söndag 21 oktober 2012

302. gång AA62

"Jenny, du vet väl varför det är så pass bra betalt på lagerjobb?" säger min kompis. Jag tittar tvekande på henne, undrar vad haken är, vad har jag missat? "Det är för att ingen vill jobba där!".

Samma skepsis som tidigare nämnda vän uttryckte är den jag sett speglas i motparters ögon när jag under samtal berättat att nu, just nu, så är en av mina största förhoppningar att jag ska kunna få jobb på ett lager. Vilket jag också fick!
   Till alla er tvivlare där ute kan jag tala om att det för tillfället känns som att jag är living the fucking dream. Min vardag lyder nu häng med kollegor som uttalar "o" som "eou" på halvgnällig halländska, cykla 7 km enkel resa i ständig motvind till jobbet och att iförd arbetsskor med stålhätta ränna runt i lagergångar som ibland är så trånga att jag tackar uteblivna barndomstrauman för att jag inte dras med klaustrofobi. Senaste veckan har jag dessutom jobbat tidigt skift, så strax efter kvart över fem har jag med pannlampa på plöjt genom mörker i skälvande minutrar mellan Falkenbergsnatt och stundande morgon. Väl framme tänker jag att aldrig förr har kalla lagerlysrör gett sken av att vara så mjukt inbjudande.

Med andra ord så har jag bytt jobb. Arbetet inom äldreomsorgen har jag trivts sjukt bra med, men det har också skapat en mental trötthet. Sedan direkt efter studenten har jag jobbat mer eller mindre konstant med att hjälpa och fokusera på andra människor, men nu är det min tur. Arbetsmiljön har gått från rullatorer och nybakta kakor till lagerhyllor och lappar fulla med artikelnummer - och jag älskar det. Jag jobbar tvåskift och promenerar arbetsdagarna i ända, har gott om tid för fokus på mig själv och träning och dessutom fasta raster som passar mina mattider. Viva la lagerjobb!

lördag 6 oktober 2012

301. längtan och saknad skapar lyckoruset

Jag fick en känsla av att jag plötsligt förstod varför sambolivet får förhållanden att knaka i fogarna och jag fattade principen med att ha barnfria dagar. Fastän det är dem man älskar mest i hela världen och ska vilja spendera all sin tid med.

Visserligen var jag och min partner bara särbo i två dagar, men ju närmre klockan tickade tidpunkten för vår återförening desto mer kändes det som att det var veckor sedan sist. Det var igår, halv åtta och fredag kväll och trots att jag var lite trött efter en tidig morgon, en dag på mitt nya jobb och sedan en och en halv timmas bilkörning hem - så studsade jag med lätta steg ner för trappan mot vår träff. 
   Det var kallt och redan nattsvart ute, jag myste i hoodtröja och mössa och när jag vred om bilnyckeln i låset kände jag ett pirr i bröstet nära hjärtat. Jag var endast någon minuts bilfärd bort, kände en spänd förväntan i varje muskelfiber i kroppen och tänkte att det är nog så här det är att ha de där fjärilarna i magen. 
   När jag klev ur den mörka polon kunde jag inte låta bli att le lite fånigt för mig själv. Sedan hörde jag det välbekanta blippet när jag höll dosan mot larmpanelen, och slutligen kunde jag träda in i värmen igen. Jag möttes genast av en trevlig överraskning. "Du hade inte behövt", tänkte jag "inte för min skull.". Ändå sneglade jag ganska nöjt på den nya utrustningen och drog varsamt med handen över de sköna formerna i en mjuk smekning. Hela, smäckra hantlar vilade nu i hållarna och stället med viktplattor hade vuxit ett par decimeter. Äntligen hade jag fått jag förenas med mitt lite uppfräschade, älskade, halvdunkla gym igen. 

Ibland behöver man kanske sakna lite för att kunna uppskatta. Testa på lite variation för att inse att man tycker om det man har precis som det är - med plats för lite förändringar förstås. Som en ny frisyr på samma man, eller ett nytt hopprep från Reebok vajandes på en krok i samma gamla vanliga gym.