fredag 27 april 2012

250. I try to picture a girl

En cafeteria som förvandlats till en sal med heliumbalonger och jordgubbstårtor, och ett gäng svenska elever som blivit till amerikanska collegestudenter - redo att graduate.

Igår var det alltså dags för graduation. Vi inledde med avskedsmiddag tillsammans med våra familjer, vi elever hade gjort förrätt och efterrätt, och huvudrätten blev till huvudrätter eftersom det var knytkalas som stod på menyn.
   Hann inte ens äta färdigt innan det var dags att hoppa i min svarta graduationgown och pryda mitt huvud med matchande cap, och traditionsenlig tassel på höger sida. Familjerna flyttade från matborden till stolar framför scenen, och vi elever radade upp oss på led en bit bort.
    En amerikansk melodi som låter som Hipp hipp!s hejarklackslåt (ni vet "först köper vi flingor, sen köper vi ooost") och arton glada elever som tågar framåt, jag bredvid Edona som ständigt utbrister saker som "asså jag kan inte sluta le!" och "jag är så löjligt glad!" i viskande ton. Vi går sedan upp på podiumet och genomför hela graduationceremonin som vi övat in. Såklart var jag glad, men det där sprudlande slog inte till förrän vi blev tillsagda att flytta vår tassel från höger till vänster sida på hatten, för att visa att vi nu var graduated.

Publiken jublade, jag strålade och mina klasskamrater log ikapp med mig. Kvällen fortsatte sedan i samma muntra ton med sång och dansuppvisning från vår sida, några tal och kramar och lyckönskningar åt alla håll. Mitt i allt lyckligt virrvarr var det nästan så man glömde att vi faktiskt firade något som många av oss inte vill ska ta slut - tiden på Santa Rosa Junior College.



torsdag 26 april 2012

249. I was born this way

Ögonlocken är tunga och hjärnan är seg, men hjärtat är lyckligt. Och något vemodigt. För en timma sedan kastade jag en hatt upp mot taket tillsammans med sjutton klasskamrater, och vi har nu officiellt graduated from college.

NU är jag trött, vi får höras imorgon. HEJ.

tisdag 24 april 2012

248. you're on the show

Ironin i att jag inledde föregående inlägg med att säga hur kort det skulle bli. Så blev det inte det (:pPpPpPPpp).

247. come out here, make love

Jahaja, det här var ju lite awkward. Att jag skämt bort er med typ två mil långa inlägg som ni förmodligen ändå inte orkar läsa, och nu så släpper jag bara det. Eller inte, är bara lite för lat för att blogga nu. Eller så har jag bara inte något att skriva om.

Idag genomförde vi vår Arts&Lectures-presentation för den som ville komma och se, vilket visade sig vara en hel del faktiskt. Presentationen gick bra och många var intresserade och kom fram och pratade efteråt. Så, det var det. Ni vet, det man måste skriva fastän ingen egentligen bryr sig.
   Efter skolan hade vi lite rehearsal inför graduation och våra framträdanden på avslutningsmiddagen med familjerna. Det inkluderar dans i alla möjliga former, bland annat partydans och shuffle. När vi blev tillsagda innan vår resa hit att vi skulle gå utanför vår comfort zone, var det inte riktigt det jag föreställt mig, men likväl är jag här. Och ska dansa. Hu!
   När övningen var avklarade bestämde jag mig för att plugga i headsetet och sedan gå raka vägen i en riktning tills jag inte kände för det längre, och då vända. Lagom till regnet kom hade jag färdats fyra kilometer i uppförsbacke, och då nått the Wangers residens. Det vill säga Hanna hostfamilj. Tog skydd från regnet, skådade dem äta tacos och samtalade lite. Hanna följde mig sedan en bit tillbaka, hade av någon anledning svårt att föra en seriös konversation med henne... HINT: se bilden nedan.

Bilden jag menade.
Nu har jag landat i soffan med ett avsnitt Alcatraz, men ska snart dra mig mot sängen.
För övrigt kan jag erkänna att jag fuskade under promenaden, och sprang en del istället för att gå.
För övrigt nummer två så fick jag idag första "fan snart lämnar vi Santa Rosa"-ångesten idag, då vi hade sista boxningsklassen. SISTA.

måndag 23 april 2012

246. don't have girls

Har haft en himla fin dag. Inledde med en morgonpromenad och gofrukost med rostat bröd och färsk frukt. Pratade sedan med la familia på Skype, och tog sedan plats ute där jag pluggade, lyssnade på podcasts och bara tog det lugnt. Pat kom förbi och pratade lite, och när han gått återgick jag till tidigare nämnda sysslor. Låg sedan i gräset och fick lite sol på mig innan jag gav mig ut på en kort löprunda innan middagen. Som var jättegod.

söndag 22 april 2012

245. nothing planned

Klockan är 11.30 och termometern säger att temperaturen precis passerat 80 fahrenheit, det vill säga ungefär 27 grader celsius. Ja, gott folk, det är ganska så varmt. Så vart fallet även inatt, igår och i fredags. Jag vågar nästan säga att värmen har kommit.

Värmen har hittills gjort mig mer skada än nytta, om jag ska vara ärlig. När den ständigt ligger runt 30 grader och man är förväntad att klara av ett vardagsliv mitt i det, är det inte riktigt lika gött som när man i samma temperatur ligger i en pool/sjö/vattenpöl en hel dag. Fast det är ju knappt att jag uppskattar det då. Hur som så är ett resultat av vädret att jag dricker kopiösa mängder med vatten, är på dåligt humör, har fruktansvärt svårt att sova och går ständigt runt med "det-är-så-varmt-jag-vet-inte-vart-jag-ska-ta-vägen"-känslan. Inatt fick jag nästan panik på värmen, slutade med att jag la mig på golvet med endast ett lakan på mig, för där var det lite svalare.
    Nåväl, igår gjorde vi ett strategiskt val och flydde varma Santa Rosa för att ta skydd i svala Armstrong Redwoods, i skuggan av över tusen år gamla, skyhöga träd. De var så höga att man inte såg toppen, och så breda att om jag skulle lägga mig raklång på marken skulle jag ändå inte nå från sida till sida. Det var helt enkelt storslaget, och en fantastiskt mäktig känsla.
   En intressant sak var dessutom att Shelley talade om för mig att vi skulle göra lite hiking. Om ni tar några ögonblick för att måla upp en bild framför er om hur hiking ser ut, så tror jag inte att den stämmer överens med hur det egentligen blev. Det visade sig istället vara asfalterade vägar genom skogen, och hikingkänslan försvann lite när Shelley gick runt med en medköpt latte i handen... Haha! Hiking eller ej, kul hade vi!
    Efter Redwoods var vi brutalt varma, trots trädens skuggor. Shelley sa därför: "mot The River!". Fast på engelska, förstås. För övrigt råkade jag säga "tror inte det" på svenska till henne häromdagen, kändes lika konstigt som jag blev förvånad. Mycket, alltså. Nåja, vi åkte i ett fantastiskt fint landskap längs The River, och passerade små halvförfallna orter och kossor som betade på åkrar. När vi åkt i ungefär en halvtimme började vi plötsligt skymta lite av havet, och hux flux öppnades stora slätter framför oss, som sedan anslöt sig till det glittrande havet i symbios med klipporna. Området påminde mycket om hur det ser ut vid vår stuga i Falkenberg, så en hemtrevnadskänsla blandat med en aha-upplevelse infann sig snart.
    Framme vid vattnet var det inte riktigt svensk västkust längre. Det visade sig att vi befann oss en bra bit ovanför havet, och för att ta sig ner till vattnet var man tvungen att ta sig ner för en brant bergssida. Det var häftigt! Vi promenerade sedan längs kanten och spanade ner mot klipporna och ut över vattnet, fick sällskap av fiskmåsar och hökar och slog oss sedan ner på en klippa för att beundra utsikten.
    När lugnet infunnit sig och vi insupit atmosfären (ha ha, internskämt) tillräckligt for vi vidare mot den lilla havsbyn Janner för att äta lunch. De hade en specialmeny för Earth Day, som visserligen inte är förrän på tisdag. Åt i alla fall crabcake för vad jag i alla fall tror är första gången i mitt liv, det var sjukt gott. Kommer förmodligen få seafood-abstinens när jag är hemma i Sverige igen, är nästan det enda kött jag ätit här.

Dagen avslutades med svensk tacos som var mycket uppskattat av både mig och Shelley, satan va god mat vi äter i Sverige ändå! Ska nu ta och flytta in från solen för att tala med min familj på Skype, ska bli trevligt trevligt trevligt. Eller något sånt, tyckte mest det var kul att skriva "trevligt" tre gånger. Fast det ska bli trevligt.


244. best, you've got to be the best

Ett fruktansvärt lokalt sjok av dis mitt på Golden Gate bridge, som vanligt ett lager av smog över San Fransisco och ett tillfälligt moln från marijuanajointar hängde i luften på hela Haight Ashbury. Igår åkte jag, Shelley och hennes son Joseph till San Fransisco, och dagen - som många förmodligen bara kommer minnas som i en dimma - bjöd på några olika partikelfenomen i luften. 

Att åka bil är en av mina favoritsysselsättningar här, även om jag samtidigt blir arg på alla lata amerikaner som tar bilen överallt. För min del handlar det dock om att det är så kul att se alla nya miljöer, känna igen element från filmer och förvånas av hur nära landet ligger städerna. Några minuter i bil och du befinner dig plötsligt bland åkrar och kossor! 
   Nåja, det jag skulle säga var att vi tog bilen till San Fransisco. När vi åkte i backen ner mot Golden Gate såg vi en lång strimma av dimma som gick över bron, och när vi åkte genom det upptäckte vi att det var ett anmärkningsvärt tjockt sjok på typ 50 meter. Ganska coolt att det kan bli så faktiskt. 
   Väl inne i staden fick vi genast bevis på att vi var de orutinerade bönderna som tagit sig in till storstan. När vi parkerat bilen ställde jag mig framför den och tittade neråt gatan, Joseph tog plats två meter ifrån mig och tittade åt andra hållet och Shelley stod kvar vid bilen och tog av sig sin tjocktröja. Ungefär två sekunder senare upptäckte hon att handväskan som hon ställt på bilens bagagelucka precis intill sig, hade blivit stulen. Samtidigt som det är väldigt obehagligt kan jag inte låta bli att bli lite imponerad - både jag och Joseph hade mycket väl kunnat se tjuven i ögonvrån, och det fanns inte en kotte på parkeringen. Snacka om proffstjuv! 
   När en sväng inne i en gammal färjbyggnad ombyggd till köpcenter och en tur till banken för spärrande av kort var avklarad, slog vi oss ner på en thairestaurang för lunch. Jag åt en sjukt god laxsallad med citrongräs och mango, verkligen stor skillnad mot hur västerländska sallader är uppbyggda. 
   Vi åkte sedan genom kontorsområdet med massa höga skyskrapor för att ta oss till Haight Ashbury, ett "alternativt" område som tydligen skulle hysa spännande arkitektur, människor och affärer. Bland annat Amoeba Records - The world's largest independent record store. Finns tre stycken - i Berkeley, San Fransisco och Hollywood, och eftersom jag kollat upp dem redan hemma i Sverige var jag väldigt glad när Joseph föreslog att vi skulle åka dit. 
   Tyvärr stötte vi på ett litet problem. Ju närmre Haight Ashbury vi kom, desto mer folk och bilar blev det. Shelley och Joseph kom då på att det var 4.20, det vill säga den 20e april, och därmed en dag då man firar marijuana. Varför? För att förr brukade folk ta sig en spliff tjugo över fyra, eftersom det var då man slutade jobbet. Idag innebär det att folk samlas och röker på ihop, och parken nedan för Haight Ashbury var ett sådant ställe, där de till och med hade anordnat en slags festival. 
    För vår del innebär det två saker: vi fick se sjukt många människor som rullade och rökte joints mitt på gatorna, och det var i stort sett omöjligt att få en parkeringsplats. Efter över en halvtimmas cirkulerande lyckades vi emellertid parkera bilen och begav oss då ut bland folkmassorna. Det var människor av alla slag och åldrar, men jag har aldrig sett så många drägg på en och samma gång. Fan va vidriga människor det finns! 
   Till slut hade vi banat vår väg till skivaffären, som var sjukt stor och helt fantastisk. Rad upp och rad ner med vinyler, cds, turntables, musikböcker och gamla posters och trots att lokalen var enorm ingav den en underbar känsla av hemtrevnad. Fantastiskt! Nu måste jag verkligen se till att få min vinylspelare lagad när jag kommer hem igen. 

Den intressanta upplevelsen på Haight Ashbury fick följa med i minnet när vi lämnade stadsdelen bakom oss för att åka ut till stranden. Som var som vilken strand som helst. Joseph ville hem och jag sa inte emot, så vi styrde kosan hemåt - alla mycket nöjda med dagen. 



lördag 21 april 2012

243. fantastic four

Mycket hinner avhandlas på sisådär fyra veckor, och något som ständigt pågår är att ta in och processera intryck. Som en ren reflex slussas alla dessa vidare till ett slags jämförelsecentra som genast väger det amerikanska gentemot hur det är i Sverige. En hel del intressanta saker tas upp, och under min vistelse hos Shelley har vi diskuterat olika livsstilar och vanor i respektive länder.
  Det hela har fått mig att tänka efter en hel del på mitt beteende och vad som ligger i grund till det, och därmed hamnat tillbaka i min uppfostran och uppväxt. Slutsatsen lyder att det är framför allt fyra saker jag är tacksam för:

Fysiska aktiviteter
Har i mina dagar avverkat många olika sporter, och sen jag var fem har det aldrig varit en tid då jag inte höll på med någon. Vet inte om jag ens kan uttrycka i ord hur glad jag är över detta, för tack vare det har jag alltid haft en träningsrutin som gör att det känns självklart för mig att vara aktiv.


Godisrestriktioner
Alltid när jag och Andrea var små var godis en förteelse som hölls till fredag- och lördagkvällar, inte mitt på dagen eller mitt i veckan. Tycker det är bra av flera orsaker, men framför allt för att det aldrig skapade ett sockerberoende och att jag även idag tycker det känns konstigt att äta godis mitt i veckan.

Ingen skräp-tv
Jag har alltid haft respekt för mina föräldrars åsikter. När de således uttryckt sina tankar kring tv-program som Big Brother, Paradise Hotel och The Simpsons så tittade jag helt enkelt inte på det. Fantastiskt glad att det inte var sånt jag kollade på när jag var yngre, utan att jag idag när jag är mogen nog kan avgöra om det är den typen av tv jag vill se.

Inga samlarkort
Inte för att kritisera föräldrar där ute i världen, men jag kan inte i mitt liv förstå varför man köper värdelösa papperskort med bilder på Pokémons och annan crap på till sina barn. Utifrån de vänner jag hade som samlade kan jag säga som så - samlarkort är beroendeframkallande och skapar en besatthet hos barn som gör att de lägger varenda krona de har på att köpa ett foliepaket med kort till överpris, endast för att upptäcka att de inte fick kortet de saknade i samlingen den gången heller.




fredag 20 april 2012

242. dream on Californication

Förr trodde jag att den där ursäkten med att man säger "fint väder idag" när det blir pinsamt tyst på en dejt var påhittad, idag vet jag bättre. Vi människor älskar uppenbarligen att tala om vädret - oavsett om det är hur det var igår, just nu, vad vi hoppas det ska bli, hur vi hört att det ska bli eller om det regnar i någon annan del av världen.

Eftersom jag nu konstaterat att ni bryr er om vädret kan jag ju meddela att idag varit riktigt varmt och soligt. Varmt till den grad att det var för varmt min del, och så soligt att jag bestämde mig för att ta på mig en tshirt som gick ända upp till halsen under kvällens löprunda. Trots att jag egentligen bara vistats ute under lunchen och ett tag efter skolan idag, känner jag att solen tagit så pass mycket att det fanns en risk för överkonsumtion.
   Skoldagen förflöt som vanligt med klassisk lunch i solen och skratt på Roys lektion, han passade också på att bjuda oss på små kex, getost och chokladdragerade granatäpplekärnor. De två första var ingen smashhit direkt, men det sistnämnda... Dog lite vad gott!
   Efter skolan begav vi oss allihop till en stor gräsmatta på campus för att fixa lite inför avslutningsmiddagen med föräldrarna. Med "fixa" menar jag repetera dans- och sångmedleyn medan amerikaner går förbi och stirrar med illa dold nyfikenhet. Tre stycken var tillräckligt nyfikna för att komma fram till mig och fråga vad vi höll på med, och tyckte det var fantastiskt häftigt med så många svenskar, och en av dem talade om att hon älskar Sverige och är väldigt intresserad av landet. Till den grad att hon visste att vi är ett feministland där killar måste sitta ner på offentliga toaletter, för det är jämställt, och just det! Vi har aldrig blå himmel, bara regn och halva dygnet är natt.

Nu ska jag strax skicka in en uppgift i Local Economy och sedan tvätta bort all svett genom att ta ett bad. Tänkte ta med mig senaste avsnittet av Gossip Girl och lite Ben&Jerry's, om det finns någon kvar.



torsdag 19 april 2012

241. you know it

Gooooooooood morgon världen! Känns sådär gött att tack vare min hälsningsfras fick jag "godmorgon världen"-låten på hjärnan. Är det Jimmy Jansson som ligger bakom den månntro? Ni vet det där med vilken underbar dag och en fråga om vart färden går.

Sitter nu med en kopp kaffe och ska snart bege mig mot skolan, sjukt skönt att jag inte börjar förrän nio två dagar i veckan. Och att jag då inte behöver åka härifrån förrän en kvart innan. Hur som helst har jag nyss varit ute på en promenad och sedan ätit frukost, och idag var den tamejfan en sensation. Istället för att äta irish oatmeal med färsk frukt, körde jag på ett wildcard och la i lite jordnötssmör. Resultatet? HEAVEN!
   Igår var det en vanlig skoldag med boxning och business writing i vanlig ordning, sedan var det plugg och ta det lugnt som stod på mitt schema. När jag och Shelley sedan begav oss till affären för att införskaffa kvällsmat (sushi för min del), tog hon med mig till ett nyöppnat Frozen yoghurtsställe. Fattar verkligen inte varför det inte är en vanlig sak i Sverige, är typ tvåhundra gånger godare än mjukglass. Avslutade sedan dagen med en liten löprunda och allmänt slappande. För övrigt är slappande ett av de fulaste orden jag vet.

Sticker till skolan nu, tjarå!


240. Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta på mig uppdraget, men eftersom jag inte är riktigt rätt person för det, gör jag vad jag kan och publicerar därför den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
   Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Foto: (c) UNICEF/Asselin
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

tisdag 17 april 2012

239. Freddy's betrayal

Om någon skulle ha fått för sig att vi bara chillar här borta, så har denna någon fått det hela om bakfoten. Klockan har precis slagit 23 och jag har bestämt mig för att kasta in handduken för dagen, bege mig mot sängen och imorgon bitti gå upp lite tidigare för att skriva klart inlämningsuppgiften som ska in på onsdag.

Har ett antal gånger skrivit här på bloggen hur viktigt det är för mig med planering, för även om jag ibland kan verka ostrukturerad brukar jag oftast ha järnkoll på saker och ting i mitt huvud. Att planera är, om något, viktigt här i USA. Det är hela tiden mycket på gång och roliga saker man vill hitta på, och ska man kunna göra det måste plugg, träning och andra nödvändiga saker planeras in i tidsschemat så de får sin beskärda del.
   På dagens schema stod det en tidig lektion i PoliSci, fick veta resultatet på våra Midterms och trots att han sa att vi inte kan få några betyg innan det slutgiltiga, verkar det ha gått bra. Det kändes skönt! Ännu skönare var det att sedan avverka ett lagom gött boxningspass tillsammans med Sebbe, även om mina ben inte riktigt svarade på mina uppmaningar idag. Lite känningar från gårdagens löprunda, om man säger så.
   Efter skolan for jag hem för dusch och lunch innan jag och Shelley hoppade in i bilen, hämtade upp Johan och begav oss iväg till Petaluma för att besöka den omtalade outleten där. För både mig och Johan var det skor som stod på inköpslistan, och när vi begav oss hemåt kunde vi nöjt bocka av tre par Converse var från listan. Jag hade även med mig ett par träningsskor från Nike med mig, och Johan investerade i ett par snitsiga tå-skor! Utöver det blev det ingen mer shopping för mig, men jag är mer än nöjd. Så värt!

Nej nu är det dags att sova kamrater, hoppas ni får en bra dag! Min har nämligen varit finfin - efter outleten var Shelleys son och hans flickvän här på middag, jag har varit produktiv med plugget och just det! Jag har också fått åskåda Johan i en stormsimulator. 2 dollar fattigare och en upplevelse rikare - nämligen vind i 115 km/h i en tubliknande cylinder. Fantastisk onödig uppfinning.


måndag 16 april 2012

238. if I just keep trying and trying

Sitter med datorn i knät i en soffa jag kommer att sakna, dricker en kopp te som smakar ovanligt sött och lyssnar på Alexandre Desplat, som på senare tid blivit en allt vassare motståndare till Hans Zimmer i form av min favoritkompositör gällande filmmusik. Bortsett från att jag snart måste ta hand om min tvätt som är i torktumlaren så är det en mycket fin avslutning på vad som känns som en väldigt lång dag.

Imorse vaknade jag vid 9, det vill säga alldeles för tidigt fastän det var ovanligt sent. Kände mig nämligen inte utvilad någonstans, hade ont i hela kroppen och trots tappra försök kunde jag inte somna om. Drog mig därför i sängen länge och slog sedan på sista avsnittet av One Tree Hill innan jag lämnade sängen för att i slow motion göra iordning frukost i ett tyst hus. Shelley var i kyrkan och både hunden och katterna hade bestämt sig för att vara tysta idag.
   Ute sken solen och termometern stod på lite mer än 60, det vill säga nästan 20 grader celsius. Fick därför på mig shorts och träningslinne, och efter att ha talat med min familj via Skype gav jag mig ut i värmen för en löprunda. Det blev ett träningspass som heter duga med både förlängd runda och intervaller i mördarbacken, brutalt jobbigt som det är - extra mycket när jag hade sega ben redan från början. Trots det tog jag mig igenom det planerade passet och jag är riktigt nöjd med resultatet!
   Någon timmas återhämtning och sen åkte jag och Shelley ner till centrala Santa Rosa där vi strosade runt i den gamla delen av stan, kikade in genom mysiga skyltfönster och gick in i ett stort antikvariat. Hittade där skamligt billiga vinylskivor, så fyra stycken fick följa med mig hem - Simon and Garfunkel, Blue Öyster Cult, Genesis och Eagles. Vackert!

Nu ska jag ta itu med min tvätt och sedan krypa ner i sängen, är riktigt trött och känner mig nästan lite febrig. Får hoppas att det inte är så, sjukdom har jag inte tid med!


237. voices meant to be heard

Några timmar med bil och ett helt annat Kalifornien är under mina fötter. Hannas fina familj bjöd med mig till en weekend i Yosemite, ett naturreservat med storslagna vyer över berg och dalar, vattenfall och vacker natur. Inte nog med det, sällskapet var otroligt och hela helgen visade sig bli en av de bästa på riktigt, riktigt länge.

I torsdags åkte jag söderut med Hanna, hennes hostparents och Gabe. Broar korsades, städer passerades, dag blev kväll och skymningen ackompanjerades av en himmel full av blixtar från ovädret utanför. Inne i bilen hade vi bunkrat upp med chokladtäckta espressobönor, en go musikmix som ledde till dans så långt det tillåts i en bil och slutligen en sanning- och konsekvenskortlek som jag och Hanna plöjde igenom.
   Framåt elva på torsdagskvällen checkade jag och Hanna in i vårt hotellrum, och snart kom Johan, Sebastian, Hanna, Lenur och andra Sebastian på besök. Det blev en sen kväll som slutade med att Lenur och Sebastian övernattade i vårt rum eftersom de glömt sin nyckel, och några timmar efter läggdags var det dags att ta sig upp och bege sig ut på äventyr.
    Vädret var inte riktigt på vår sida på fredagen - det var både snö och regn och dimma, så stora delar av sällskapet på fjorton man var genomblöta efter några timmars hiking i naturreservatet, och väderförhållandena gjorde att det var svårt att se något av den fina naturen som senare visade sig omge oss. Tillbaka på hotellet var många trötta och - som sagt - blöta, jag klarade mig ganska okej då jag haft på mig en lånad jacka och lånade mördarkängor som kändes som moonboots med stålhätta. Trots det hade jag faktiskt inget emot att möta upp de andra svenskarna i hotellets varma pool och jacuzzi, och vi lämnade inte dessa förrän det var dags att åka en bit för att käka pizza. Hanna C:s hostdad stod för beställningen och hux flux hade vi alla olika pizzor på våra bord så det var bara att välja och vraka bland vår egna lilla pizzabuffé.
   Gabe besökte mig och Hanna i vårt rum medan de andra svenskarna pluggade, vi hade ju istället varit så smarta att vi fått inlämningen i Local Economy avklarad innan avfärd. Framåt 00:00, tillika deadline för uppgiften, droppade de andra svenskarna in i vårt rum för mer nattligt häng. Jag kände mig inte riktigt i form och var riktigt trött, så till slut gick jag bara och borstade tänderna och hoppades de skulle fatta hinten och lämna vårt rum, haha.
   I lördags var det bättre väder - varmare och blå himmel som skymtade fram mellan molnen. Vi åkte därför upp till reservatet för att se allt som vi inte kunnat se dagen innan, och det var en hel del! Plötsligt upptäckte vi att vi hela tiden varit omgivna av forsar och vattenfall, skyhöga bergsidor brantare än fritt fall på Skara Sommarland och bland alla träden i skogen lurade tydligen björnar. Som vi tyvärr inte lyckades se. Naturen var faktiskt så vacker att jag inte riktigt visste hur jag skulle ta in allt, och än mer orolig för att jag inte skulle kunna lyckas bevara känslan i minnet. Än mindre kunna föreviga det på foto, inte en chans i världen att det är genomförbart.

Trötta och nöjda packade vi sedan in oss i bilarna, lämnade Yosemite bakom oss och for tillbaka mot Santa Rosa. Jag är oerhört tacksam över att Wangers ville ha med mig och att jag fått spendera tid med så underbara människor, såväl amerikaner som mina klasskamrater... Good times!
Jag och Hanna satt som kungar längst bak i bilen som hade plats för åtta personer. Vackert!
Happy camper i vårt hotellrum.

Från parkeringen utanför stället där pizzan förtärdes. Helt okej fint att omges av sådan natur.
Syster och bror.
The Swedes minus Johan och Hanna som befann sig uppe i bergen med snöskor på fötterna!
Fin vän!

236. vilken färg har själen

Ångrar djupt att jag lovat att blogga idag, men eftersom jag är en kvinna att lita på ska jag kriga mig igenom lite uppdatering ändå. Hoppas ni ser ironin i att jag skippat detta typ sju gånger den senaste veckan... 

Hur som, den senaste veckan har det hänt en hel del faktiskt. I måndags borde jag suttit och pluggat till midterms i Political Science ungefär varenda vaken sekund som fanns att tillgå. Antingen är jag supersmart och lärde mig allt genom att bara kolla på mina anteckningar och texten i e-boken, eller så var jag helt enkelt lat - för så mycket plugg blev det faktiskt inte. Istället tog jag min kamera och ett gäng Ben&Jerry's med mig till the Wangers mansion där Hanna bor, och där infann sig även Sara. 
   En sleepover à äkta tjejig amerikansk tv-serie stundade, och ja, jag är minst lika förvånad som ni är - man hade ju väntat sig det hela av Sara, men jag och Hanna verkar ju faktiskt vara typerna som vet bättre än så.. Nåväl, vi inledde kvällen med provsmakning av Twinkies eftersom jag och Sara inte testat det förut, och hur den kakliknande tvättsvampen med vit gegga i smakade lämnar vi åt fantasin. Eller fotot längre ner i inlägget. 
    Under kvällens gång hann vi med att äta amerikansk pizza, första gången för min del! Det var helt okej, tjockare än svensk, väldigt ostig och flötig men det var mycket goda grönsaker på. Vidare förtärde vi lite av tidigare nämnda glass, fläkte ut oss i kingsize-fåtöljerna uppe vid Hannas rum och vältrade oss på golvet i mycket tappra försök att göra den ökända masken. Gick snarare till som så att Hanna försökte lära mig och Sara, men vi gjorde mer något som liknade två sälar som gjorde magplask.
   Innan det var dags för sömn hann vi med en jäkla massa prat om allt från smink till saker som stör oss i livet, ett litet träningspass med vikterna och hopprepen som fanns att tillgå och en helskön fotosession. De flesta bilderna är gömda för att aldrig visas, det där med att vara vackra på kort verkar inte vara vår grej. Vi spenderade också lite tid inne på toaletten framför Hannas spegel och granskade våra kroppar. Tjejigare grej vet jag inte om jag någonsin varit med om..............
   I tisdags var det en presentation inför skolans styrelse om de tio åren Entreprenörselever åkt till Santa Rosa och efter det hade några amerikanska studenter anordnat lite filmhäng för oss. Presentationen gick riktigt bra trots nervositeten hos oss som skulle tala, tror inte riktigt jag kan understryka för er där hemma hur viktig presentationen var/är för programmet. 
   Onsdag och midterms på schemat, fantastiskt svårt att säga om det gick bra eller inte. Kan dock säga att det hade varit bra mycket enklare om man varit native american, en del frågor var det nämligen lite allmänbildningsstuk på. 

Snabb recap av veckan vare därja, återkommer snart med ett litet inlägg om min weekend i Yosemite!
Just det, Hanna och Sara tyckte jag var lite tyst och behövde livas upp. Det resulterade i att de släpade mig ner för trappan och in i Hannas host-bror Gabes rum där de dumpade mig. Han tittade förvånat upp från sin datorskärm, vi konstaterade att det var trevligt att träffas och jag sa att "we should do this more often" samtidigt som jag försökte öppna dörren som mina kamrater så trevligt blockerade... Hörde jag någon säga "awkward"?