt fantastiska camp som utgjordes av mig, Lina, Angelica, Viktoria, Isabelle och Mikelina. Kände bara L och A sedan tidigare, och de andra var jättefina tjejer! Varför Gräddhyllan då? Jag skulle beskriva det som bra läge, gott om plats, ganska lugnt runt omkring och faktiskt inte så stökigt och äckligt som på de flesta andra delarna på campingen. Plus att vi tjejer höll lite högre klass, såklart! He-he-he. Hur som, det funkade i alla fall som en fristad där vi kunde chilla, eftersom vi hörde ihop med ett betydligt större camp en bit bort, och det var där folk höll till mest.
Vädret
Måste säga att det var perfekt festivalväder! Måndagen och tisdagen hade det tydligen varit olidligt varmt, och det var det på onsdagen också, därför spenderade jag och Lina några timmar i badhuset då. Resten av veckan var det lite molnigt, torrt i luften och precis lagom temperatur. Kom dessutom lite regn ett kort tag en av dagarna, då kröp jag och Lina in i vårt lilla tält och hörde regnet smattra mot tältet. Mysigt som satan och uttrycket "livet på en pinne" användes ytterligare en gång.

Jag, en av tvillingarna Svensson och herr Parheden. Enda bilden på mig från PL som jag sett hittills.
Fritt lånad av Freja Östman.

114. Peace&Love - lördag

Lördag 2/7
Klockan hann bli halv ett innan det var dags för mig att vakna upp ur min dvala. Tog en sväng ner till Borlänge med Lina och Rebecka, spanade lite på Par i Hjärter, tatueringsstudion där Mimikry spelat in en video.
    Mimikry blev också bandet som var först ut sista dagen. 
Mimikry var bandet jag huvudsakligen åkte till Borlänge för.
Mimikry gjorde bästa spelningen på hela festivalen. 
Mimikry är bland det absolut bästa jag sett. 
Mimikry fick mig att gråta. 
Here it goes: köade in till området ihop med Angelica, när det öppnade begav vi oss direkt till Venus, scenen där Mimikry skulle spela. Jag hamnade näst längst fram, men tjejen framför var kort så det var lugnt (faktiskt). Kände redan innan att det fanns tårar på lager till "En flicka som är stark" och "Nian" om de skulle spela den, förvarnade Angelica om detta. Gissa om jag då blev chockad när de första tårarna poppade upp redan under andra låten efter en alldeles fantastisk start, grät till och från hela spelningen igenom och när "En flicka som är stark" - en av mina favoriter - spelades en bit in blev jag nästan orolig för mig själv. Glädjetårar, sorgsna tårar och tagna tårar blandades med min och resten av publikens massiva sång och det var då det hände. Hjalle (sångaren, retards) kastade sig ut i publiken rakt framför mig, och nu kommer stunden då jag kände mig som en töntig fjortisstalker, om än en oerhört lycklig sådan. Dags för ett sånt moment som alla överdriver men det var faktiskt så här - han ser rakt på mig och lägger handen på mitt huvud och håller den där under hela tiden som han hänger ut i publiken. Micken riktas rakt mot mig och vi sjunger refrängen ihop, plus folket runt mig som sjunger in från sidan. Med min högra arm om honom och den vänstra handen vid micken sjunger (läs: skriker) jag samtidigt som jag gråter så mycket att jag knappt kan andas, är efteråt helt tagen och deklarerar till Angelica att "om de spelar Nian på de här tror jag tamejfan att jag svimmar!". Att allt folk runt omkring mig såg på den-gråtande-tönten-längst-fram-i-rutig-skjorta orkade jag inte bry mig om, för fyfan va lycklig jag var! En hand på Hjalles axel när han sedan var en bit bort, en high-five och en high fiveslashta tag i handen senare var spelningen över. Glädje blandat med sorg sköljde då över mig, och kunde konstatera att det var bland det absolut bästa jag sett, ihop med typ System of a Down och KoRn. Bra set-list varvat med sköna mellansnack, en fantastisk publikkontakt och en stor ödmjukhet på scen var ett vinnande koncept, så att säga (intern grej, användandet av det där uttrycket f.ö.). 
Skulle vilja träffa basisten Mia, hon verkar vara himla fin. Fick tyvärr inte möjlighet med detta, men när jag lätt nonchalant släntrar från The Haunteds spelning (berättar mer snart) några timmar senare, blev jag inte nådigt chockad när jag ser Hjalle stå helt ensam mitt framför mig. "Hej, jag vill ha en kram" säger jag. Töntig som jag är (för fan Jenny, du är snart 18 år!). "Klart att du får!", svarar han och ger mig en kram. Glad tjej förklarar att hon stod längst fram och säger att de stått för bästa spelningen på hela festivalen, och hinner också säga "fan va kul" angående att hon träffade honom bara sådär typ tre gånger. Kan också ha nämnt att jag grät. Kanske. FANVACOOLTJEJ. Hur som, vem kom inte förbi då också, om inte Mimikrygitarristen Åsberg? Hej sa jag, men vi skiljdes precis åt och jag snubblade då in i ett tält där jag tyckte det lät som bra musik. Ser att det är Heavy, Mimikrys trummis som sitter vid - mycket riktigt - trummorna. Vilka ställer sig inte framför mig då, om inte Hjalle och Åstrand? Tänkte att jag inte ska vara sååå patetisk stalker att jag pratar med dem igen, så lät detta bero. De gick sedan tidigare från spelningen medan jag såg klart, och när jag efteråt kom ut från tältet gick jag nästan rakt in i Heavy som stod där med några jag sett vid sidan av scenen under Mimikrys spelning. Kul som fan. 
    Crash Nomada var nästa lyckliga band som fick ha mig som åskådare. Riktigt skön energi på scen som gjorde att jag fick en glädjekick att leva på i typ ett år. Går det att lagra sådana på burk?
    Mando Diaos akustiska spelning hann jag inte se så mycket av tyvärr. Detta på grund av en så fånig sak som att jag stod i kö i 40 minuter för att ta ut pengar. Vilket jag sedan inte kunde göra, för automaterna gick sönder. Hur som, det lilla jag hörde var riktigt fint. Såg även dem 2008, och för mig är de verkligen ett band jag bara vill se live, inte lyssna på hemma.
     Secret Wars är inte ett band, utan en konstbattle. Vart Malmö vs. Oslo, varsin vit vägg och svarta pennor + lite svart målarfärg och 80 minuter var vad de hade, sen fick publiken rösta fram en vinnare. Tycker det är så coolt med typ streetart, och det är såna här kompletterande saker till musiken som verkligen fulländar festivalupplevelsen.
     Bad Religion gav mig ungefär samma känsla som Social D. Det vill säga "fan va gamla de blivit". Gamla och ganska tråkiga, men ändå kul att ha sett dem och de spelade alla "mina" låtar, så set-listen kan jag inte klaga på. Scenframträdandet däremot, och den minst sagt intetsägande klädseln och approachen på Greg, var inte mycket att hurra för.
    Bob Dylan, din arroganta jävel. Känslan dras ner redan innan, då de går runt med skyltar som förbjuder fotografering och folk börjar muttra "hur divig får man bli?", men samtidigt ligger förväntan och spänning i luften. Mr Dylan går på scen, och har under de första låtarna det massiva publikhavet kring sitt lillfinger. Här hade en mening räckt för att påverka samtliga ungdomar (det vill säga den målgrupp som är mest konforma) i publiken för resten av deras liv, det behövde inte ens vara några väl valda ord. Ett kort "take care of each other" hade räckt, och vi alla hade anammat detta utan att blinka. Ett "you're good as you are", eller "you're beatiful" hade kunnat höja alla osäkra tonåringars självförtroende för en lång tid framåt. Jag menar tänk att få höra att självaste Bob Dylan tycker att jag är bra som jag är. Bob Dylan har sån jävla makt och möjlighet att påverka, och jag blir så ledsen när sådana människor inte utnyttjar det.
    Bob Dylan tiger. Han säger inte "Hello Sweden, it's nice to be here", han säger inte "Hello Peace&Love!". Bob Dylan säger inte ens "Hello". Han går istället in på scen och avverkar låt efter låt, och jag som inte köat i timmar och därmed hamnade långt bak vet knappt om jag kan säga att jag har sett Bob Dylan. Jag har hört hans raspiga, lite knarriga röst, men inte ens sett honom på storbildsskärmarna, eftersom dessa endast visade hela scenen på långt håll. En efter en lämnar området, jag hör flera säga "varför ska jag stanna och se det här?" och folk som undrar om han ens bryr sig om att publiken är där. Efter 25 minuter tröttnar även jag och rör mig mot Venusscenen istället, och fick berättat efteråt att Dylan slutligen tackat kort och presenterat bandet, och dessutom hunnit med att slakta de få av de största låtarna som han spelade.
     The Haunted fick istället fylla ut Bob Dylans tid för min del. Nästan så att jag är glad att Dylan inte höll måttet riktigt, för jag ville verkligen se Haunted, och fan va bra de var! Peter Dolving gjorde dessutom fantastiska hopp mellan stenhårda framträdanden i låtarna, till djupa och viktiga mellansnack. Mellan de sjuka låtarna med riktigt bra drag stod han därför för påverkan, egoboost och små moralpredikningar till publiken i Bob Dylans ställe. Han sa att han hade hört om våldtäkterna på festivalen, och ville därmed påpeka en av de mest grundläggande sakerna i världen - "din kropp, är din kropp. Hör ni det? DIN kropp - det är DIN kropp!". Jubel från publiken. Ett lika bejublat uttalande gör han senare i och med "när vi har varit ute och rest världen runt har vi insett att det finns tamejfan mer snälla än dumma människor. Det finns så mycket snälla människor överallt, det är bara det att de onda, de hörs mer!". Fan va bra kille, krossade många fördomar om metalband som känslolösa satanister.
     Toxic Lab Rats var bandet jag nämnde tidigare när jag sa att jag hörde musik som lät bra från en av scenerna inne i ett tält, där Heavy satt bakom trummorna och Hjalle och Åstrand stod framför mig. Och de lät inte bara bra vid första lyssning, utan de var riktigt bra! Aldrig hört talas om dem förut, men tyckte de var sköna. Chris Rat var dessutom rolig och spontan, brydde sig inte så mycket när mikrofonstativ välte, mikrofonsladden lossnade mitt under en låt och pratade dessutom väldigt diffust om hur det skulle bli med deras nästa skiva. Bra ös, kort och gott.
    Miss Li fick en ny chans efter den värdelösa spelning jag såg henne göra 2008. Jävlar vilket uppsving! Om jag varit en artist i den genren, eller kvinnlig artist i vilken genre som helst, hade jag lätt valt att addera henne på listan av en av de artister som inspirerade mig med liveframträdanden. Glad, ödmjuk, fullkomligt strålande och rolig att se på, och när "Oh boy" kom strömmade folk till dansandes och studsandes från alla håll, till och med jag som stod mot en stolpe och försökte se lite cool ut hade lust att släppa loss fullkomligt. De 20 minuterna med Miss Li på scen var ungefär vad jag skulle definiera som spelglädje.
     Hellzapoppin (a sideshow revue), tredje gången gillt, om man kan säga så när en show redan hänfört mig två gånger tidigare. Då under Metaltown för två veckor sedan, två gånger på samma dag, och denna gången var deras freakshow ännu sjukare. En fakir som äter glas, ligger på svärd med ett betongblock på magen som en annan slog på med slägga, långa stickor som pressades genom såväl underarm som överarm och genom tungan, hakan och ut vid strupen, för att inte tala om att svälja ett långt snöre och sedan skära upp magen med en stilett och dra ut tråden med en tång. Eller vad sägs om mänsklig piltavla? Behöver jag ens säga hur bra det här är, med tanke på att jag valt att se showen så pass många gånger?
     Håkan Hellström har alltid varit ett av mina hatobjekt. Kan dock, något motvilligt, erkänna att hans senaste album faktiskt är helt okej. Bestämde mig för att ge honom en chans och försöka förstå hysterin, gick sådär. Visst, han är underhållande att se på, men det fångade mig inte. Fullkomlig urladdning efter Mimikry, festivaltrötthet och feber var ingen vinnande kombination till Håkan. Gav upp efter en halvtimma och kände att jag faktiskt var ganska nöjd, och drog mig därmed tillbaka till campingen för en sista natt i mitt och Linas tält på Camp Gräddhyllan. 

113. Peace&Love - fredag

(Pallar du inte läsa allt, se lördagen för det allra bästa!)
Fredag 1/7
Packade ner lite konserver och släntrade ner till stan. Förtärde frukost på gräsplätten vid huset som vi redan kallade för vår, jag slumrade sedan en stund i gräset innan vi delade på en amerikansk panpizza till lunch, inköpt från pizzerian precis runt hörnet. 
    bob hund blev första bandet vi fick se, dock bara kort när vi passerade. Hade verkligen velat se hela spelningen, men fick nöja mig med början och slutet.
    Movits! var bandet som prioriterades istället, och det skulle kunna sammanfattas med Linas ord en bit in i spelningen "det här är inte sådär jättebra va?". Nej, tyvärr uppfyllde de inte mina förväntningar, hade hellre sett dem på en mindre scen och en mer genuin spelning, men går inte komma ifrån att deras musik är fantastiskt skön!
    Underoath bestämde jag mig för att se efter att under förmiddagen läst om dem i PL-häftet. Tyckte det lät som något som skulle passa mig trots att jag aldrig hört om dem förr, och oj så rätt jag hade! Metal, growl och ös, helt okej mycket publik och att jag inte kunde låtarna sen innan gjorde ingenting. Största musikaliska upptäckten under festivalen - check!
    Petter spelade på en scen inte långt ifrån Underoath, och bestämde mig för att se sista halvtimman med honom när Underoath spelat klart. Såg honom på PL 2008, vilket fick mig att gå från hat till kärlek för honom, en kärlek som växt sedan dess och gick i topp under hans medverkan i "Så mycket bättre". Det var precis vad han var, trots ett strålande jobb 2008. Mannen, myten, legenden kan annars beskriva med ett ord - kung. Säger Petter att publiken ska hoppa, då hoppar publiken, säger Petter att publiken ska höja händerna i luften, då gör de det. Skulle Petter säga "rulla i din grannes spya", då tror jag fan att nästan samtliga gjort det. Hit efter hit avverkades och "Såklart", "Det går bra nu" och "Fredrik Snortare och Cecilia Synd" fick folkmassan nedanför scen att fullkomligt explodera.
    Sator stod näst på tur. De spelade på scenen Venus, där jag hängde mest. Var nämligen där de lite hårdare banden oftast spelade, vilket föll mig i smaken. Med andra ord, hade jag inget band att se för tillfället var det ett säkert kort att gå dit. Säkert var just vad Sator var, hårdrock som hårdrock ska låta, tyvärr inte mycket mer utan ganska slätstruket. Fick mig dock att inse att jag inte längre är lika såld på rock som tidigare, utan att det är metal och i viss mån punk som är grejen. 
    Teddybears stod på scen med sina stora björnhuvuden när jag gick från Sator till nästa band. Fastnade och såg de sista låtarna och några av deras största hits, sköna och ganska häftiga. Förstår dock inte hela grejen - kalla mig trångsynt om ni så vill. 
    Social Distortion var det som stod på agendan och efter 20 minuters väntan längst fram vid scen gick de på. Låtarna var där, publiken var där, men frågan är - var gubbarna på scen verkligen där? Blev plötsligt påtagligt hur gamla de blivit, och deras musik är inte längre särskilt hård. Svor lite åt mig själv för att jag är född något decennium försent och missat så många bands största eror. 
    Looptroop Rockers fick istället hjälpa Social D att fylla ut min tid då jag lämnade deras spelning tidigare. Tänkte bara gått till Venus för att chilla lite på avstånd och sen ta bra plats till Soilwork, tänkte sedan att vafan - ser man en spelning ska man göra det från första bänk. Drog mig därmed in i smeten och studsade ihop med resten av publiken som rörde sig som en enda enhetlig klunga. Förväntade mig att Looptroop skulle vara bra, men inte  bra. Promoe gjorde ett bättre jobb där än när jag såg honom solo på Teknis, och när de som final först gästades av Petter, därefter av Timbuktu och sedan spelade "The Building" var jag inte heeelt ensam om att vara i fullkomlig extas. Så.jävla.bra.
    Soilwork gick på scen en timma efter Looptroop, stod då längst fram ihop med nyfunna vänner. Hoppade, skrek och sjöng, lycklig. Trogen publik och mycket folk, trots att Maskinen spelade delvis parallellt och att The Strokes stod på scen samtidigt. Detta var något som Björn påpekade några gånger, "jag hör något jävla oljud borta från stora scenen. Vet ni vilka det är som spelar där? Är det The Strokes? Jag vill inte höra det jävla oljudet! Det är upp till er att överrösta det nuuuuuuuuuu!". Jag tyckte att vi klarade det ganska bra, och Soilwork klarade att till och med överträffa mina förväntningar mer än bra.
Var sjukt uppe i varv efter spelningen och tillbaka på campingen var det full gång, träffade Tårtan, en jag mötte på Metaltown, och lite Svenljungabor och även Boråsare. Sprang runt och läste Bibeln för sökare och hälsade på den uppstoppade mården Gösta. Bland annat. Någon gång efter 6 morgonen efter,bestämde även jag mig för att följa de andra i camp Gräddhyllans exempel och smög in i vårt tält för lite sömn. 

112. Peace&Love - torsdag

(Pallar du inte läsa allt, se lördagen för det allra bästa!)
Torsdag 30/6
Besökte badhuset och tog en sväng ner till centrala Borlänge tillsammans med Lina, köpte pizza och satte oss på en gräsplätt i skuggan av ett hus. Kände oss allmänt nöjda med livet och upprepade ett flertal gånger att det här, det var livet på en pinne. Drog till festivalområdet på kvällen och började med att se
Volbeat, som jag såg några låtar med på Metaltown. Dömde då ut dem totalt på grund av deras mesighet jämfört med de feta metalbanden som annars spelat. Dock hade jag bestämt mig för att ge dem en chans nu, en chans som de inte tog. Jag anlände i sekunden de gick på scen och kunde vackert ta och promenera ända längst fram till scenen utan problem. Publiktryck - there is no such thing, kände jag medan jag stod och skrattade lite åt dem. Tråkigt att de inte var bättre, och att basisten kastade ut typ tio plektrum istället för ett var också lite tråkigt, det förstör själva känslan lite. 
     M.I.A. var näst på tur, såg henne tillsammans med Angelica och jag blev sjukt överraskad av hur fet spelning det var! Verkligen en artist som ska upplevas live, kompletterad med fantastiskt duktiga dansare på scen och förinspelade filmer på storbildsskärmarna blev det riktigt mäktigt. Hela publikhavet dansade och hänfördes, och jag fick även möjligheten att stå längst fram ett tag, var då med om det kraftigaste publiktrycket under hela festivalen. Tråkigt nog var detta ett tryck i klass med det tryck som infann sig på de mindre kända bandens spelningar under Metaltown. 
     The Ark avslutade kvällen och upplevdes både i publikmassan och sittandes på marken vid scenen bredvid där vi såg på storbildsskärmarna. Ola Salo regerade på scen och det är svårt att bli annat än glad när man ser och hör dem, oavsett om du väljer att lyssna på dem eller inte kan du ju liksom låtarna eftersom de varit en hit-maskin. Show och riktigt bra mellansnack - trots att de ofta höll en relativt klyschig nivå - gjorde mig riktigt glad över att ha fått se dem live innan de lägger ner, och jag skulle vilja dra mig så långt som att kalla dem för legender. 
M.I.A.

111. Peace&Love - onsdag


Känner redan nu att om jag skulle återge hela Peace&Love i ett inlägg skulle det bli längre än Transsibiriska järnvägen. Vill ni bara ha det allra bästa kan ni hoppa direkt till lördagen - bästa spelningen, möte med medlemmar i bästa bandet och inte minst - jag kommer blotta mig själv och återge ett av mina lyckligaste och samtidigt mesigaste ögonblick. Gott folk, det är där jag sänker mig under min värdighet, vilket jag lovade att berätta om igår. 


Onsdag 29/6
Tidigare har jag kunnat stoltsera med att jag aldrig haft problem med SJ. Det kan ha berott på min goda karma, tur eller att jag alltid - omedvetet - hamnat på samma tåg som en superkändis eller någon annan viktig kund som de måste transportera felfritt. Det närmsta jag kommit något slags problem tidigare har varit den gången då jag hade mobilbiljett som skulle visas ihop med mitt leg, och kvinnan som kollade biljetten kände inte igen mig på kortet. Någon minuts konversation senare och det var löst. HUR SOM, i onsdags gick jag upp nästan i tid, det vill säga lite efter 6. Tog mig till Borås, buss därifrån till Alingsås och det var där framme som helvetet började. Inte nog med att stationen där var kaos och helt ologiskt planerad, vårt tåg meddelades direkt som en halvtimma försenat. En halvtimma ökade med jämna mellanrum med först fem, sen tio, femton och tjugo minuter. Sen tyckte de inte det var dags att informera oss längre. När tåget sedan - 80 minuter senare - rullade in på spåret var det egentligen ingen som visste om det var vårt, eftersom det hunnit gå andra tåg från spåret däremellan. I sista sekund inser vi att det är vårt tåg, och samtliga får rusa på tåget. Jag har en del packning och i all hast tappar jag min mobiltelefon. Kul. Ensam, utan mobil, på ett tåg på väg till Katrineholm där jag kommer att missa mitt anslutande tåg till Sala och sedan det därifrån till Borlänge sitter jag smått bedrövad och tänker. Gillar läget och inser att jag inte kan göra så mycket, och får dessutom sitta i första klass tillsammans med alla kostymnissar, även om jag hade bokat budgetbiljett. Hur som, framme i Katrineholm hade SJ hyrt in en buss åt alla som skulle till Borlänge, vi tackade för det och färdades vidare uppåt i landet. Varmt och jävligt och ingen hade en aning om hur lång tid det skulle ta eller hur långt det var kvar. Fick för övrigt en jättetrevlig tjej som hette Ida till resesällskap. Under resans gång insåg vi att vägskyltar till Borlänge var en stor bristvara, det var först efter tre timmars resa som vi såg den första - då utan milantal. När det var 18 kilometer kvar såg vi en skylt där det stod... Just det, "Borlänge 18". Tack tack, tänkte vi. Anlände till los festival, fixade armband och stod i en sjujävla kö in, och efter ett visst kaos på grund av avsaknad av mobiltelefon osv. hittade jag till slut Lina och vårt campcrew. Utmattad langade jag in grejerna i tältet, drog på shortsen och kollade på klockan. Var tre timmar försenad och hade missat både Pugh och Nationalteatern, och var alldeles för seg för att orka ta rushen till festivalområdet en kvart bort för att hinna se de sista låtarna med Jimmy Eat World. Sad but true. 
     Kings of Leon fick äran att bli festivalens första spelning för mig, och tyvärr den enda jag såg den dagen. Inte mitt favoritband direkt, men tyckte att de gjorde ett bra framträdande rent musikaliskt och det var riktigt gött med folk där, tyvärr var de riktigt tråkigt på scen. Stod rakt upp och ner och bara spelade, kändes inte särskilt kvalificerade till att fylla ut den stora scenen. Tillbaka på campingen hängde jag med lite nytt folk jag träffat ett tag, men gick och la mig tidigt eftersom jag tror jag hade feber. Kan ha varit allmän trötthet, who knows.

110. breakfest!

Jag älskar frukost! Sitter nu med en sjujävla hosta och läser ikapp tidningen, från torsdag till idag. Till sällskap har jag en kalas (nej, det här är ingen särskrivning, kalas använder jag som ett fristående adjektiv) frukost och lite Slipknot som bakgrundsmusik.

Som många fler än jag upptäckt är mat en fantastiskt fin och viktig del av livet - och jag kan inte låta bli att ha en liten förkärlek till frukost. Det är så gott att äta på morgonen! Blev skivat ägg och sallad på fullkornsbröd, lite mer ägg och paprika vid sidan av + kaffe och citronvatten idag. Ser gärna att min frukost inkluderar antingen ägg eller min havre- och quinoagröt, är ingen yoghurt- eller fil-ätare direkt.
På tal om mat... Ställde mig på vågen imorse, bävade inför vad ett inte särskilt hälsosamt leverne på festival - varken sett till mat eller dricka - hade gett för konsekvenser, men till min stora förvåning visade den 2 kg minus sen morgonen innan jag åkte! Hade tippat på tvärtom. Hur som lär jag nog gå upp lite så fort jag kommer in i vanliga matrutiner, men en positiv överraskning i alla fall.

109. fantastic four

Sporttop
Även kallat sport-bh. Hur som så är det skönaste plagget of all time - alla kombinationer. Bästa som finns att gå runt i sporttop och ett par träningsbralls, eller sporttop, trosor och en lång, klänningsliknande väst jag har på lager.

Min examensklänning
En knälång, småblommig lila klänning, skuren under brösten och med smala axelband, som jag hade på dagen då jag slutade Högstadiet. Vet inte om jag någonsin kommer använda den in public igen, men den är tamejfan bäst att gå i hemma - sommar som vinter. Känner mig lite fin, nästan ljuv, och jäkligt avslappnad.

De nya jeansshortsen
Har länge sökt ett par höga svarta shorts i jeanstyg, men icke. Dock knep jag ett par höga ljusa jeansshorts i vintagemodell på Gekås i måndags, och sa direkt till mamma att "de här kommer nog bli favoriter". Efter fem dagar på festival, och i stort sett lika många dagar då dessa användes, kan jag lätt konstatera att de är favoriter.

Newbodylinnen
Antar att de flesta av er är bekanta med Newbody, ni vet företaget skolklasser och föreningar säljer underkläder och lite sportgrejer från. Fantastiska sportbh:ar (vet inte hur man skriver sporttop i plural... hehe), hipstertrosor och sockar - men också linnen med smala axelband! Två vita och ett svart för 150 pix, riktigt bra material och det är något som gör att jag känner mig jävligt hurtig, fit, tränad och hälsosam i dem. Bra deal.

söndag 3 juli 2011

108. hon är stark

Näsan rinner och jag hostar värre än en fiskmås skränar. Förkylningen har gått från att vara allvarlig till livshotande, och med de orden vill jag meddela att jag är hemma från några dagars festival i Borlänge. Ger er vidare information imorgon, och tänker även dela med mig att ett inlägg som kommer sänka mig under all den värdighet jag har.